Arkiv för kategorin ‘Annat’

Recensioner

Folkets röst del 1

måndag 1 juni, kl 21:37 av 0 kommentarer

folketsrosttardiFolkets röst av Jacques Tardi efter Jean Vautrins roman har jag sett fram emot att läsa länge. Serien är Tardis serieversion av Vautrins roman om Pariskommunen 1871, en revolt i Paris. Placebo Press förra Tardi-utgåva, Skyttegravskriget, är ett mästerverk om första världskrigets vansinne. Folkets röst som jag sett fram emot så länge är däremot ett misslyckande. I samma anda som i Adéles extraordinära äventyr får vi möta ett myllrande persongalleri, så myllrande att personer plötsligt dyker upp i handlingen och presenteras som att man redan bör känna till dem. De franska namnen flödar än hit och en dit, namn på personer som inte ens förekommer i serien slängs hit och dit. Det är förvirrande och berättelsen blir lidande av det omåttliga persongalleriet och det tar gott och väl halva serien innan det sansar sig något. Polisen Grondin, horan La Pucci, mördaren Caracole, kapten Tarpagnan, nån fotograf, en polisinfiltratör, ett par lumpsamlare, en stark man i leopardtrikå osv. Man får som sagt inte lära känna någon närmare och alla karaktärer är väldigt ytligt presenterade vilket kanske varit okej om Tardi fokuserat på den stora berättelsen om Pariskommunen men den döljs snarare av det trots de spridda yrkena ointressanta persongalleriet, ointressanta för att de bara är yta.

Jag ska kanske sticka emellan med att Tardi teckningsmässigt är i fin form med sin karaktäristiska stil men inte ens det förmår lyfta serien. Det allra värsta är inte det omåttliga persongalleriet utan dialogen. Mon dieu! Det pratas. Å det pratas. Å så pratas det lite till. Oavsett om det är en intellektuell eller en lumpsamlare så är språket olidligt svulstigt och anspråksfullt och det blir bara så löjligt. Jag antar att det är Vautrins prosa som är så olidligt värdelös, jag tror nämligen inte att det är översättningen som är boven här. Jag citerar för att exemplifiera ”Jag återvänder till tidningen! Bara orden kan föra de brinnande gatornas talan!” (intellektuell) ”Jag ber dig Edmond, ge mig min frihet, lås upp buren!” (horan) ”Det industriella feodala borgerskapet har spelat ut sin roll! Utsugarnas tid är över! Den gode Gudens tid är över! BADINGUET är kokt… FOTRIQUET foljer i hans spår!” (lumpsamlaren). Så där håller det på över 160 sidor. Det blir en plåga och jag fick dela upp läsningen för att orka läsa ut eländet. Det finns bra serier av Tardi, men det är bara att konstatera att det som getts ut av honom på svenska är av blandad kvalité. Läs något annat av honom, förutom Skyttegravskriget, rekommenderar jag Dödens adress eller Adéles extraordinära äventyr som är betydligt bättre om än inte i närheten av mästerverk. Folkets röst är tyvärr kass.

Manus: Jean Vautrin & Jacques Tardi
Illustration: Jacques Tardi
Förlag: Placebo Press
Betyg: 2-/5
Skriv en kommentar
Recensioner

[Tema: Barnserier] Mamma Mu firar Kråkan

tisdag 26 maj, kl 21:28 av 0 kommentarer

mammamuMamma Mu av Jujja Wieslander och Sven Nordqvist har jag läst med glädje för mina barn. Underbara barnböcker som fyllts med värme av Wieslanders manus och fantastiska teckningar av Nordqvist. Jag har även hängt med Mamma Mu på Parkbadet i Sandviken och lyssnat på cd-skivor. Mamma Mu är en favorit. Så då borde allt vara frid och fröjd när en favorit förenas med min favoritkonstform serier?

