Inlägg taggade ‘Sverige’

« Äldre inlägg
Nyare inlägg »
Recensioner

Viktor Kasparsson 5: Vinterbrand och andra makabra mysterier

måndag 9 november, kl 21:41 av 1 kommentar

vinterbrandEn av Sveriges främsta serieskapare Dennis Gustafsson levererar igen. Det är en fröjd varje gång ett Viktor Kasparsson-album dimper ner i brevlådan. Senaste albumet består av ett antal kortare berättelser som Kasparsson berättar för redardottern Emilia Vargas på väg mot Östergötland dit de är på väg sedan Kasparsson fått ett brev om hjälp. Även om det alltid är trevligt att få ett album i brevlådan så blev jag inledningsvis lite besviken när jag insåg att det var flera kortare berättelser. De två bästa albumen, Skräckens ängel och Blodsband, är både längre berättelser. Vinterbrand når inte heller de höjderna men är ändå ett riktigt bra album med flera riktigt bra berättelser.

Osaliga änglar om mylingar som suger blod från en kvinna är riktigt otäck och lämnade mig inte i första taget, här lyckas Gustafsson på få sidor bygga upp en riktigt otäckt stämning som kryper under skinnet på mig och valet att använda en ljusblå färg på mylingarna som kontrast till det röda blodet och hur han tecknat de plågade mylingarna… Brrr.

En annan favorit är Räddaren i nöden som på ett skickligt sätt använder sig av en så sliten kliché som en ond fågelskrämma. Som vanligt finns en riktigt bra bakgrundshistoria till fågelskrämman som är både läskig och sorglig. Få kan också som Gustafsson teckna öde landskap och gistna stugor. Avslutande Vinterbrand är i klass med Skräckens ängel och till och med Blodsband i det djupa obehag den väcker. Återigen, hade jag haft en hatt värd namnet hade jag lyft den för Gustafsson och ödmjukast bugat mig för hans skicklighet. Här ska jag inte spoila något för den som ännu inte läst Vinterbrand. Ni andra vet vad jag menar. Huvva.

Illustration: Dennis Gustafsson
Förlag: Albumförlaget
Betyg: 4/5
Taggar: , , ,
Skriv en kommentar
Recensioner

En ohelig allians

fredag 3 juli, kl 22:03 av 4 kommentarer

EOA01Om albumet: En ohelig allians är tecknad av Daniel Thollin (1000 ögon, Theos ockulta kuriositeter) och färglagd av Olov Redmalm. Serien utspelar sig i början av 1700-talet. Karl XII bedriver krig i Polen och en av hans karoliner är löjtnanten Alexander Drake som tillsammans med två andra letar efter Den gula kungen. En företeelse de inte vet vad det är men som utgör ett hot mot Karl XII. I ett tempel i Krakow hittar de ett av gömställena som innehåller en mängd korrespondens mellan olika furstar och den gule kungen. De hittar där brev som visar att Alexanders far konspirerar mot Karl XII. Alexanders trogne vän Erik tvingas döda en karolin som tror att Alexander är delaktig och tillsammans deserterar de och beger sig mot Visingsö och Alexanders släktgods för att få klarhet i hur det ligger till. De vet dock inte om den ondska som väntar dem. Kika på ett utdrag hos oss.

Det bra: Det är en svensk historisk serie! Något jag gillar men som är alltför sällsynt. Den gule kungen går igen lite här och där nu. Med rötter i ockulta noveller från 1800-talet och omnämnd av såväl Lovecraft som i tv-serien True Detective. Det blir spännande att se var Thollin tar vägen med berättelsen och sin version av den gule kungen. För jag kommer att läsa kommande delar också, jag hoppas det blir fler, för i det stora hela är detta en trevlig bekantskap. Det finns många bra ingredienser i form av ockultism, en galen far, en långlivad kärlek och karoliner. Thollins teckningar är bra och Redmalms dova färgläggning lyfter berättelsen och det blir stundtals t o m otäckt. Det är bra driv i berättelsen. Jag är väldigt nyfiken på att följa Alexander Drakes jakt på den gula kungen.

