Välkomna till ett nytt avsnitt av Veckans omslag! Här presenterar jag i vanlig ordning de i mina ögon snyggaste omslagen från veckans skörd från förlagen i staterna.
Den här veckan bjuds det på gamla TV-favoriter, The Motherload, Lagens väktare, Cyclops X-Men och en skjutgalen tvättbjörn. Mycket nöje!
Jag har utlovat en krönika om min syn på DC:s The New 52-satsning. Här kommer den. Och jag tänkte vi skulle börja kolla på lite kalla hårda siffror.
John Mayo på Comic Book Resources krunchar försäljningssiffror som ingen annan. Hans månatliga Mayo Report är måste-läsning om man vill ha koll på den amerikanska mainstreamseriemarknaden. Här analyserar Mayo septembers utgivning (dvs månaden då The New 52 sparkade igång på allvar, om man undantar Justice League #1 i augusti) och här tar han en titt på oktober-siffrorna. Där kan man tydligt se att The New 52 gjorde vad det var meningen att satsningen skulle göra, nämligen att ta upp kampen med Marvel (som ju dominerat mainstreamserieförsäljningen sen ca 2003, och gapet mellan Marvel och DC har hela tiden ökat). I september hade t ex Marvel bara två tidningar (Fear Itself och Ultimate Spider-Man) bland topp 10, normalt brukar det vara DC som får slåss för att komma in bland de bästsäljande titlarna. Och de tidningar som sålde bäst hos Marvel var de som hade egen “event”-prägel (en ny huvudfigur i Ultimate Spider-Man inte minst). Intresset för DC-titlar var enormt i september och, vad viktigare är, DC fortsatte dominera i oktober. Mayo nämner vidare att det verkar som om DC:s försäljningsökning kommer sig av att man faktiskt lyckats dra in nya läsare, alternativt få tillbaka gamla läsare.
Så var det då dags för DC:s stora reboot, DCnU, och först ut av alla nya titlar är Justice League #1 författad av Geoff Johns och illustrerad av Jim Lee. Efter veckor av spekulationer, farhågor och förhoppningar så är det ju dags att se hur mycket annorlunda detta universum är gentemot det gamla och framförallt frågan om detta första nummer är bra nog?
Svaret på den frågan kan nog bäst beskrivas med ett stort ”nja”. Som ett första nummer så är Justice League #1 helt ok, inget fel med det men efter all hype som DC Comics lagt på DCnU så hade jag väntat mig något lite mer. Jag håller med Henrik i hans kritik i att han ville se DC ta ut svängarna lite mer nu när man har chansen och inte safe:a så förbaskat mycket. Däremot måste jag säga att numret är en klar förbättring från det James Robinson levererat i Justice League of America innan rebooten. Så det går i alla fall åt rätt håll…
Fortsätt läsa Justice League #1
Det är omöjligt att börja den här recension med nåt annat än den gamla serielegenden om DC-redaktören Julius Schwartz och aporna. Historien, som troligen är apokryfisk, förtäljer att Schwartz en gång upptäckte att serietidningar med apor på omslaget sålde bättre. Följd: ett veritabelt ap-vimmel på DCs och andras omslag. Trenden står sig stark än idag.
Detta med anledning av att de absolut starkaste reaktionerna på James Robinsons nya JLA-miniserie Cry for Justice (ett förspel inför vad som komma skall när Robinson tar över hela JLA om ett par veckor) i seriebloggosfären har varit: men varför måste han ha med den där jävla gula apan? Just det, en av medlemmarna i Cry for Justice-JLA (och kommande permanent inslag i Robinsons JLA-titel) är ingen annan än Congorilla (eller Congo Bill som hans vänner kallar honom). Julius Schwarz nickar uppmuntrande i sin grav; detta ger ju möjlighet att sätta en försäljningsökande apa på i stort sett varje omslag!
Men serien då? Jag har ett öppet sinne, om jag kan låta radioaktiva spindlar och superhunden Krypto passera så borde jag väl kunna svälja (gulp) en gorilla? I de första två numren vrider Robinson verkligen ut-och-in på sig själv för att göra Congorilla till en karaktär med visst djup som man som läsare förväntas ha sympati för och tycka är cool. Men herregud – han är ju en gorilla! Jag kan liksom inte komma förbi det. Precis som jag aldrig tyckt att Gorilla Grodd är en särskilt hotfull superskurk vilka hemska illdåd han än tar sig för, så kan jag inte heller tycka att Congorilla är vare sig sympatisk eller speciellt intressant. Han är ju bara ett serie-varumärke från en svunnen tid, en tid nutidens mer sofistikerade (?) seriediggare helst vill glömma, som på något helt obegripligt vis överlevt in i det nya årtusendet.
Fortsätt läsa Justice League: Cry for Justice #1-2
