Efter det första tre-fyra sidorna verkar Sparta, U.S.A. vara en rätt beskedlig serietidningsskildring av amerikansk småstadsliv, men samtidigt står det klart att det är något som inte stämmer med Sparta under den polerade fasaden av amerikansk småstadsidyll. Som t.ex. det innevånarnas närmast fanatiska fascination för amerikansk fotboll. Samtliga av Spartas 9923 innevånare spelar fotboll och staden skryter med hela 12 professionella lag. Ett annat mysterium är vad som hänt med stadens stjärnspelare, Godfrey McLaine, som försvann spårlöst för tre år sedan. Men underligaste av allt är Maestro, stadens närmast messiasliknande ledare med blå hud som utövar stort inflytande över Sparta och som en gång varje år besöker staden för att dela ut bebisar till förtjänta familjer.

Författaren David Lapham bjuder här på en verkligt underlig story där man som läsare efter en första läsning sitter med fler frågetecken än antalet sidor. Inte heller blir dessa frågetecken färre efter en andra läsning. Men trots den rätt underliga och smått förvirrande story så det finns det något tilltalande med Sparta, U.S.A.. Exakt vad är svårt att sätta fingret på, men jag tror att Sparta, U.S.A. har potential att bli ett riktigt guldkorn om Lapham och hans partner Johnny Timmons får ett par nummer på sig.

Appropå Johnny Timmons så är hans illustrationer här den svaga länken i Sparta, U.S.A. #1. Det är inte så att han gör ett dåligt jobb, tvärtom är det helt ok, men kvalitén går lite upp och ner genom hela numret. Timmons tycks hela tiden kämpa med att hitta rätt still för serien och det ser bättre mot slutet. Kanske så har Timmons hittat den rätta stilen redan till nästa nummer? Vi får väl se…

Om man ska sammanfatta Winter Men finns det egentligen bara ett sätt: It´s Russia. Lewis lyckas få Ryssland att kännas äkta, inte bara som ett Ryssland sett med amerikanska ögon fyllt av klichéer. Det som allra mest förhöjer känslan av Ryssland i serien är språket, Lewis skriver dialogen på ett sätt så att det väldigt lätt att läsa den med rysk accent. Det är precis så korthugget som ryssar ofta talar. Lewis har också lyckats fånga den patriotism som känns typisk för många ryssar, Moder Ryssland är och har alltid varit storslaget. Det finns en mängd suveräna scener och då inte de fläskigaste actionsekvenserna utan som där Kalenov står i blomsterkön i en sjukt byråkratisk affär. Han beställer på ett ställe, går till nästa för att betala och hämtar sedan ut blommorna på ett tredje ställe. Kalenov har dock fått fel pris och måste då börja om igen. I lördags fick jag bekräftat att det fortfarande fungerar så i mindre butiker i St. Petersburg

En längre sekvens är när Kalenov och gangstern Nikki Zuko, även han en av Winter Men hämtar in en misstänkt brottsling, först slår Kalenov honom, sedan dricker de sprit och snor ett bord från McDonalds innan Kalenov avrättar honom i skogen. Det vimlar inte direkt av good guys i Winter Men, snarare tvärtom, men man håller ändå stenhårt på Kalenov och kompani för de som de slåss mot är än vidrigare. Serien utvecklas åt ett håll jag inte trodde först och en hel del är oklart men förklaras längs vägen. Storyn håller hela vägen även om det ibland känns som att delar fattas, det kan dock förklaras av att serien först var tänkt i åtta delar men det blev bara sex i slutändan.

John Paul Leon gör ett bra jobb med teckningarna och lyckas bildmässigt förmedla känslan av Ryssland utmärkt. Jag tror verkligen att det ser ut så i Ryssland. Ansikten är ofta lite skissartade men han lyckas ändå förmedla känslor och stämning. Den coolaste karaktären är utan tvekan The Siberian trots att han är med väldigt lite, jag vill inte avslöja mer för jag vill inte spoila läsupplevelsen. Avslutningsvis så håller karaktärer, dialog, miljöer och intrig riktigt hög klass och Winter Men är en suverän serie.