Det inte så bra: Även om Thollins teckningar är bra så upplever jag att de är lite sämre än hans dito i Theos ockulta kuriositeter. Det kan iofs bero på att han sneglat lite på Ola Skogängs stil där men här kör mer sin egen. Vad vet jag? Samma problem som ofta drabbar svenska tv-serier drabbar även serier nämligen att dialogen kan kännas stel och styltig. Det är inget stort problem i En ohelig allians men lite skaver det. Antagligen så är det så att jag missar samma saker i engelska diton.

Sammanfattning: Om du gillar ockulta grejer eller historia så är det bara att läsa. Å köp gärna. Vi behöver fler historiska serier i landet och denna är lovande.

Illustration: Daniel Thollin
Färgläggning: Olov Redmalm
Förlag: Albumförlaget
Betyg: 3+/5
Taggar: , , , ,
Skriv en kommentar
Recensioner

Viktor Kasparsson 4: Syndaätaren

onsdag 10 december, kl 23:06 av 0 kommentarer

viktor-kasparsson-syndaatarenEfter flera lovprisande recensioner av Rikard är det så min tur att sälla mig till hyllningskören av Dennis Gustafssons förträffliga följetong om Viktor Kasparsson som ges ut av Albumförlaget. Jag har införskaffat och njutit av alla album, utom första samlingen Viktor Kasparssons Makabra Mysterier som tyvärr är slut på förlaget, men förhoppningsvis får vi en ny utgåva för Dennis Gustafssons karaktär förtjänar att läsas av många.

Årets utgåva, Viktor Kasparsson: Syndaätaren, består av två delar: först får vi en inledande prolog, En Syndabocks Begravning, som utspelar sig några år bakåt i tiden i Kasparssons liv, närmare bestämt våren 1919, och huvudnumret, Förbannelsen, som utspelas sju år senare, några månader efter händelserna i tredje albumet Blodsband.

Fortsätt läsa Viktor Kasparsson 4: Syndaätaren

Manus: Dennis Gustafsson
Illustration: Dennis Gustafsson
Förlag: Albumförlaget
Betyg: 4/5
Taggar: , , , ,
Skriv en kommentar
Recensioner

Äganderätten måste ständigt omförhandlas

fredag 7 november, kl 21:55 av 0 kommentarer

aganderattenÄganderätten måste ständigt omförhandlas är egentligen inte en serie utan jag skulle mer beskriva den som en illustrerad novell. Men eftersom den är utgiven av Apart och Lars Krantz står för illustrationerna så blir det en recension 🙂 För text står Pär Thörn som även stod för texten i förra årets antologi från Apart, Ordningen upprätthålls alltid. I Äganderätten måste ständigt omförhandlas får man följa en SS-dolk från nutidens Borås till den nazist som ursprungligen hade den. På vägen finns både mod, tragik, misär, galenskap och annat. Lars Krantz levererar som väntat på en hög nivå, han är numera konstant så bra att han skämmer bort läsaren. Ingen annan svensk tecknare och få andra för den delen är i närheten av Krantz när det gäller att skildra mörker och äckel, i Äganderätten måste ständigt omförhandlas är det främst det förra som finns i överflöd. Krantz tuschning i kombination med hur han utnyttjar svarta bakgrunder är rejält imponerade och jag undrar hur bra det kan bli framöver från vår svenske Charles Burns. Thörns text är korthuggen och hård, jag hade inledningsvis lite svårt för det men det är svårt att inte svepas med efterhand. Det jag gillar mest i Thörns språk är kompromisslösheten i texten. Smack, där sitter den är den konstanta känslan vid läsningen. Krantz och Thörn är en riktigt bra kombo i de ofta hårda berättelserna. Det är många intressanta scenarier och person de presenterar och läsningen flyter på trots att den enda ”huvudpersonen” är en nazidolk. En på många sätt djupt obehaglig bok och därför så bra.

