Kommentarer till The League of Extraordinary Gentlemen Century: 1910

Av: Jonas

Jonas — Fri, 15 May 2009 15:12:37 +0000

Blir ju lite trist utan text kan jag tycka. Brian Michael Bendis version av Daredevil är ju rätt massiv när det kommer till text och dialog på sina ställen, men det blir aldrig trist eller svårt för det. Hänger mer på författaren än på själva mängden text.

Av: Silwer

Silwer — Fri, 15 May 2009 14:24:43 +0000

Black Dossier tycker inte jag heller om, jag vill läsa serier och inte text.

Moore får gärna göra vad han vill, men jag köper inet allt bara för att han har haft det i det.

Den här 1910 har jag inet sett på alls än.

Av: Simon

Simon — Wed, 13 May 2009 22:03:43 +0000

Jag håller nog med om det du säger; jag skulle säga att referenserna i de första förekommer i bakgrunden, som Pollyanna; att det är hon är inte viktigt för plotten, men om du råkar känna igen henne är det lite roligt. I Black Dossier är det mer så att referenserna *är* historien; det finns ingenting förutom dem.
Och Moore är säkert helnöjd med BD; han har också sagt att han tycker att Lost Girls är något av det bästa han skrivit, och därmed har han i mitt tycke bevisat att han, liksom många andra författare, är bland de sämsta på att bedöma sina egna verk

Av: Petter

Petter — Wed, 13 May 2009 17:48:39 +0000

Jag är inte säker på att referenserna är färre i de två första serierna. Det finns många cameos i bakgrunden. Men det gör mindre när man missar dem.
Jag tycker själv Black Dossier är ett verk med stora svagheter. Men jag finner ingen anledning att tvivla på att Moore själv är nöjd med det (seriens självgratulerande ton är en av dess främsta brister).

Av: Simon

Simon — Wed, 13 May 2009 12:11:29 +0000

Jag måste säga att textdelarna i de andra delarna var de med mariginal svagaste partierna; det ger mig intrycket av att Moore vill visa hur många olika referenser han kan trycka in på så litet utrymme som möjligt. Dessutom saknar textdelarna ens ett försök till historia, med sin stream-of-consciousness-liknande struktur.

Det är inte att jag inte förstår referenserna (jag har läst alldeles för mycket gammal skräplitteratur), utan istället att jag tycker Moore känns lat. Han har berättat om hur mycket mer produktiv han har blivit sedan han började utöva magi, och det är visserligen sant men kvalitén har också sjunkit betänkligt.

Black Dossier hade samma svagheter som texterna. Nöjet för mig var att se när givna referenser skulle dyka upp, som Jeff Hawke och Dan Dare, men historien lämnade mig kall. Jämför med de två första delarna där referenserna var betydligt färre, framförallt när huvudpersonerna en gång hade presenterats.

Av: Petter

Petter — Wed, 13 May 2009 08:21:22 +0000

Black Dossier har sina svagheter. Om man har svårt för Alan Moores ständiga refererande så bör man kanske undvika den. Men den är knappast ett hastverk. Dess Shakespeare- och Beatpastischer bör ha tagit sin tid. Den påminner mer om textdelarna i slutet av de andra volymerna. Jag har skrivit om den HÄR