Jerome K Bloche fortsätter att leta efter mördare bland sina kurskamrater på detektivkursen på sitt lagom förvirrade sätt. Det är som vanligt småputtrigt men någon spänning infinner sig inte heller här men det finns iaf några dramatiska sekvenser. Dock var åtminstone en av förövarna oväntad och att bli överraskad i en deckarhistoria är lite av en förutsättning för att det ska vara bra och Den tysta döden, som är det första albumet med Jerome K Bloche, är just en bra början på en trevlig albumserie. Lee Falk och Sy Barrys ”Söndagsklassiker” är den här gången Kit och småfolket som inledningvis mest är en informativ guide till Fantomen och hans entourage som varken är bu eller bä. Herman Hedning är i vanlig ordning trött humor. Bonus i tidningen är affischen med Bästa omslag 2009, snyggt av mästaren Hasse Lindahl samt en genomgång av Lee Falks historiska äventyr i Fantomen talar.

Jag har ju i tidigare recensioner klagat på att Robinson numera är långt ifrån sina forna glansdagar vad gäller skrivandet, men i jämförelse med tidigare nummer så tycker jag Justice League of America #46 är ett litet steg i rätt riktning. Robinsons skrivande är något bättre här även om flera av karaktärerna snackar lite väl mycket exposition och ett par andra är grovt felskrivna. Till exempel så går Wildcat helt ur karaktär och mer eller mindre elakt ifrågasätter Jade om de kan lita på henne och om hon verkligen är den hon utger sig för att vara. Vilket i min bok är så långt man kan komma från Wildcat.

Att Robinson har en soft spot för en stor talande gorilla vid namn Congorilla lärde vi oss i miniserien Justice League: Cry for Justice och inget ont om Congorilla, men som en väldigt obskyr karaktär med plats långt ned på E-listan (eller var det F-listan…) så är han långt ifrån en hjälte som platsar i DC:s främsta superhjälte-team.

Storyn är dock lätt intressant och knyter han till Alan Scott, Justice Societys Green Lantern, och dennes två barn Obsidian och den nyligen återuppstådde Jade och kretsar kring the Starheart, en stor grön sten från yttre rymden som ligger bakom Alan Scotts krafter. Nu har Starheart kraschat på Jorden och samtidigt så har Alan Scott och Obsidian försvunnit. Ett minus här är att man ibland känner sig lite lost eftersom karaktärerna ibland pratar om saker som uppenbarligen har hänt någon annanstans än i det här numret (en snabbt sökning på nätet visar att senaste numret av Justice Society of America är vad man bör läsa för att bringa klarhet i detta).

Bäst i Justice League of America #46 är ändå Mark Bagleys illustrationer, även om det inte heller här är fritt från skavanker. Bagley är inte någon av mina favoriter eftersom hans stil ganska ofta känns lite för cartoony. Dessutom tycker jag att inte är särskilt konsekvent vad gäller detaljnivån. Ibland bjuder han på riktigt detaljrika illustrationer bara för att ett par rutor senare bjuda på betydligt mindre detaljerade illustrationer. Det är inte någon jättegrej egentligen men ett litet störningsmoment är det i alla fall.

Justice League of America #46 är det hittills bästa numret på Robinsons run, men det är fortfarande en lång väg kvar innan den här tidningen kommer upp i en nivå som skulle kunna kallas nödvändig läsning.  Men för att den ska kunna göra det så är jag övertygad om att det krävs ett författarbyte. För James Robinson är helt klart inte mannen att göra det.

Men det blir som befarat: lättviktigt, klyschigt och inte så lite 80-talstöntigt, trots försöken att tuffa till Zatanna med bildskön snut-sidekick och splattermördande vandöda magikerrivaler. För hur kan man post-Sandman (och post-en hel massa andra bra skräck- och ockultserier, Hellboy inte minst) egentligen göra något coolt av en figur vars superkraft består i att hon pratar baklänges? Zatanna hör en annan era till och det är inte så mycket att göra åt – om man inte som Grant Morrison i Seven Soldiers of Victory låter henne tappa krafterna och brottas med identitetskris, men det lär inte hända i Paul Dinis version. Han håller sig tätt till standardmallarna, med andra ord vanlig superhjälteaction fast med demoner, helt utan att dra nytta av de många tematiska möjligheter som magi, mytologi och illusionism erbjuder (som sagt, se vidare Sandman).