Manus: Pär Thörn
Illustration: Lars Krantz
Förlag: Apart Förlag
Betyg: 4/5
Taggar: , , ,
Skriv en kommentar
Recensioner

[Tema: Barnserier] Stora Björn och Lilla Björn

måndag 13 oktober, kl 21:08 av 0 kommentarer

stora-och-lilla-bjornOrdbilder har tidigare gett ut manga som riktar sig till barn men då lite äldre. Johanna Gustafssons debut Stora Björn och Lilla Björn är den första serien som riktar sig till de yngsta barnen. Johanna Gustafsson har gått på Serieskolan i Malmö, jag kan inte dra mig till minnes att jag läst någon kortare serie av henne i något sammanhang men så har också mitt inköp av fanzin liksom skolantologier varit så gott som obefintligt de senaste åren.

Stora Björn och Lilla Björn handlar om Maia som älskar astronomi och ofta tittar på stjärnorna innan hon går och lägger sig. En kväll märker hon att det inte ser ut som det brukar. Hon har inte mer än gått och lagt sig innan något krafsar på rutan. Det visar sig vara stjärnbilden Stora Björn som kommit till jorden för att leta efter stjärnbilden Lilla Björn som försvunnit och måste hittas innan ett dygn gått annars blir Lilla Björn fast på jorden. Maia följer med Stora Björn ut i natten för att leta.

Det är en trevlig debut som Gustafsson begått, teckningarna med tjocka tuschdrag är tydliga och hon har ett bra gehör för minspel och känslor hos Maia. Stora Björn är verkligen en stor björn och för att visa att det inte är en vanlig björn har den ett blått och orange öga, det räcker gott för att den ska framstå som speciell. En liten detalj som gör väldigt mycket. Maia liksom pappan som skymtar förbi har en lite konstig näsa, röd och rätt stor som man kan haka upp sig på vilket både jag och dottern gjorde. Annars är som sagt teckningarna bra av såväl Maia som björnarna och övriga djur de stöter på. Dialogen hålls också på en bra nivå, den är skriven för barn och blir följaktligen inte högtravande men är vid något tillfälle. Stora Björn och Lilla Björn är en bra barnserie med både lite fantasi och spänning, lagom för de mindre barnen som kan hänga med i en serie. Dotterns omdöme var ganska bra men hon kanske är något år för stor nu. 4-6 år skulle jag tro passar bäst och det finns inte direkt något överflöd av serier för den åldersgruppen.

Illustration: Johanna Gustafsson
Förlag: Ordbilder Media
Betyg: 3+/5
Taggar: , , ,
Skriv en kommentar
Recensioner

Theos ockulta kuriositeter- Deus Ex Machina: Sonen

tisdag 22 juli, kl 20:35 av 0 kommentarer

demssonentheosIbland belönas man för det obetalda slitet här på bloggen. På baksidan av Deus Ex Machina: Sonen finns nämligen ett citat ur min recension av Deus Ex Machina: Fadern och det är givetvis kul. Vad jag vet är det andra gången det händer, första gången är fortfarande bäst då jag tillsammans med Fredrik Strage var citerad på Aparts första volym av The Walking Dead. Det här gör mig extra välvilligt inställd förstås 🙂

Mitt citat var ”Deus Ex Machina: Fadern är helt klart det bästa Theo-albumet hittills”. Ett citat som jag håller fast vid även efter läsningen av Sonen. Men först lite om handlingen. Theo och hans vänner Helga och Hasse fortsätter söka efter delarna till den gåtfulla maskin som både sägs kunna skapa liv och förödelse. De har hjälp av uppfinnaren Polhem som kommit över en del och numera tagit över Swedenborgs medvetande (Swedenborgs huvud finns i en glasburk så han lever i viss mån fortfarande även om han oftast är full pga alkoholen i burken). Samtidigt utreder polisen Max ett mord som verkar ha kopplingar till många mord decennier bakåt i tiden och samma lägenhet. En gammal fiende dyker upp och ett oväntat avtal finns också med. Dessutom mer än en riktig överraskning. Men jag ska inte spoila vad det är.

