Serien handlar om Kamandi som en dag finner att den underjordiska bunker där han växt upp och i vilken han studerat microfilmer över hur jorden var innan den stora katastrofen har attackerats och plundrats av talande vargar! Dessutom har Kamandis morfar/farfar dödats av inkräktarna. Kamandi hämnas men inser att han måste lämna bunkern och ger sig därför ut i en värld som skiljer sig enormt från den han förväntade sig. Världen styrs av tigrar, gorillor och lejon indelade i olika rike! Människan ses som ett djur! Omgivningen blir förundrad över Kamandi, ett djur som kan tala! Lika ofta ses han dock som ett hot som måste tillintetgöras för att de andra djuren inte ska få några idéer om frihet.

Kamandi är snyggt tecknad och Kirby har verkligen lånat friskt lite överallt. Djurens egenskaper följer på människors generella uppfattning om dem, råttor är onda, tigrar stolta och gorillor brutala. Kamandi är en fantastiskt underhållande serie, man måste givetvis köpa att katastrofen lett till att djur går upprätt och i övrigt agerar som människor och att det är den stora katastrofen som är orsaken till detta. Jag hade inga problem med detta utan det var bara att luta sig tillbaka och njuta. Även om själva idén är en rip-off kommer man inte ifrån att Kamandi är resultatet av Kirbys kreativitet där fantasin flödar. Kirby blandar en mängd teman med olika karaktärer och miljöer. Att Kamandi hela tiden stöter på rester av den mänskliga civilisationen är en fet bonus. Ruinporr är aldrig fel. Jag förstår varför Kamandi blev en långkörare. Klassikerstatusen är välförtjänt.

Serieplaneten har Serieblaskan nr 1/2010 på g under mars och ska i vår även ge ut en serietidning om Twilight-författaren Stephanie Meyer.

Wibom Books ska ge ut Lou! 3: Busskyrkogården av Julian Neel. En intervju med förläggaren Lisa Wibom finns här.

Wormgod startade förra året och ger lagom till SPX ut Mattias Elftorps Piracy is Liberation 008: The Spides pt 2. Wormgod gav förra året ut den första dystopin, Dystopi01: Vanja & Vanja av Danijel Zezelj och Öken av Carol Swain i samarbete med Seriefrämjandet. I år ska minst fyra ges ut. Dystopi02: Freak Dreaming av Artúras Rozkovas, Dystopi03: TK47 av Spyros Verykios och Spiksaga/Ramon av Igor Hofbauer, Dystopi04: Våra gator… av Mattias Elftorp samt Dystopi05: Munk av AKAB .

Mer om detta samt intervju med Nolan hos Newsarama.

För det första så lyckas jag aldrig engagera mig i det massiva utbudet av speedsters. Jag vet inte riktigt vad det beror på, men jag tycker att i princip alla känns trista. Troligen så kan det bero på att jag inte sedan tidigare är insatt i alla släktskap och familjerelationer dem emellan, men jag tror även att det hänger på att alla för mig känns så lika. De har mer eller mindre fåniga dräkter (gammel-Flash med den bevingade potthjälmen kan jag bara inte vänja mig vid) och springer mer eller mindre supersnabbt, men i det stora hela så känns alla, tyvärr, rätt ointressanta.

För det andra så gillar jag inte riktigt konceptet med DC:s speed force (och ännu mindre gillar jag the negative speed force som introducerades i Flash: Rebirth). Jag har alltid tyckt att superfart är en rätt klurig superkraft att bemästra, såväl berättarmässigt som visuellt, och problemet blir ännu tydligare när vi här har flera speedsters som ska slåss. Resultat blir ju bara att de jagar varandra. Jättefort. Blanda sedan in deras förmåga att springa bakåt och framåt i tiden medan de försöker få fatt i varandra så hamnar vi snart i tidsparadoxer som för mig känns både svårbegripliga och krystade.

Avslutningsvis så vill jag bara påpeka att jag såklart kan ha fel. Flash: Rebirth kanske är en fullständigt fantastisk serie om supersnabba killar och tjejer, men för mig som DC-rookie så känns det mest som en förvisso färgsprakande men ändock rätt rörig serie som inte lyckas väcka mitt intresse. Den började bra men blev sämre med tiden. Trist för mig.