Nä, nu blir det tyvärr inte så. Mamma Mu firar kråkan, som är del av Rabén & Sjögrens barnseriesatsning, är tyvärr bara en sämre serieversion av böckerna. Lite som när man överför en riktigt bra roman till film med halvrisigt resultat. I serieversionen är det inte Nordqvist som står för teckningarna utan Micaela Favilla. Ingen skugga ska dock falla över henne, hon gör ett bra jobb med att fånga Mamma Mu och Kråkan och hennes stil ligger väldigt nära Nordqvists. Det är istället det mindre formatet med just serierutor som inte funkar för mig. I bilderböckerna vilar man ögonen på Nordqvists teckningar i stort format medan man läser en hel del text (för att vara bilderbok alltså) medan det här istället är ett överflöd av pratbubblor i de små väldigt konventionella serierutorna. Om jag inte läst bilderböckerna hade jag antagligen varit mer positiv för serien funkar som serie men men har man läst bilderböckerna om Mamma Mu så är det här bara en sämre variant som faktiskt kastar en liten skugga över barnseriesatsningen. Kände man från Rabén & Sjögrens sida att man inte litade fullt ut på de andra serierna utan ville slänga med en patenterad storsäljare i form av Mamma Mu? Mamma Mu i serieform hade jag gott kunnat vara utan. Så läs bilderböckerna för barnet/en istället, de är helt enkelt så mycket bättre. Lite fult även att inte ha med Micaela Favillas namn på förstasidan. Lite anonymisering a la forna tiders serietidningar.

Manus: Jujja Wieslander & Sven Nordqvist
Illustration: Micaela Favilla
Förlag: Rabén & Sjögren
Betyg: 3-/5
Skriv en kommentar
Recensioner

[Tema: Barnserier] Trollskogen

tisdag 12 maj, kl 21:48 av 0 kommentarer

trollskogenDet blir inte ens en kort betraktelse från helgens SIS från min sida, jag tillbringade endast en kortare tid på festivalen. Det blir dock lite recensioner av bytet från festivalen framöver med särskilt fokus på barnserier. För nu har de getts ut, förstlingarna i Rabén & Sjögrens barnseriesatsning som sköts av Kolik-duon Josefin Svenske och Fabian Göranson och jag kommer givetvis att recensera alla och framöver kommer även en intervju med Fabian Göranson.

Först ut är Trollskogen av John Bauer, f´låt jag menar John Holmvall. Holmvalls serier är enormt influerade av Bauers magiska sagovärld och en del har han hämtat rakt av från Bauer. Inget fel i det för John Bauer är en av mina absoluta favoritillustratörer, en mästare helt enkelt. På den nivån är inte Holmvall men det är å andra sidan en omöjlig jämförelse. Holmvall är i sin egen rätt en särdeles skicklig tecknare av såväl blonda flickor/älvor som långnästa och smutsiga troll. Berättelserna om bortbytta barn, luriga troll och barn som gått vilse i trollskogen ackompanjeras fint av mörk trollskog. Så teckningsmässigt är Trollskogen en ren fest för ögat med suveräna färger och ett överflöd av detaljer.

Medan teckningarna är albumets styrka är dess svaghet berättelserna i sig, de är inte dåliga men det är ingen som lyfter sig över de andra heller. Kontrasten är stor mellan de fantastiska teckningarna och de oftast rätt menlösa berättelserna. Det ska givetvis sägas att en man på väg in i medelåldern inte är målgruppen men jag hade ändå önskat mig mer genomarbetade berättelser att ackompanjera de fina teckningarna. Ett plus dock för hållbarhetstemat i sista delen, om inte annat kan den säkert skrämma några barn att hålla efter i skogen 🙂 Seriens verkliga målgrupp då? Vad tyckte den. Jo, att det var ett riktigt bra album som definitivt skulle läsas ut. Fina teckningar, lagom läskigt och spännande skulle jag säga att albumet passar ypperligt för barn på förskola/lågstadiet, typ 5-9 åringar. En bra inkörsport till mer fantasy.

Illustration: John Holmvall
Förlag: Rabén & Sjögren
Betyg: 3+/5
Skriv en kommentar
Recensioner