Deus Ex Machina: Sonen inleds med en snygg version av legenden om Noaks Ark tecknad av Daniel Thollin. Liksom jag hoppades på efter Fadern så är Thollin kvar som tecknare tillsammans med Ola Skogäng (intervjuad av oss här). I Sonen alternerar tecknandet mellan de två genom hela albumet, de tar några sidor åt gången. Trots att deras stilar skiljer sig lite åt finns det tillräckligt mycket likheter för att det inte ska störa rytmen i läsandet. Efter en stunds läsning reflekterar jag inte över det. Skogäng och Thollin fortsätter att skickligt bygga upp berättelsen om Gudastenen och Theos jakt efter möjligheten att bli människa igen. Både Skogäng och Thollin är väldigt skickliga tecknare och i den delen är det här albumet det bästa hittills, däremot finns det ingen lika hög topp som kombon Lovecraft och Dalarna i Fadern vad gäller spänning. Det enda jag kan anmärka på är korrekturläsningen som borde gjorts noggrannare. Men det är en petitess, det här är det näst bästa Theo-albumet.  Jag ser framemot avslutningen som bör komma i nästa del och det ska bli intressant hur några av de stora frågetecknen rätas ut och om Theo kan få det han önskar mest.

Illustration: Ola Skogäng & Daniel Thollin
Förlag: Pagina
Betyg: 4/5
Taggar: , , , ,
Skriv en kommentar
Recensioner

Náva #1-2

tisdag 8 juli, kl 21:56 av 0 kommentarer

nava2Svenska PEOW! Studio ger ut en rad serier på engelska. Jag har inte läst något av gänget bakom tidigare men artikeln om dem och en hyllningsartikel på en av mina favoritbloggar gjorde att jag spanade in deras bord noggrant på senaste SIS. Trots det lyckades jag missa serier av Hanna K 🙁 Jag hittade iaf Náva #1-2 med teckningar av Olle Forsslöf och manus av Mikael Lopez. Nava är en poetisk berättelse om en kunna/varelse som är dotter till en gud som hon av allt att döma trotsat och därför fråntas sin identitet och sänds tillbaka till en planet med en annan. Hon får ett uppdrag och beger sig av mot en stad. Framme vid staden möter hon två syskon som varnar henne från att resa in.

Náva är väldigt vackert tecknad av Olle Forsslöf (jag fick googla vem som gjort vad) och han lyckas fint med att skapa en drömsk stämning i serien. Jag är också svag  för trycket och färgerna i serien som PEOW! får fram genom den risograf de trycker serierna på. Det är inte bara teckningarna som är bra rent tekniskt utan layouten är suverän och enskilda rutor är som små konstverk i sig. Forsslöfs miljöer är oerhört snygga och genomarbetade och glädjande nog är han lika skicklig med ansiktsuttrycken. Jag är väldigt imponerad av Náva och Forsslöf är enligt mig en av de främsta svenska tecknarna just nu. Det skulle alltså ha kunnat falla på Lopez manus, en poetisk berättelse kan lätt utvecklas till en pretentiös berättelse. Tänk Paulo Coelho, brr. Men Lopez sätter både manuset i stort och dialogen. Huvudpersonen utvecklas under seriens gång och även övriga karaktärer som kommer till tals får en personlighet och är inte bara bleka bifigurer. Det är en stark berättelse om att söka någon form av upprättelse och därmed frihet från ett förutbestämt öde. Positivt är också att #2 är bättre än #1 så jag har stora förhoppningar på fortsättningen. Náva kan finnas hos en välsorterad seriebutik annars det störst chans att hitta de på t.ex. SIS. Det går även att  beställa från deras hemsida.