Hur som helst, efter många år i vila så är det i april dags för DV8:s återkomst. Manus författas av Brian Wood (Demo, DMZ, Northlanders) och tecknas av nykomlingen Rebekah Isaacs (kolla in några DV8-skisser hos Wildstorm). Miniserien Gods & Monsters som kommer att vara i 8 delar sammanfattas av Wildstorm själva så här:

In their short history, the mismatched band of superpowered losers, freaks and masochists of DV8 have seen a lot and done even more, but it’s nothing compared to this. As Gem Antonelli (a.k.a. Copycat) is debriefed in a holding cell, the story of how eight troubled teenagers were briefly gods to a prehistorical world unfolds against the backdrop of a cataclysmic disaster. ”The Day I Tried To Live” is part one in this amazing and tragic story unlike anything set in the WildStorm Universe before.

Jag ska med! Ska du?

Det finns så många sätt att vrida, vända, dekonstruera och rekonstruera superhjältegenren idag att man ibland nästan längtar efter lite gammaldags punchups där Justice League delar upp sig i fyra team för att möta hotet från fyra Amazo-robotar eller så. Men även om du blivit lite trött på hela ”superhjältar-with-a-twist”-genren (för det är nästan en genre i sig) så rekommenderar jag att du kollar in Brian K Vaughn och Tony Harris Ex Machina, för den är ett av de första och bästa exemplen på sagda genre. Här är konceptet: Mitchell Hundred är civilingenjör som arbetar för staden New York. Under en inspektionstur vid Brooklynbrons fästen exploderar en konstig artefakt i ansiktet på Mitchell och han får kraften att tala med och kontrollera maskiner. Den använder han för att bli New Yorks förste (och faktiskt världens ende) superhjälte, under namnet The Great Machine. Han assisteras av sina kompisar, snuten Bradbury och teknikern Kremlin. Superhjältandet går det lite si och så med (till skillnad från andra seriehjältar misslyckas The Great Machine minst lika ofta som han lyckas) och till slut bestämmer sig Mitchell för att demaskera sig själv, lägga jetpacket på hyllan och istället kandidera i New Yorks borgmästarval. Han vinner med bred marginal och det är där vi är när serien börjar: hundra dagar in på hans första mandatperiod som New Yorks borgmästare.

Det finns mycket att glädjas åt i denna första samling (av hittills åtta) av Ex Machina: serien är en oefterhärmlig blandning av West Wing och superhjälteserie. Precis som i West Wing knyts alltid de politiska frågorna till verkliga politiska dilemman som seriens personer hamnar i, och Vaughan har gjort sin research om det politiska systemet i allmänhet och New York i synnerhet. Berättartekniskt varvas seriens ”nu” med fragmentariska återblickar till Mitchell Hundreds liv som superhjälte – läsaren lämnas ofta själv att fylla i vad som egentligen hänt i Mitchells liv, åtminstone till en början. Vaughan förebådar på ett snitsigt sätt kommande händelser i serien – i första volymen nämns t ex en ”ärkefiende” utan att något avslöjas om vem (eller vad?) denne är, man förstår att Mitchells avslöjande av sin egen hemliga identitet inte har varit helt konsekvensfritt, och man börjar fatta det kommer sig hur en oberoende kandidat (Mitchell Hundred är vare sig republikan eller demokrat) kan ha vunnit borgmästarskapet med så bred marginal som Mitchell gjort. Just de berättartekniska greppen är en av seriens största behållningar. För varje fråga om Mitchell Hundreds förflutna och sanningen om hans krafter som Vaughan besvarar väcks två nya. Bifigurerna får sin plats i ljuset både i återblickar och nutid och de varvade tidsperspektiven fördjupar hela ensemblen kring Hundred.

Politik i all ära, men Ex Machina innehåller också gott om action, och det är här illustratörerna Tony Harris och Tom Feister verkligen kommer till sin rätt. Tony Harris illustrerar nästan helt och hållet efter detaljerade fotoreferenser, vilket skapar en trevlig grund av realism för The Great Machines jetpackäventyr: som antytts slutar hans superhjälteaktiviteter minst lika ofta med slapstick som med att han tar fast skurken.