Efter det första tre-fyra sidorna verkar Sparta, U.S.A. vara en rätt beskedlig serietidningsskildring av amerikansk småstadsliv, men samtidigt står det klart att det är något som inte stämmer med Sparta under den polerade fasaden av amerikansk småstadsidyll. Som t.ex. det innevånarnas närmast fanatiska fascination för amerikansk fotboll. Samtliga av Spartas 9923 innevånare spelar fotboll och staden skryter med hela 12 professionella lag. Ett annat mysterium är vad som hänt med stadens stjärnspelare, Godfrey McLaine, som försvann spårlöst för tre år sedan. Men underligaste av allt är Maestro, stadens närmast messiasliknande ledare med blå hud som utövar stort inflytande över Sparta och som en gång varje år besöker staden för att dela ut bebisar till förtjänta familjer.

Författaren David Lapham bjuder här på en verkligt underlig story där man som läsare efter en första läsning sitter med fler frågetecken än antalet sidor. Inte heller blir dessa frågetecken färre efter en andra läsning. Men trots den rätt underliga och smått förvirrande story så det finns det något tilltalande med Sparta, U.S.A.. Exakt vad är svårt att sätta fingret på, men jag tror att Sparta, U.S.A. har potential att bli ett riktigt guldkorn om Lapham och hans partner Johnny Timmons får ett par nummer på sig.

Appropå Johnny Timmons så är hans illustrationer här den svaga länken i Sparta, U.S.A. #1. Det är inte så att han gör ett dåligt jobb, tvärtom är det helt ok, men kvalitén går lite upp och ner genom hela numret. Timmons tycks hela tiden kämpa med att hitta rätt still för serien och det ser bättre mot slutet. Kanske så har Timmons hittat den rätta stilen redan till nästa nummer? Vi får väl se…

Eftersom Mara från Ulthar sticker ut från den vanliga svenska utgivningen ville jag instinktivt tycka bra om albumet vilket i sig skulle kunna leda till en fet besvikelse. Lyckligtvis gillar jag albumet även efter att ha läst det . Johnsson är en skicklig tecknare och teckningarna är väldigt fantastifulla, det känns fräscht och inte bara som en efterapning av något man läst tidigare.

Visst finns det utrymme för förbättringar men det är väldigt bra för att vara en debutant och det är alltid kul med svenska tecknare som inte kommer från alla kan teckna-skolan, lyckligtvis blir de fler och fler. Teckningarna är överlag väldigt stämningsfulla och Johnsson lyckas också förmedla känslor både hos djur och människor. Manuset är den svaga delen av serien, det är iofs underhållande och fantasifullt men dialogen är överlag lite styltig och hade kanske kunnat ses över liksom lite klyschiga karaktärer. Albumet blir dock bättre efter hand och avslutningen är bättre än början vilket är trevligt. Å en ung kvinnlig hjältinna är aldrig fel. En annan styrka är att albumet kan läsas av de flesta från de yngre tonåren och uppåt, nästan en allåldersserie alltså.

Jag måste också nämna formgivningen av Mara från Ulthar, omslaget är riktigt snyggt och textsnittet sitter som en smäck. Lägg till det bra kvalité på omslag och papper och det är nice att hålla i och titta på albumet. Sammanfattningsvis en underhållande och bra tecknad serie och jag hoppas att Johnsson fortsätter på den inslagna vägen och ger oss mer fantasy. Seriesverige behöver det.

Rykten på nätet säger att Scarlet Witch kommer att göra ett framträdande i filmen, vilket i så fall skulle vara ytterligare ett steg mot Marvels planerade Avengers-film. Men än så länge är det ryktet inte bekräftat.

Jag skrev om det redan i november men Ekholm & Tegebjers två första serieutgåvor förtjänar att uppmärksammas igen. Valhall 15: Völvans syner är lätt det översatta album jag ser framemot mest i år. Att äntligen få läsa avslutningen på Peter Madsens magnifika epos får det att vattnas i munnen på mig. Theo ockulta kuriositeter: De förlorade sidornas bok är det svenska album jag ser fram emot mest i år. Mumiens blod var underhållande och jag har stora förhoppningar att De förlorade sidornas bok kommer att vara snäppet bättre. Valhall 15 ges ut i mars och Theo 2 i april. Utöver dessa har de inga serier innplanerade under första halvan av 2010. För mer info och länkar så kolla mitt tidigare inlägg.