Manus: Mikael Lopez
Illustration: Olle Forsslöf
Förlag: PEOW! Studio
Betyg: 4/5
Taggar: , , , ,
Skriv en kommentar
Recensioner

Mitt namn var Ozymandias

tisdag 13 maj, kl 22:15 av 1 kommentar

ozymandias-saarAlbumförlaget har trevligt nog för första gången beviljats stöd av Kulturrådet och det för Christoffer Saars debutalbum Mitt namn var Ozymandias. Jag skulle vilja påstå, med risk för att avslöja grunda kunskaper om de senaste decenniernas svenska serier, att Saars debut är av det ovanligare slaget eftersom det är en filosofisk serie. Inledningsvis är det väldigt oklart vad Saars serie handlar om och vad han vill ha sagt med den. Däremot står det tidigt klart att Saar är en bra tecknare med ett bildspråk som påminner en hel del om Moebius även om en teckningsstilen är en annan så är fantasifullheten stor. Serien är också genomgående skickligt upplagd, spana in några sidor hos Albumförlaget. Huvudperson är Saar själv som besöker sitt inre. Om det här låter pretto och så gott som oläsbart så var det så jag själv kände när jag började läsa efter att albumet legat oläst ett bra tag. Men albumet är vare sig pretto eller oläsbart. Ett tydligt och ur min synvinkel oerhört sympatiskt budskap framträder. Det är inget budskap som trycks i ansiktet som i vissa svenska plakatserier utan det just framträder. Saar ifrågasätter alla ideologier och framförallt att blint följa en ideologi och de följder det ger. Det budskapet är tydligt utan att man blir skriven på näsan, så inget plakat 🙂 Man kan tolka olika delar av serien olika beroende på preferens. T.ex. den höjda handen av människor som höjer som försöker ta sig in till de upphöjda lugna husen från sina konflikter, är det människor som vill in i Europa eller Sverige och är de två gubbarna Europa och Sverige som inte vill låta andra störa lugnet eller vara en del av en större värld. Men det är upp till betraktaren. Mitt namn var Ozymandias är ett relativt kort album (36 sidor) som har desto mer att säga. Läs det och unna dig en tankeställare.

Illustration: Christoffer Saar
Förlag: Albumförlaget
Betyg: 4/5
Taggar: , ,
Skriv en kommentar
Recensioner

Lilla Berlin: So Last Year

lördag 19 april, kl 21:07 av 2 kommentarer

LillaberlinJag hade faktiskt aldrig hört talas om Ellen Ekmans stripserie Lilla Berlin innan jag var på Uppsala Comics. Lilla Berlin går tydligen i Metro men den finns inte i Gävle och jag hade antagligen inte läst den ändå. När jag väl är i Stockholm så tar jag den inte. Så det var något av ett impulsköp och signerat är alltid trevligt. Lilla Berlin följer ett gäng hipsters i Stockholm. Benämningen hipster är egentligen inte speciellt ny utan har hängt med ett tag men jag hade dålig koll på uttrycket och hade i ärlighetens namn knappt hört det tills för ett par år sedan. Som jämförelse så nämns så gott som aldrig i Gefle Dagblad medan det förekommer varje helg i DN. Så det känns lite som ett storstadsfenomen som börjat bli igenkänt även ute i landet genom t.ex. Kanal 5s tråkiga komediserie SoFo. Hipster är egentligen bara en ny benämning på de skitnödiga personer som vill vara först med det senaste och gärna ”unika”.