[Tema: Barnserier] Sisters 1: Familjeband

torsdag 5 mars, kl 21:40 av 0 kommentarer

COUV SISTERS T1 11e ed 02-2014-sv_gammal_farg_igen.inddDet är alltid trevligt när ett nytt förlag dyker upp och dessutom ger ut serier för yngre så tummen upp för Gaspard. Första utgåvan är Sisters 1: Familjeband av William och Cazenove, båda står för manus och William för teckningarna. Sisters handlar om Marine och hennes storasyster Wendy som gnabbas om det ena än det andra men ibland faktiskt är sams. Som syskon i allmänhet alltså. Albumet består av ensidesepisoder som handlar om att gå modevisning för att få nya kläder, leka rymdhjältar, ett antal om hur jobbigt ett småsyskon kan vara, ett antal på temat begynnande fjortis osv. Williams stil är vad jag skulle kalla fransk mainstream för serier riktade mot yngre och färgläggningen fyller hela paletten från dovt till färgglatt. Så skickligt men inget speciellt. Översättningen är bra och serien ibland riktigt kul men desto oftare mer jaha. Dessutom lider den av det som förekommer i franska serier då och då i högre grad än svenska dvs lite unkna könsroller och det är rätt tydligt att fransyskorna har en större uppförsbacke än sina svenska medsystrar i kampen. Men även om jag stör mig på det så är det inget jättestort problem, de flesta ensidor passerar iaf mina något igengrodda genusbrillor. Min dotter som är mer av seriens huvudsakliga målgrupp och rätt jämngammal med Marine gav den en trea eller en fyra och skrattade åt ungefär var åttonde sida. Jag antar att igenkänningsfaktorn är större om man har en storasyster. Allt som allt kan jag ändå med viss tveksamhet rekommendera den. Jag hoppas dock att det går bra för Gaspard men det borde finnas bättre franska serier att ge ut.

Manus: Cazenove & William
Illustration: William
Förlag: Gaspard
Betyg: 3-/5
Skriv en kommentar
Recensioner

[Läsning mot antisemitism] Hidden

måndag 23 februari, kl 09:52 av 0 kommentarer

hidden-coverMin idé om Läsning mot antisemitism som ett återkommande inslag på bloggen kom efter attacken mot en judisk mataffär i Paris dagarna efter attacken mot Charlie Hebdo. Attacken följde efter tidigare attacker mot en judisk skola i Frankrike 2012 och 2014 mot ett judiskt museum i Belgien. Natten mot förra söndagen attackerades så synagogan på Nörrebro i Köpenhamn, en favoritstadsdel i en favoritstad. Återigen dödades en jude enbart på grund av att han var jude. Det kunde varit än värre då det i synagogan hölls en bar mitzvah. Det här är mitt lilla bidrag till kampen mot antisemitism. Hidden handlar om Dounia, en äldre judisk kvinna, som berättar för sitt barnbarn om sina upplevelser under andra världskriget. Hur hon efter den tyska ockupationen av Frankrike tvingades bära en gul davidsstjärna, hur kompisar inte längre var hennes kompisar och att hon fick sluta gå i skolan. Hon berättar om hur polis grep hennes föräldrar medan hon var gömd i en garderob och hur hon sedan fördes ut ur Paris.

Marc Lizano berättar i gulliga bilder, alla har överdimensionerade huvuden, Loic Dauvilliers tragiska historia om hur Douniahidden-interior behandlas annorlunda enbart för att hon är judinna och hur hon sedan skiljs från sina föräldrar. Serien, ytterligare en lysande utgivning av First Second, vänder sig i första hand till barn och berättas följaktligen ur Dounias perspektiv vilket gör Hidden väldigt effektiv och smärtsam. Eftersom Dounia är litet barn och tämligen fri från fördomar så förstår hon inte varför saker händer och det är just det som gör serien så effektiv i att visa vansinnet i att inte se alla som lika mycket värda. Även om slutet värmer så sitter där en stor klump i halsen när läsningen är klar. Teckningsstilen påminner en del om Emile Bravos i My Moomy is in America and she met Buffalo Bill och även om Lizano inte når Bravos höjder så är albumet genomgående skickligt tecknat. De gulliga bilderna kontrasterar onekligen mot det brutala innehållet. Det ska dock sägas att det finns mycket värme i albumet, andra vuxna riskerar sin egen säkerhet för Dounia och i avsaknad av föräldrarna får hon mycket värme av andra som verkligen ställer upp för henne. Hidden är en väldigt ärlig och naken historia med mycket hjärta. Tragiskt nog finns klara paralleller till dagens verklighet med ett ökande hat mot judar i Europa och en ökad risk att judiska barn dödas enbart på grund av att de är judar. Hidden är som gjord för att användas i klassrum när man pratar om allas lika värde så jag hoppas på en svensk översättning eller iaf högläsning via skärm. Senare delen av lågstadiet känns som en lämplig målgrupp.

