New York-skulptören David Smith är nere på bottnen: hans mecenat har vänt honom ryggen och han använder sina sista pengar för att dränka sina sorger när plötsligt Döden, i skepnad av hans sedan länge döde farbror Harry, sätter sig vid hans bord och ger honom ett erbjudande: hans liv mot att han får kraften att skapa vad som helst, i vilket material som helst, med sina bara händer i 200 dagar. David offrar sitt liv för konsten bokstavligen när hans barndoms drömmar går i uppfyllelse, men vad han ska skapa är svårare än vad han trott och inte blir det lättare när han hittar sitt livs kärlek i elfte timmen.

Scott McCloud är en serieskapare som slog igenom med det teoretiska verket Understanding Comics 1993 följt av hans metodstudier Reinventing Comics (2000) och Making Comics (2006). Dessa verk utforskar bland annat seriers form, vokabulär, historia, seriens överlevnad i framtiden (främst genom webserier) samt olika utmaningar med mediet, allt genom illustrativa exempel från seriernas historia. Dessa teoretiska album har inte hyllats av alla men har gett McCloud en ansenlig mängd priser genom åren. När det gäller hans egna renodlade serier så är The Sculptor (2015) hans första seriealbum sedan 1998 och det är ett mycket ambitiöst projekt på 500 sidor som det tagit McCloud fem år att färdigställa.

Det känns därför extra jobbigt att The Sculptor mer känns som ett perfekt manus till en sentimental och melodramatisk Hollywood-film (Sony har redan lagt beslag på filmrättigheterna) än en indie-serie skapad av mannen som skrivit ett eget manifest om just serier. Klichéerna staplas på hög med den lidande konstnären, ett Faustkontrakt om hans själ (även om Döden inte är Djävulen) och att han till och med spelar schack med sin farbror, det vill säga Döden. David Smith är en splittrad kille i 20-årsåldern som är expert på att skjuta sin omgivning ifrån sig, anser att andras konst är skräp och som inte vill ta emot hjälp av andra utan envist stå på egna ben.

Allt detta kan jag stå ut med men det är när karaktären Meg dyker upp som skeppet börjar läcka rejält. Här använder sig McCloud (omedvetet eller ej är en gåta) av filmstereotypen Manic Pixie Dream Girl och även det fenomen inom serievärlden som Gail Simone döpt till Women in Refrigerators. Det förstnämnda fenomenet är en ytlig kvinnogestalt som enbart finns till för att ge inspiration och äventyrlighet till män som fastnat i sitt kreativa skapande eller ännu inte kunnat uttrycka detta (jämför Natalie Portmans karaktär i filmen Garden State) och det sistnämnda handlar om när en kvinna ”offras” för att den manliga karaktärens handling ska leda vidare (jämför Gwen Stacys död i Amazing Spider-Man eller varför inte Green Lanterns flickvän Alexandra DeWitt som dödades och stoppades in i ett kylskåp, vilket gett frasen Women in Refrigerators dess namn).

Meg finns enbart till i berättelsen som en katalysator för att förändra Davids liv på riktigt och trots hennes charmerande sätt och manodepressiva drag så är och förblir hon opersonlig genom hela berättelsen. Det är nästan ironiskt när hon skriker att hon inte vill att David ska se på henne som ett objekt, eftersom det är precis det McCloud gör. Sedan har jag också svårt att smälta att hon festar loss med alla sina älskare vid årets alla högtider, likt Sara i Tomten är far till alla barnen. I Kjell Sundvalls komedi funkar det utmärkt men inte i McClouds pretentiösa The Sculptor, där det mer känns som en manlig fantasi utan verklighetsförankring.

Trots ett fascinerade och ambitiöst arbete, med snygga teckningar, blå-vit-svart färgläggning och en grundlig utforskning av den lidande konstnärens öden och äventyr har jag svårt att smälta de saker jag nämnt och betyget blir därför en svag trea. Sist ut i min utforskning av seriealbum från 2015 blir Two Brothers av Fábio Moon och Gabriel Bá.

Trackback-adress