För dem som bott i Läderlappsgrottan 10.000 år tillbaka i tiden (serie-internskämt) de senaste åren så kan jag berätta att Turf-författaren Jonathan Ross är megapratshow-kändis i England. Föreställ er vilken uppmärksamhet det skulle bli om Skavlan började göra series hemma i Svedala (Norge?) och multiplicera det med 100 så har ni en aning om vilken hype som kringgärdat Jonathan Ross seriedebut. Ross är dock ingen lycksökare utan en serienörd i själ och hjärta – utanför sin pratshowvärd-identitet har han gjort sitt bästa för att popularisera serier för en bredare publik (han har bl a producerat en hel programserie om serier och en dokumentär om Steve Ditko). Det ska han ha all heder av.

Däremot ska han inte ha någon heder över huvud taget för manuset till Turf. Serien handlar om hur kriget mellan gangsters och vampyrer i förbudstidens New York eskalerar på oväntat sätt när en rymdvarelse kraschlandar. Man undrar varför inte Ross passat på att slänga in lite zombies, ninjor och superhjältar när han ändå är igång, men de kanske kommer i senare nummer? Överlastat är bara förnamnet. Det är vid första anblicken märkligt att en person som verkligen är en tvättäkta serienörd så totalt kan sakna känsla för seriemediet som berättarform: Turf är verkligen en provkarta av rookie-misstag som tynger ned berättandet. Framförallt pratas det mycket och länge – nästan på varje sida ser det rent komiskt ut hur pratbubblorna blir så stora att illustrationerna knappt får plats. Pratandet – för det mesta klumpig exposition – tränger bokstavligt talat ut det visuella. Tommy Lee Edwards är normalt en bra illustratör med en härligt spretig, oborstad närvaro, men här har han överhuvudtaget ingenting att jobba med: i Turf är det pratbubblan som regerar.

Turf har också den egenheten att den saknar huvudperson. Eller åtminstone presenteras ingen given huvudperson i #1, istället hoppar handlingen flegmatiskt från person till person utan att man får några indikationer på vem eller vilka som kommer vara betydelsefulla fortsättningsvis – och utan att man bryr sig särskilt mycket heller, eftersom karaktärerna mest ägnar sig åt att berätta seriens handling istället för att ha en personlighet. Ett myller av huvudpersoner kan man använda sig av om man är Robert Altman, men saknar man hans talang (vilket Jonathan Ross gör, åtminstone i det här fallet – det måste sägas att han är en fullständigt lysande pratshowvärd) så bör det undvikas.

Detta är bland det sämsta och mest orättvist hypade jag läst det senaste året. En orddiarré som får Brian Michael Bendis att framstå som en stumfilmsregissör kopplat till en Brasses sockerkaka av alla nördiga ingredienser man kan tänka sig, utom fantasi, engagemang och kvalitet. Läs ej.

Handling:

Vad är bra? Ingenting egentligen. Däremot finns det en film som heter Horungen, regisserad av Angelica Houston, om en flicka som drabbas av osedvanligt mycket otrevligheter. Inga likheter i övrigt men det är en lysande film. Se den istället.

Vad är mindre bra? Allt. Historien är värsta sortens melodrama med ett löjliga sammanträffanden. Onos teckningsstil är så oerhört ful och tråkig. Riktigt menlös manga med stora ögon och i närmast total avsaknad av detaljer. Ians historia är djupt tragisk och borde beröra men Ono lyckas slarva bort historien totalt. Karaktären Ian ges inget djup utan är väldigt undflyende. Detsamma gäller för övriga karaktärer, ibland kan det vara så att man själv får läsa in saker hos karaktärerna och det kan ju iofs vara bra men det inbjuder inte not simple till. Det är bara genuint oengagerande. Den sämsta karaktären är journalisten Jim som skriver en bok om Ians liv, han är lika intressant som att se färg torka. Att blanda in en författare/journalist i en serie eller bok är ett sällsynt värdelöst berättarknep. Trots att hela Ians liv och hur han påverkar människor i sin närhet avverkas på strax över 300 sidor, vilket inte är så mycket för en manga, så är tempot segt. En bedrift i sig.

Slutsats: Undvik. Pretentiös manga när den är som sämst. Iaf hoppas jag det för det borde inte kunna finnas så mycket sämre manga är not simple. En av de sämsta serier jag läst.