Stephane Roux och Karl Story gör hantverksmässiga men något plastiga insatser som illustratörer. En serie om en dimensionshoppande magiker borde vara ett gyllene tillfälle att gå loss med knarkiga rutkompositioner och allmänt lekande med seriemediet (J H Williams mästerliga illustrationer till Alan Moores Promethea är en förebild i sammanhanget), men Roux och Storyt håller det hela ytterst konventionellt, med några små undantag. Fast tiden har sprungit ifrån dem – man ser ju idag mer avancerat visuellt experimenterande i många helt mundana superhjälteserier (New Avengers och Batman & Robin är bara två exempel).

Nya Zatanna känns med andra ord gammalmodig, på ett dåligt sätt. Inte särskilt angelägen och faktiskt mer än en smula barnslig – vilket gör det hela ännu lite sorgligare eftersom målgruppen antagligen är överåriga seriefans snarare än barn och ungdomar.

Och nu är den alltså här: Avengers #1. Toppat lag så det förslår både på skaparsidan (Bendis & Romita Jr) och figursidan (den heliga treenigheten Iron Man, Captain America och Thor plus Wolverine och Spider-Man – kan det bli mer kommersiellt gångbart?). Reaktionen? Ett stort fett ”meh”. After all that.

Låt oss (för ovanlighetens skull när det gäller mig) börja med illustrationerna. WTF? utbrister man när man ser hur Romita och Janson valt att gestalta Steve Rogers: nämligen som en supermodell med bebisnylle som mer för tankarna till Human Torch eller Justin Bieber än Marvels paramilitäre superpatriot. Är det här killen som spöade nassar på löpande band back in the day? Visst, han är en supersoldat som inte åldras så mycket, men att rita honom som en skolgrabb känns ändå som att göra våld på karaktären. Annars är det, helt väntat när det gäller combon Romita/Janson, seriemästerskap i haka: Iron Man och Kang the Conqueror har t o m givits hak-extensioner för att kunna hänga med ett rejs som annars domineras av Thor (asgårdshaka!) och Wonder Man (byggjobbarhaka!).

Illustrationerna håller kort sagt inte måttet. Alla är fyrkantiga, alla ser ut som om de är 18 år gamla. Jag får plötsligt flashbacks till hur Romita Jr förstörde Ann Nocentis utmärkta Daredevil-manus med sina slarviga teckningar. Hela rasket hade faktiskt varit betydligt mer svåruthärdligt om det inte varit så att Bendis manus också är ganska svagt – Romita Jr förstör inte särskilt mycket, det är mer som att han matchar Bendis tilltagande medelmåttighet (Bendis = Marvels Geoff Johns. I min bok inget gott betyg). Ett exempel: det är som bekant alltid ett vågspel att placera tidsresor i centrum för en intrig. Om man inte heter Grant Morrison löper man stor risk att gå ned sig i en myrmark av inkonsekvenser och plot devices. Snabb uppdatering: Bendis har inte bytt namn till Morrison, det här är rätt långt från Final Crisis. Det enda med numret som är lite halvkul är the reveal av skurken på sista sidan, annars är det mycket exposition för pengarna. Hallå? Ska inte Avengers vara en fartfylld actionserie, ni vet, med ikoniska superhjältar och grejer? Fajten med Kang känns pliktskyldig mer än nåt annat. Lider kanske Bendis av utmattning efter att ha skrivit typ alla stora Marvel-events de senaste två-tre åren?

Hoppas att Avengers spottar upp sig, och det snabbt. Och att Brubaker/Deodatos Secret Avengers är bättre än så här.

För manus står Adam Freeman och Marc Bernardin (som jag inte känner till sedan tidigare) och illustrerandet hanteras av Cary Nord och James Harren. Många kockar alltså, men vad innebär det för soppans del? Inget anmärkningsvärt tyvärr. Den bakgrundshistoria som berättas här tycker jag faktiskt känns rätt ointressant. Inte för att den nödvändigtvis är dålig i sig, utan snarare för att det inte känns som att den tillför något till det jag redan visste om Nightcrawler. Han växer upp på ett nöjesfält där han bli illa behandlad, träffar en präst, håller på att bli lynchad och räddas av Charles Xavier som samlar på mutanter. Typ så. Jag hade nog väntat mig mer av den här serien, för jag är rätt så besviken. Det känns som om att det finns mer potential i Nightcrawler och i hans bakgrund än det som visas här. Rätt snyggt tecknat är det i och för sig, men det räcker tyvärr inte hela vägen för mig. Lite trist, men det blir bara en 2:a för X-Men Origins: Nightcrawler.

