Vem är Rock Manlyfist?

Utan att spoila den origin som kommer segla upp under de första veckorna allt för mycket kan jag avslöja såpass att Rock Manlyfist behärskar den allra mest avancerade och dödliga kampsport som existerar… Space karate! Under det pastellfärgade och Jan Hammer-ljudsatta 80-talet reste han omkring i världen och spöade upp diktatorer och ninjor. Men när 90-talet kom behövdes hans kunskaper inte längre. Men nu, 2010, står världen återigen inför hot som bara Rock Manlyfist kan stoppa.

Varför en webserie? Vad är skillnaderna mellan att göra en webserie jämfört med en pappersserie, om det finns några?

Det finns många anledningar. Först och främst har jag alltid velat göra en veckoföljetång a la söndagssida men det har inte varit möjligt att sälja in något sådant i Sverige. Jim & Jakten på guldankan, som gick i Larson är det närmaste jag kommit den grejen. Sedan har jag länge längtat efter att göra någonting som jag styr över helt och hållet själv. Nånting där ingen redaktör eller marknadsavdelning kan komma och lägga sig i. Ingen kan ge mig sparken. Igen kan säga till mig vad jag ska göra. Vill jag lägga ner är det enbart mitt beslut. Sist men inte minst så kan man ju, om man ligger i, faktiskt få ekonomi i en webserie.

Ekonomi, alltså? Hurdå? Annonser? Prenumerationsavgifter? Har du tagit lärdom av andra webserier (ekonomiskt såväl som kreativt)?

Är detta början på The Johan Wanloo Universe? Kommer Rock Manlyfist teama upp med Felix Gimlet och El Fjongo t ex?

Det är inget jag tänkt på men det är en bra idé.

Du är en enormt produktiv seriekonstnär. Hur passar Rock Manlyfist in i ditt packade schema? Hur länge har du tänkt hålla på?

Jag har hållit på med Rock Manlyfist av och till i snart två år. Jag har hela första storyn på 24 avsnitt helt klar och det finns manus till typ 60 så jag har en bekväm buffert. Säg att jag lägger ut sådär 10 avsnitt innan jag börjar tänka på att göra nya. Rock kommer gå med en sida i veckan och det ska inte vara ett problem faktiskt.

Rock Manlyfist är på engelska.Varför då? Har det varit svårt att skriva på engelska? Hur planerar du att nå ut till en engelskspråkig målgrupp?

Apropå enormt produktiv: vad har du för andra projekt i pipelinen? Kan du ge några kryptiska ledtrådar?

Jag håller på med en ”graphic novel” med arbetstiteln ”Världens tråkigaste man och invasionen från Atlantis”. Den är på bortåt 90 sidor och jag blir klar med skisserna vilken dag som helst. Den har jag hållit på med ett tag. Jag bestämde mig efter den senaste Karlakarlarna-boken att jag skulle göra EN annan bok med en avslutad berättelse innan jag gjorde fler med Felix Gimlet och El Fjongo och detta är alltså resultatet. Men den har tagit lite längre tid att göra än jag tänkte mig. På gång är också en äventyrsserie för barn som heter ”Kapten Klara” som kommer gå i tidningen Tivoli. Den handlar om en tjej som har en röd ubåt. Hon reser jorden runt och hamnar i allsköns trubbel. Jag är i skrivande stund NÄÄÄÄSTAN färdig med det första serien på 8 sidor. Två avsnitt är spikade i nuläget. Sen har jag någon slags iphone/ipad-grej på gång också. Sen är en Flygande Kaninen-pixi till klar som kommer 2011. Och så är det ju alla mina vanliga kneg. Jag gillar att vara upptagen. Mycket att göra är frilansarens bästa huvudkudde.

Vi tackar Johan Wanloo för intervjun och säger det än en gång så att ingen missar det: från och med måndag kan ni kolla in Rock Manlyfist här. Håll också ögonen öppna efter en gästkrönika här på Shazam.se av Johan Wanloo i samband med Rock-premiären!