ellen-ekman-lilla-berlinDet är ett gäng sådana personer som man får följa i Lilla Berlin. Stripserier är inte min grej och de mår framförallt oftast inte bra av att intas i mängd dvs albumformat. Dessutom har många av dem ett bäst före datum, t.ex. är Rocky numera så trött och ointressant att jag inte ens läser stripen i DN. Synd att inte DN bytt ut Rocky mot Lilla Berlin. För Ekmans serie är varken trött eller ointressant utan driver på ett skönt sätt med hipsters, besatt instagrammande och facebookande (matbilder) och i-landsproblem. Det är för det mesta småkul och ibland asflabbskul. Lilla Berlin- So Last Year bör liksom andra stripserier intas i mindre portioner. En dos feminism lyfter serien ytterligare. En annan grej som Ekman lyckats med är att få min bättre hälft att läsa ett helt album. Tack för det 🙂 Ekmans figurer är skönt knubbiga och lika. I brist på bättre skulle jag beskriva dem som lite gråare varianter av Malin Billers figurer. Det är överlag svårt att skilja dem åt personlighetsmässigt men det gör inte så mycket eftersom de iaf uppvisar vissa egenheter då och då. Jag kan nästan garantera att du som är iaf mellan 20-40 kommer att känna igen en hel del resonemang och egenheter från andra och om du liksom jag är lite skitnödig även från dig själv. Så läs Lilla Berlin för det är den bästa och roligaste stripserien jag läst på bra länge.

Illustration: Ellen Ekman
Förlag: Kolik förlag
Betyg: 4/5
Taggar: , , ,
Skriv en kommentar
Recensioner

Ordningen upprätthålls alltid

onsdag 15 januari, kl 20:21 av 0 kommentarer

ordningenuppratthollsApart gav i höstas ut några svenska serier, en av dem är kriminalantologin Ordningen upprätthålls alltid. Antologin består av 23 grafiska novelletter som skrivits av Pär Thörn och illustrerats av både kända och okända svenska tecknare (förutom en dansk). Alla novelletterna börjar och slutar på samma sätt. De börjar med Jag heter namn och jag är död och avslutas med Ordningen upprätthålls alltid. Som med de flesta antologier är innehållet ojämnt men det finns flera bra novelletter i den och dessutom är en kriminalantologi ett väldigt välkommet inslag i den svenska serieutgivningen så kepan av för Apart.

Allra läckrast tecknad är Lars Krantz Polisen med patos som inte är vad den först verkar. Jag skulle verkligen vilja läsa ett ny längre skräckserie av Krantz. Vackrast är Kassaskåpssprängaren om en amerikansk maffiasnubbe som möter sin död i Paris som Allan Haverholm tecknat. Dennis Gustafsson är en av mina stora favoriter för närvarande och Människojägaren om Sigvard Thurneman, Salaligans ledare, tar en tillbaka till 30-talet på Gustafssons eleganta sätt. Så det är variation på tecknandet. Noirpastschen Den döda kvinnan av Joakim Gunnarsson och Hedvig Häggman-Sund dissekerar på ett elegant sätt klichéerna i noirfilmerna. Av de mer alternativa inslagen fastnar jag för Ruben Dahlstrands intensiva teckningar i Bankrånaren. Den stora variationen av teckningsstilar förnöjer.

Berättandet blir inte heller det enahanda som skulle vara risken om t.ex. Ed Brubaker författat novellerna. Pär Thörn varierar såväl brotten som frånfällena och det är en minst sagt stor spridning, inte bara av hjärnsubstans. Det enda som blir lite enformigt är att alla berättar själva om sina frånfällen och liv med något enstaka undantag och Thörn håller samma korta hårda ton genom hela samlingen. Så jag tycker att antologin gör sig bäst att läsas i mindre doser. Men på det stora hela är det en bra antologi av såväl Pär Thörn som den stora tecknarskaran. Om någon blev stött av min Brubaker referens så läs Fatale och Criminal efter varandra och jämför mans- respektive kvinnoporträtten 😉

Manus: Pär Thörn
Illustration: Diverse
Förlag: Apart förlag
Betyg: 3/5
Taggar: , ,
Skriv en kommentar
« Äldre inlägg
Nyare inlägg »
Intervjuarkiv A-Ö
Intervjuarkiv
Shazams favoriter
Favoriter
Previews Amerika
Previews Amerika
Previews Sverige
Previews Sverige

Nya kommentarer

  • Laddar...