Kieron Gillen har ett förflutet som dataspels- och musikskribent, och det är i egenskap av det sistnämnda som Gillen samlar inspiration till Phonogram. Seriens huvudperson David Kohl (som av en händelse är väldigt lik Kieron Gillen själv) är en phonomancer, det vill säga en magiker som trollar med hjälp av musik. I Rue Britannia dras Kohl in i sökandet efter den försvunna britpop-gudinnan Britannia, och måste dessutom rädda en död exflickvän undan ett öde värre än döden i en nostalgibemängd annan dimension. Parallellerna till den popkulturella kaosmagin i Grant Morrisons Invisibles är tydliga, och greppet att låta huvudpersonen vara visuell stand-in för författaren är förstås också hämtat därifrån. Över huvud taget lever Gillen i denna första Phonogram-samling i skuggan av Morrisons Invisibles: personifikationer av begrepp dyker upp som figurer i serien, huvudpersonerna är sådär självmedvetet fanboy-coola, och hela magin är som en blåkopia av vad Morrison lade fram i sin serie fast som om det vore skrivet av Andres Lokko (d v s pepprat med musikreferenser av mer eller mindre – oftast mindre – tillgängligt slag). Som sig bör innehåller serien också lite transgenderflört, men eftersom det här är en serie indränkt i ett manligt/macho-sätt att förhålla sig till populärkultur blir det inte stort mer än lite kittlande softcore (till skillnad från de både humoristiska och djupsinniga utforskningarna av könsidentitet som karaktäriserade framförallt Invisibles Vol 2).

Just det ständiga musikrefererandet och den ironiska-men-ändå-inte-riktigt-skildringen av musiknördiga evighetsproblem som nostalgi, att bli gammal, att växa upp och så vidare är nog det som går mig mest på nerverna med denna serie. Gillen gör försök att distansera sig till nördkraven på att alltid vara ”rätt” men halkar hela tiden tillbaka i ett inte särskilt distanserat ”…men det är jag som har rätt i alla fall”. Och ja just det, intrigen och personskildringarna är inte särskilt fräscha de heller. Med risk för att upprepa mig: har man läst Invisibles har man läst det här. Musikdyrkan är så total att den dränker allt annat.

Enda ljuspunkten är McKelvies illustrationer, som jag först inte gillade men som sedan gradvis växte till sig. McKelvie jobbar väldigt sparsamt med djup och skuggor vilket drar uppmärksamhet till mediets tvådimensionalitet snarare än att försöka kringgå den – men då och då bryts detta, t ex i mötet med magikermentorn Indie Dave i #3 och den flippriga dimensionsresan i #4. På samma vis använder McKelvie ett huvudsakligen traditionellt mönster för rutkompositioner som då och då bryts av mer innovativa grepp (t ex Britannia-myten i #4 eller de gradvisa trerutors föryngringarna i #6). Just för att McKelvie annars berättar visuellt på ett väldigt rakt sätt blir effekten av dessa små brott desto större. Ibland är dock linjerna lite tvekande och perspektivvalen nästan skolboksmässiga, men vad jag har kunnat se har McKelvie sedan den här första volymen utvecklats en hel del som illustratör – jag måste säga att jag blir mer sugen på att läsa nåt annat McKelvie har tecknat än nåt annat Gillen har skrivit efter att ha läst Phonogram: Rue Britannia.

Få serier under senare år förtjänar väl bättre epitetet ”fan favourite” än Kick-Ass: serien har närmast universellt hyllats på forum och i den nordamerikanska seriebloggosfären. Det är inte svårt att förstå varför: det extremt grafiska ultravåldet, de fnittriga självreferenserna till serier och fankultur, en huvudfigur som (med en stor portion ironi visserligen) så tydligt och uttalat representerar den wish fulfilment som är så central för superhjältegenrens publiktilltal.