New Ultimates (antar jag) tar vid där Loebs Ultimatum lämnade The Ultimates. Flera av medlemmarna har dött och det verkar ha blivit dags för de återstående medlemmarna att tighta till teamet och kicka igång superhjältandet igen. Jag tror att det är så iallafall, för det är lite snurrigt med allt som händer i princip på en gång. Mitt i ett samtal mellan Iron-Man (alkoholist) och Hawkeye (självmordsbenägen) så attackerar The Defenders som plötsligt fått superkrafter (du kanske minns dem som wannabe-gänget utan superkrafter i Mark Millars Ultimates), de stjäl Thors hammare som numera svingas av Valkyrie, och vi får hänga med Thor (som är död) i dödsriket där han får erbjudandet av en halvnaken Hela att återupplivas om han ligger med henne. Parallellt med detta så vill Zarda ligga med Captain America medan Ka-zar, frugan och Black Panther är ute och promenerar med sina tigrar i Central Park där Loki plötsligt dyker upp med en hel jävla armé av troll. Samtidigt så ligger Iron-Man med Carol Danvers. Slut. Eller? Kan storyn verkligen vara så dålig?

Svaret är tyvärr ja. Utöver att allt känns minst sagt spretigt och att alla verkar vilja ligga järnet så är ändå mitt största problem med New Ultimates det faktum att det inte verkar lira alls med den story som Mark Millar sedan rätt lång tid tillbaka berättar i Ultimate Comics: Avengers. Loeb verkar helt ha glömt eller struntar helt enkelt i att han använder sig av flera av de karaktärer (Captain America, Hawkeye, Nick Fury, Carol Danvers med flera) som Millar har med i sitt ultimata Avengers. Resultatet blir att jag inte riktigt förstår när de olika historierna är tänkta att utspela sig, och att jag funderar på vilken man egentligen ska se som den officiella. Vidare så känns New Ultimates inte ett dugg Ultimate. Grejen med Marvels Ultimate-serier borde väl vara att berätta historier som de inte kan eller vill berätta inom sin vanliga kontinuitet, men det här känns inte alls så. Det jag tror att jag är ute efter är den känsla som Mark Millar lyckas få till i sitt Ultimate-berättande, men som saknas totalt i Loebs New Ultimates. Det känns bara snurrigt och slätstruket.

Jag har läst en del andra recensioner av det här numret där vissa recensenter anser att en sak som lyfter New Ultimates är Frank Chos illustrationer, men jag har svårt att se det. Han är absolut inte dålig på något sätt, men det känns som att det är något som saknas. Personlighet kanske. Hur som helst, för min del så är illustrationerna ingen anledning till att köpa den här tidningen, det finns bra mycket snyggare titlar än den här ute på marknaden idag. Något som ändå är lite positivt med den här tidningen är det fläskiga omslaget som fälls ut 5 gånger och illustrerar New Ultimates fight mot en hord av troll och andra varelser från Asgård. Känns dock lite som att man försöker rippa (eller hylla?) den maffiga foldout som Bryan Hitch gjorde för slutbataljen i Ultimates 2, även den med Ultimates vs Asgård, och precis som med allt annat så känns Millars originalversion ljusår mycket bättre, snyggare och smartare än det Jeph Loeb gör här.

Kort sagt, jag tycker att New Ultimates #1 är en dålig tidning. Av ren nyfikenhet så kommer jag dock att återkomma framöver med en recension av #2. Om det numret inte är bra mycket bättre än det här så hoppar jag av.

Man skulle kunna tror att bara för Sienkiewicz är med på ett hörn (han tuschar) att serien skulle vara något sorts visuellt mästervärk. Men nej, den ser faktiskt bara gammal ut. Jag har inte sett något som Tom Derenick tecknat tidigare och vet inte vad han går för, men i kombination med Sienkiewicws tuschning funkar han inte alls för mig. Det påminner mest om något man kan läsa i sådana där tidningar från 70-talet man kan hitta i gamla sommarstugor. Typ Agent X9 eller något liknande. Jag har inte riktigt koll på den typen av serier.

Ok, dålig origin. Och dåligt tecknat. Finns det något bra att säga om Hangman? Nja, egentligen inte. Den är mest fylld av tråkiga superhjälteklyschor som man sett tusen gånger tidigare. Jag jäspar mig genom hela tidningen. Den sälta som man kunnat se i vissa tidigare serier av Straczynskis, så som exempelvis Supreme Power, är helt frånvarande. Det är inte med så där särskilt stor förväntan som jag ser fram emot de tre kommande one-shotsen som är den del av Straczynskis lansering av The Red Circle. Inta alls faktiskt.

Manus: J. Michael Straczynski
Illustration: Tom Derenick
Tusch: Bill Sienkiewicz
Färgläggning: Guy Major
Betyg: 1+/5

Handlingen i sig är också rätt ok – War Machine med entourage hälsar på mormor och tjafsar med American Eagle – men den försvinner tyvärr bakom den grisfula ytan. Om det är så här War Machine kommer att se ut från och med nu så säger jag upp min prenumeration efter nästa nummer, för jag vill inte betala för så här fula serier. Omslaget ser dock fantastiskt ut (vilket känns lite som falsk marknadsföring).

Manus: Greg Pak
Illustration: Allan Jefferson & Mahmud Asrar
Förlag: Marvel
Betyg: 1+/5

Förlag: Marvel
Betyg: 1/5