Manus: Loic Dauvillier
Illustration: Marc Lizano
Färgläggning: Greg Salsedo
Förlag: First Second
Betyg: 4/5
Skriv en kommentar
Recensioner

[Tema: Barnserier] Lucky Luke 87: En cowboy blir till

torsdag 19 februari, kl 20:38 av 0 kommentarer

lucky87Dags för den hittills kortaste recensionen på Shazam 🙂 Klassikern Lucky Luke ges numera ut av Albumförlaget och Achdé står numera för både teckningar och manus till Morris skapelse. I En cowboy blir till berättas om hur den lille Lucky Luke hittas av en cowboy bredvid en delvis sönderbränd och attackerad vagn, föräldrarna hittas inte. Sedan följer ett antal ensidesepisoder om hur den lille bebisen tas om hand av en salongsägarinna och olika tokigheter med en Lucky Luke i småskoleåldern. Den unge Luke känns igen, samma kläder fast nu snabb med slangbellan istället för pistolen. Det är småkul överlag när han hittar på grejer med kompisarna som slangbellsduell, inte vill bada, leker plockepinn med ett piggsvin osv. Som en bonus får man även stifta bekantskap med hans häst Jolly Jumper. Längst ner på varje sida finns en rad med fakta från Vilda Västern för vetgiriga yngre och äldre för den delen. För det här albumet riktar sig främst till yngre även om äldre läsare givetvis kan ha kul åt den unge Luke och se likheterna med den vuxne. Achdé behärskar Lucky Luke-stilen fint och även den som inte läst ett album på ett tag känner igen sig. Det är kul att få en inblick i Lucky Lukes uppväxt, skulle någon mot förmodan inte vilja läsa om den är det bara att hoppa över albumet. Jag kan iaf varmt rekommendera den, perfekt om du vill introducera en yngre förmåga till Lucky Lukes värld.

Illustration: Achdé
Förlag: Albumförlaget
Betyg: 3+/5
Skriv en kommentar
Recensioner

The Wrenchies

torsdag 5 februari, kl 22:28 av 0 kommentarer

Wrenchies_CoverFarel Dalrymple. Smaka på namnet. Farel Dalrymple. Låter som något från en saga mer än en serietecknare. The Wrenchies som Dalrymple (Prophet, Omega the Unknown) skapat är en saga, en väldigt skruvad science-fiction saga om ånger, besatthet och att växa upp. Sherwood och hans bror Orson öppnar en dag en portal för de onda shadowsmen som efter det tar över världen. I en kall framtid är det bara ett gäng barn, hänsynslösa och starka, som står emot dem. På en framtida jord är allt grått och dött. Bara barn finns som kämpar mot shadowsmen och andra demoner. Ingen uppnår vuxen ålder för innan dess tas man av en shadowsman. The Wrenchies tänker dock inte gå under som de andra och det visar sig att de är en del i ett större spel iscensatt av The Scientist för att bekämpa shadowsmen och ta tillbaka jorden. En pojke från vår tid, Hollis, kommer att spela en viktig roll. Även Sherwood som en gång öppnade dörren för shadowsmen är en central del av händelserna. En serietidning från vår tid med titeln The Wrenchies innehåller magi som ska användas för att bekämpa shadowsmen. Går de att bekämpa, kan The Wrenchies gå segrande ur den kommande striden, är det verkligen en stor strid som ligger framför dem?

Det var ett par veckor sedan jag läste klart albumet och minnet sviktar så det blir mer av ett lästips än en recension inser jag. Frågorna är iaf många och The Wrenchies är en komplex serie. Dalrymple bygger upp en fascinerande värld med en oerhörd rikedom på detaljer och många nya grepp även om han lånat en del. De två karaktärer som utforskas är Hollis och Sherwood och det är en hel del fokus på barndomen och hur den kan gestalta sig. Övriga karaktärer är intressanta men Dalrymple går inte på djupet med dem på samma sätt. Dalrymple är en lysande tecknare och miljöer, karaktärer och teknik, ja alltihop är så snyggt och hans stil känns unik. The Wrenchies kan läsas rakt upp och ner som en jakt med ett mål men det finns så många andra teman som vävts in. Ett är skapandet av serien The Wrenchies som kan vara en spegel av Dalrymples egen kreativa process med dess våndor. Den som gillar teknik och resor genom tid och rum och teorier kring det får sitt lystmäte. Osv. The Wrenchies är en unik serie som verkligen sticker ut och jag kan verkligen rekommendera den. Antagligen skulle serien må ännu bättre av mer än en genomläsning. Kanske t o m flera? Jag vill poängtera att den inte är ett mästerverk därav betyget men väldigt fascinerande. Om du vill ha en bra recension 😉 kan jag rekommendera AV Clubs.