Men trots att John Romita Jr är i högform här – han riktigt njuter av varje politisk inkorrekt bild han får rita här, och han får rita många – så lämnar Kick-Ass inget djupare avtryck. Därtill är den för cynisk, för manipulerande, för ouppriktig. Millar signalerar att han har ambitionen att ställa intressanta frågor om oss som läsare, åskådare och konsumenter. Genom de ständiga självreferenserna visar Millar på superhjältegenrens orimligheter (visserligen en berättarteknisk fint av samma svårighetsgrad som att skjuta på en gädda i en hink) och drar in oss läsare som ”medbrottslingar”. Tycker ni det här är roligt? Varför tittar ni inte bort när Dave, seriens superhjältegalne huvudperson, får testiklarna stekta och ansiktet sönderslaget? Är inte ni lika skyldiga då, om ni sitter och skrattar åt det här eländet?

Och det hade ju kunnat vara bra, om inte Millar så desperat hade velat både äta kakan och ha den kvar: Michael Haneke, this ain’t. De problematiserande ansatserna kommer knappt ur startblocken eftersom det snabbt blir tydligt att Millar trots allt tycker det är redigt coolt med en tioårig samurajsvärdsmörderska, sexualiserade tortyrscener med en kille i nedre tonåren och grafiska, extrema, ingående närbilder av ansikten som krossas på diverse mer eller mindre fantasifulla vis. Jag känner mig liksom inte så medvetandegjord om mitt eget hyckleri när det är totalt uppenbart att Millar har suttit och gnuggat sig själv i skrevet hela vägen genom manusförfattandet. Hyckleriet är istället Millars, som försöker pensla nån slags fernissa av meta-ifrågasättandet över vad som egentligen är en action painting av någon som ärligt föredrar hjärnsubstans som medium. Men vet ni vad som är det kännetecknande för fernissa? Man ser rakt igenom den.

Missförstå mig inte: jag gillar ultravåld as much as the next guy. Punisher, The Boys, Preacher (alla av Garth Ennis), Marshal Law (Pat Mills), Hardboiled (Frank Miller), alla har de hedersplatser i min seriesamling. Men de har alla något som Kick-Ass är kliniskt befriat från, nämligen en äkthet i karaktärsskildringarna. Frank Castle i Ennis tappning visar sig ha ett hjärta i ett nummer av tjugo. Wee Hughie i The Boys är egentligen bara en helt vanlig, schysst kille från Skottland. Jesse Custer i Preacher charmar alla med sin unikt personliga redneck-feminism. Marshal Law frestas av chansen till ett normalt, icke-vigilante-liv. Nixon i Hardboiled är till och med rörande i sin våldsamma jakt på sin identitet. Dave Lizewski i Kick-Ass är en spekulativ skrivbordskonstruktion som Millar trots de mallade försöken att ge honom en personlighet (uppfostrad av ensam pappa, nördnervös i flickors sällskap) inte får att expandera från seriesidornas tvådimensionalitet. Och vidare: Ennis, Mills och Miller fixar i alla lägen i serierna jag räknat upp ovan att koppla ultravåldet till vanlig enkel humor, istället för som hos Millar, kolla-allihopa-jag-är-jävligt-rolig-humor. Självtillräckligheten fäller Kick-Ass gång på gång. Inget hjärta, och inte särskilt mycket hjärna heller.

Återigen: det som räddar Kick-Ass från helt underkänt i min bok är Romitas teckningar. Romita har aldrig varit bättre, som jag sa syns teckningsglädjen i varje ruta. Min personliga favoritsida är inte ens någon av ultravåldsscenerna utan ansiktsuttrycken hos samtliga deltagare när Dave kommer hem oväntat tidigt en kväll och överraskar sin far i en pinsam situation. Där visar Romita sin storhet, inte när han ritar sin femtielfte ruta med någon som blir dödsdödad av någon typ av specialeffekt.

Kick-Ass bekräftar det jag misstänkt en tid nu: Mark Millar är serievärldens Dan Brown, en man som säljer sin själ dagligen bara för att kunna klämma ur sig den där scenen som får en att vilja vända blad till varje pris som helst. Kallt beräknande, publikfriande, själlöst. Inget mer Millar för mig är jag rädd. Jag är inte ens särskilt sugen på att läsa slutet på Ultimate Comics: Avengers. Det är bara att beklaga att jag lät lura mig så länge.

För det första så lyckas jag aldrig engagera mig i det massiva utbudet av speedsters. Jag vet inte riktigt vad det beror på, men jag tycker att i princip alla känns trista. Troligen så kan det bero på att jag inte sedan tidigare är insatt i alla släktskap och familjerelationer dem emellan, men jag tror även att det hänger på att alla för mig känns så lika. De har mer eller mindre fåniga dräkter (gammel-Flash med den bevingade potthjälmen kan jag bara inte vänja mig vid) och springer mer eller mindre supersnabbt, men i det stora hela så känns alla, tyvärr, rätt ointressanta.