Och det funkar. Scarlet känns betydligt mer angeläget och uppfriskande än det mesta man sett från Bendis de senaste åren (möjligen med undantag för Powers som fortfarande håller stilen). Scarlet pratar direkt till läsaren om sina våldsdåd, ett kul och välfungerande grepp som gör läsaren mer indragen, för att inte säga medskyldig, till Scarlets mer eller mindre berättigade vigilantism – något som Scarlet själv naturligtvis påpekar, vilket lägger ytterligare en meta-dimension av verfremdung till serien. Att det dessutom förefaller som om Scarlet är en inte helt pålitlig berätterska gör inte saken sämre. Jag brukar ofta störa mig på självmedvetet berättande-om-berättande (se vidare The Unwritten), men i det här fallet är det både subtilt och effektfullt och inte alls irriterande.

Att Scarlet har hand om narrationen betyder dock inte att Bendis själv är frånvarande som berättare. Hans sammanfattning av Scarlets liv fram till nu i ”punktform” är både medveten och rolig, liksom en splashpage som i princip bara består av svart, en helsida i dagstidningsform o s v… I Scarlet tillåter sig Bendis att leka med seriemediet igen, något han nog inte haft så mycket möjlighet till i de stora crossover-produktionerna från Marvel – och så andas också Scarlet skrivglädje från början till slut.

Det enda minuset är faktiskt Maleevs fotorealistiska (eller ska man säga fotokalkerade?) teckningsstil, som jag gillade i Daredevil (för att det då var första gången en superhjälteserie såg ut så) men som nu börjar bli en smula tröttande – det ruffiga är för utstuderat och tittar man närmare på teckningarna ser de ofta påfallande själlösa ut. Fast direkt dåligt är det inte, Maleevs stil fungerar väldigt bra för action t ex, särskilt när Bendis manus tvingar Maleev att växla mellan perspektiv och helbild/närbild – då skapas en dynamik som annars ibland saknas i linjerna.

Scarlet är en glad överraskning från en serieskapare som länge sett ut att fått all sin egenart avskavd i mittfåran. Och även om jag inte till 100 procent diggar Maleevs bildsättning råder det inget tvivel om att de två är väldigt samkörda och att stilen trots allt passar berättelsen rätt bra. Scarlet är kort och gott det bästa man kan köpa av Brian Michael Bendis just nu.

Vad: Peter Bergting presenterar ”Ashes of Time Redux” (Wong Kar Wai 1994)
Var: Klarabiografen i Kulturhuset vid Sergels torg, Stockholm.
När: Torsdag 2 september kl 18:30 – 21:00

På torsdag hoppas jag att alla Shazamläsare i Stockholm söker sig till Klarabiografen i Kulturhuset. Serietekets filmvisningar inleder nämligen då höstens program med fint besök och fin film. Peter Bergting har valt ut en av sina favoriter, ”Ashes of Time Redux” (Wong Kar Wai 1994). Han kommer vara på plats för att presentera filmen och när sluttexterna rullat klart blir det en pratstund med mannen bakom serier som ”The Portent”, ”Gängkrig 145″ och mycket annat. Allt är i vanlig ordning gratis. Biljetter får ni i dörren till Klarabiografen. Hoppas vi ses där!

Mycket annat kul är på gång de kommande månaderna. Läs resten av programet här!

Brightest Day

Klart bäst i det här numret är Hawkman/Hawkgirl-storyn och vad som händer dem i det mystiska Hawkworld. Ni som kan er DC-historia känner säkert igen namnet Hawkworld, men här är det inte planeten Thanagar som åsyftas, utan vad jag närmast skulle beskriva som en sorts parallell dimension med starka band inte bara till Hawkman och Hawkgirl utan också till Jorden och Thanagar. Det Johns och Tomasi försöker göra här (och lyckas riktigt bra med i min mening) är att koppla Hawkman och Hawkgirl till ett större sammanhang. Dessutom får Hawkgirl en ordentligt överraskning i slutet av numret.

Som vanligt håller Brightest Day en hög illustrationsnivå, men Ivan Reis och Patrick Gleeson får ursäkta här men Ardian Syafs Hawkman/Hawkgirl-del är i en klass för sig. Hade Johns och Tomasi valt att använda hela numret till Hawkman-storyn och gett Syaf fritt spelrum i ett helt nummer så tror jag vi hade varit mycket nära en fullpoängare. Tyvärr är det inte så, men det förminskar ändå inte Syafs utomordentliga arbete.