Illustration: Farel Dalrymple
Förlag: First Second
Betyg: 4/5
Skriv en kommentar
Recensioner

(In A Sense) Lost & Found

tisdag 27 januari, kl 20:53 av 2 kommentarer

muradovcover-lostfoundRoman Muradov är en illustratör vars alster dyker upp lite här och var. Alltid sjukt fina med mjuka och eleganta linjer. Som tur är så behärskar Muradov även seriekonsten. Till iPad finns hans Sad Comics att ladda ner som app och i höstas kom så äntligen första serien i tryckt form, (In A Sense) Lost & Found utgiven av Nobrow. Konnässören vet att det innebär en väldigt fin utgåva för Nobrow kan det här med formgivning. Man blir helt enkelt glad bara av att betrakta den och hålla den i handen.

Men nu är  det åtminstone till stora delar insidan som räknas. (In A Sense) Lost & Found som den poetiskt högtravande titeln lyder handlar om F. Premise som vaknar en morgon och en inser att hennes oskuld (kanske snarare oskyldighet, inget snusk alltså) är borta. Det går givetvis inte för sig och F. Premise ger sig ut i staden för att hitta igen den. Kanske har någon till och med stulit den? Så trots den högtravande titeln så är det inte någon tung serie. Man får följa F. Premise i hennes till en början jäktade sökande efter sin oskuld till att hon mer kommer till insikt om att hon kanske klarar sig lika bra utan den. Handlingen är okej och serien är småsöt och väldigt lågmäld. Den stora behållningen är förstås Muradovs oerhört eleganta teckningar och användning av vinklingar och skuggor m.m. Den dova färgläggningen är antagligen tänkt att matcha sökandet efter oskulden i en kall och oförstående stad. Men tyvärr blir det ofta så mörkt att det blir lite svårt att urskilja vad som är vad och då är jag bara lite skumögd. Det är så illa att det avsevärt försämrar läsupplevelsen och jag undrar verkligen hur Muradov och förlaget resonerat kring detta. Jag kan ändå rekommendera albumet, en näpen berättelse med oerhört vackra (om än något mörka) teckningar om behovet av sin oskuld. Hos Nobrow kan den som är nyfiken bläddra i albumet.

Illustration: Roman Muradov
Förlag: Nobrow Press
Betyg: 3/5
Skriv en kommentar
Recensioner

[Tema: Barnserier] Kusliga Jokasta: Döden är min mamma!

onsdag 21 januari, kl 21:52 av 0 kommentarer

KusligaJokastaEpix, Epix å Epix. Suck. Här längtar man efter barn- och ungdomsserier som finns på svenska så de är läsbara för någon som inte kan engelska. Å så finns de. Men mest hos Epix och att få veta vad Epix ger ut är inte lätt, kanske om man är bibliotekarie men det är jag inte. Nåja, som tur är besöker jag det lokala biblioteket då och då och har jag tur så har de ställt fram de nya Epixserierna. Slumpen alltså.

Senaste? tillskottet (tryckt 2014) är Kusliga Jokasta (här får jag verkligen anstränga mig för att inte skriva Jolanta, har du sett Hipp Hipp! förstår du) med undertiteln Döden är min mamma. Manus är av David Cali och teckningar av Ninie, både helt nya bekantskaper för mig. Kusliga Jokasta handlar om Jokasta, en liten tjej på lågstadiet som är lite annorlunda, främst genom att kläder och annat har något morbida drag. Det är inte så konstigt eftersom hennes mamma arbetar med att ta livet av folk genom att leverera dödsbesked. Hon är bra på det men missar återigen att premieras av chefen inför de andra med samma arbete. Hon förstår att det är för att hon lät en man klara sig. Nu är det dags att rätta till det felet och ge honom hans försenade dödsbesked. Kruxet är bara att Jokasta, som har svårt att få vänner, verkar ha skaffat just en sådan. Typiskt nog det barn vars far hon ska lämna dödsbeskedet till.