För det andra så gillar jag inte riktigt konceptet med DC:s speed force (och ännu mindre gillar jag the negative speed force som introducerades i Flash: Rebirth). Jag har alltid tyckt att superfart är en rätt klurig superkraft att bemästra, såväl berättarmässigt som visuellt, och problemet blir ännu tydligare när vi här har flera speedsters som ska slåss. Resultat blir ju bara att de jagar varandra. Jättefort. Blanda sedan in deras förmåga att springa bakåt och framåt i tiden medan de försöker få fatt i varandra så hamnar vi snart i tidsparadoxer som för mig känns både svårbegripliga och krystade.

Avslutningsvis så vill jag bara påpeka att jag såklart kan ha fel. Flash: Rebirth kanske är en fullständigt fantastisk serie om supersnabba killar och tjejer, men för mig som DC-rookie så känns det mest som en förvisso färgsprakande men ändock rätt rörig serie som inte lyckas väcka mitt intresse. Den började bra men blev sämre med tiden. Trist för mig.

Zeb Wells manus känns för mig lite utstressat, och detsamma gäller för tecknandet, som här är uppdelat mellan två team. Delen i Japan görs av Paul Davidson, som precis som i förra numret gör en stabil insats. Davidson gör dock dödssynden att återanvända en illustration på två olika paneler. Att ens försöka tro att jag som nitisk serieläsare inte direkt reagerar på att en spegelvänd dublett av en ruta från en tidigare sida dyker upp igen känns för mig både slappt och fräckt. Kanske har Davidson varit under extrem tidspress i det här numret, men om så är fallet hade det varit bättre om han hoppat över den panelen helt och hållet. Sidorna från Utopia görs av bröderna(?) Alvero och David Lopez, som gör helt ok dialogscener, även om de då och då kanske känns lite väl platta och statiska.

Som sagt så känns det här numret rätt mycket som en paus i väntan på den riktiga handlingen, och det finns egentligen inte så mycket mer att säga om det, men jag hoppas att allt kommer att få betydligt mer fart med den (förhoppningsvis) svavelosande story som inleddes i föregående nummer.

Common Grounds är namnet på en kafékedja av typen Starbucks, men det speciella med den här är att den grundats av en f d superhjälte, och därför fungerar som tillhåll för superhjältar/skurkar (fiket är nämligen fredad zon, se). Konceptet luktar Astro City lång väg och det är också Astro City som är den närmaste andliga släktningen till Hickmans novellserier (alla Common Grounds-serier är kortare, avslutade historier om 5-6 sidor).

Jag måste säga att jag har svårt att se storheten i Common Grounds – om man inte gillar sentimentalitet och toaletthumor (!) finns det inte så mycket att hämta i Hickmans novellserier. De flesta består av ett enda skämt som dras ut för länge, eller en mycket lite modifierad version av någon historia man hört flera gånger förut (t ex far-son-vi-kommunicerar-inte-så-bra-med-varann-men-vi-älskar-varann-ändå-serien Elsewhere eller generationsuppgörelsen Heir of Truth). Toaletthumorn härrör från en historia där hjälten Mental Midget och hans ärkefiende Man-Witch träffas på toan på Common Grounds och har lite djupsnack mellan krysten (jag skojar inte!). Och så vidare. Det ska enligt förordet vara rörande historier och mänskliga ögonblick ur superhjältandets vardag, men Hickman är för upptagen med sina ”tokroliga” koncept för att ha tid med sina karaktärer.

Det finns några undantag i samlingen. Mötet mellan tonårshjältinnan Deb-U-Ton och ortodox-judiske Moshe Chomsky, alias The Acidic Jew (haha) i Sanctuary har rätt myspysigt samtal-på-fik-stämning, och Time of their Lives har för en gångs skull en twist ending som Hickman inte telegraferar en dag i förväg. Dessutom är det kul att se toppillustratörer som Mike Avon Oeming, Chris Bachalo, Dan Jurgens och Ethan Van Sciver ta ut svängarna när det inte är så mycket som står på spel – illustrationerna är mycket mer avslappnande än Hickmans ofta ansträngda berättande.

Common Grounds är uthärdlig mer än dålig, men jag skulle ändå spara pengarna och lägga dem på en latte och en croissant istället.