Som ni förstår är det rätt skruvat, Jokastas mamma är kanske inte Mother of the Year (vad nu det innebär) men hon går så gott hon kan trots att väl mycket fokus läggs på karriären. Mamman är en intressant och rätt komisk karaktär vars planer ofta går stöpet. Trots det morbida temat så är albumet genomgående kul och för det roliga står ofrivilligt Jokastas mamma. Jokasta i sin tur är en tuff liten tjej som är mest som vem som helst även om hon har det lite annorlunda hemma vilket kompisarna blir varse på kalaset. Ett kalas som mamman fixat enbart för att få tag på den man hon ska döda. Serien har en härligt morbid ton och en rätt absurd handling. Det funkar bra och manus, teckningar och översättningar är genomgående bra. Så om du vill ha en bra barnserie bege ditt närmsta bibliotek eller håll utkik på SIS, ibland dyker Epix upp 😉

Manus: Davide Cali
Illustration: Ninie
Förlag: Epix
Betyg: 3/5
Skriv en kommentar
Recensioner

This One Summer

lördag 13 december, kl 18:59 av 1 kommentar

thisonesummerI en genre, uppväxtskildring med fokus på tonåren, där det finns mer än tillräckligt kan det ibland kännas som att det är omöjligt att komma med något nytt. Det gör väl iofs inte kusinerna Tamaki heller men det gör inget. För This One Summer är en fantastisk serie vars främsta målgrupp är tonåringar. En av årets bästa om inte den bästa, det får jag fundera på inför årskrönikan. This One Summer handlar handlar om Rose och Windy, både i de yngre tonåren och deras somrar i kanadensiska Awago Beach. De har kommit dit sedan de var små och blivit som systrar för varandra. Men den här sommaren är inte som de andra, Rose föräldrar bråkar, ett bråk som har sin grund i det missfall Rose mamma drabbats av och inte kommit över. Rose och Windy bevittnar dessutom de äldre tonåringarnas problem i Awago Beach och får en första kontakt med en vuxnare värld bortom familjernas. Men det är inte bara drama, det badas och tittar på barnförbjudna skräckfilmer också.

Jillian Tamaki står för teckningarna och Mariko Tamaki för manus, tillsammans har de tidigare gjort hyllade Skim. Jillians teckningar är väldigt fina och hon växlar elegant mellan berättande i traditionella rutor och helsidor och annat vilket skapar en väldigt dynamisk serieupplevelse. Mariko gör ett lika fint arbete med manus och dialogen. Det är inget stort drama som spelar på känslosträngarna utan ett drama i det lilla. Berättelsen finns i de små ögonblicken som å andra sidan berättar så mycket. Jillians teckningar och Marikos manus bildar en helt fantastisk helhet, de lyckas verkligen fånga känslan av sommaren och de förväntningar och besvikelser som alltid följer med på sommaren och lata semesterdagar. Skildringen av Rose och Windy är närmast magiskt bra, de känns båda som alltigenom trovärdiga. Rose är lite äldre och på gränsen till att ta steget in i en vuxnare samvaro och hon börjar intressera sig för andra saker än den yngre Windy som fortfarande är ett barn. Lika bra är skildringen av Roses föräldrars krisande förhållande, det fördelas ingen skuld även om mycket kretsar kring mammans mående utan det är en lika trovärdig skildring av två personer som älskade varandra men som inte längre kan kommunicera med varandra och ta stöd av varandra. I This One Summer levereras inga lösningar eller lyckliga slut utan det är bara en skildring av en sommar då en del saker förändras för alltid medan andra saker påminner om hur det alltid varit.

This One Summer är inget annat än ett mästerverk och som jag skrev tveklöst en av årets bästa serier och ytterligare en fullträff för förlaget First Second. För att dra en parallell till musiken så har kusinerna Tamaki absolut gehör, jag har svårt att se att någon/några skulle kunna göra en så mycket bättre skildring av tonårens brytningstid, sommarens magi och förväntningarna på den. Det är inte ofta man har förmånen att läsa eller se något så här bra och där det känns som att man verkligen lär känna huvudpersonerna och är med i vad som händer. En genuint sympatisk serie och jag hoppas att kusinerna Tamaki har många samarbeten framför sig.

Manus: Mariko Tamaki
Illustration: Jillian Tamaki
Förlag: First Second
Betyg: 5/5
Skriv en kommentar
Intervjuarkiv A-Ö
Intervjuarkiv
Shazams favoriter
Favoriter
Previews Amerika
Previews Amerika
Previews Sverige
Previews Sverige

Nya kommentarer

  • Laddar...