Helgjutet på alla plan alltså. Dock kan akademikern i mig inte låta bli att störa mig lite på tankarna om och kring politik som implicit förs fram i serien. Med detta menar jag inte att serien är höger- eller vänstervriden så det stör. Mitchell Hundred står visserligen helt klart till vänster med USA-mått mätt i de flesta politiska frågor, men Vaughan är tillräckligt smart för att inte göra serien för ensidig; båda sidors argument kommer alltid fram, föredragna av mer eller mindre sympatiska bifigurer (eller av Mitchell själv, i de fall han är obeslutsam). Nej, problemet är snarare att serien bygger på vad jag skulle kalla myten om den rationella politiken: att om man bara sätter sig ned och ser nyktert på frågorna, värderar argumenten och analyserar konsekvenserna, så finns det faktiskt en ”rätt” lösning på alla politiska problem, bortom höger och vänster. Det, menar jag, är seriens största science fiction-element, och om man som jag är intresserad av metapolitik framstår detta ofta som mer än lovligt naivt. Men – och jag hoppas mina läsare hängt med ända hit – jag inser att detta nog inte är något som bekommer de flesta läsare ett dugg, och det är inte heller något som tar ifrån serien något av dess storhet som politisk pamflett/gammaldags trikåaction.

Som alla ongoings varierar Ex Machina i kvalitet över tid, men den här inledande samlingen – som fokuserar just på Mitchells ”origin” och hans första problem som borgmästare -  är definitivt en av seriens bästa. Allt känns nytt och fräscht och även om man kan ha akademiska invändningar mot seriens gestaltning av politik så råder det inget tvivel om att Vaughan brinner för ämnet (första volymen är dessutom relativt fri från de direkta pekpinnar som senare dyker upp med allt tätare mellanrum). En klockren serie, en av mina största upptäckter i år – typiskt nog nästan samtidigt som Vaughan ska avsluta den, enligt uppgift har han ett slut i tankarna kring #50, och eftersom #47 är ute nu är det inte långt kvar av Mitchell Hundreds äventyr. Men hursomhelst – första samlingen är tonsäker och underhållande på alla plan. En stark fyra.

Ännu ett rekviem. I och med #27 nådde Warren Ellis och John Cassadays pulp-superhjälte-SF-serie Planetary sitt (planerade) slut. Det är en seriebedrift som visserligen inte är lika lång i nummer räknat som 100 Bullets, men lika lång – länge! – i tid: det tog 100 Bullets tio år att prestera 100 nummer, medan ständigt försenade Planetary tog nästan elva år på sig (1999-2009 – med ett uppehåll 2001-03) att komma ut med 27.

I likhet med 100 Bullets är Planetary också en modern seriemilstolpe. Warren Ellis lekfulla genreblandning bygger i stor utsträckning på ett refererande och nytolkande av populärkulturella traditioner som inte står Alan Moores efter. Serien har växlat mellan att de/rekonstruera sina Golden- och Silver Age-förebilder (Planetarys mesta skurkar The Four är som bekant en ond version av Fantastiska Fyran, för att bara ta ett exempel) och att söka sig längre bak i pulptraditioner (Doc Savage, The Spider, Fu Manchu och andra pulpgestalter dök i lindrigt maskerad – eller helt omgjord – version upp regelbundet i Planetary) och viktoriansk populärlitteratur (avsnittet där Elijah Snow möter både Sherlock Holmes och Dracula är ett av de bästa i serien). Till skillnad från Alan Moores senaste alster (jag tänker främst på League of Extraordinary Gentlemen: Black Dossier och League of Extraordinary Gentlemen: 1910), som mest har tett sig som gammalmansaktiga nostalgiexerciser, har Ellis serien igenom lyckats behålla en barnslig berättarglädje och ett ansenligt sinne för humor, vilket gjort att Planetary alltid gått att läsa med stor behållning även utan encyklopedisk kännedom om superhjälte- och pulphistoria. Ellis har också konsekvent arbetat utifrån ett tajt one-shot-format: ett nummer, en historia. Visserligen finns det en övergripande story som fördjupas med tiden, men varje nummer har i god pulpanda en knockoutöppning, ett rafflande mittparti och ett halsbrytande twist-ending – skolad som han är i 2000AD-traditionen vet Ellis värdet i att ge läsarna en bra slutpoäng i varje nummer. Allt detta plus John Cassadays likaledes lekfulla, pulpiga och understundom barock/art nouveau-influerade illustrationer har gjort Planetary till en av de senaste årens bästa äventyrsserier alla kategorier.

Och nu är det slut. I #27 knyter Ellis an till tidigare storylines och lyckas som aldrig tidigare knyta ihop den svindlande sensawonder-känslan som varit seriens kännemärke med ett gripande karaktärsfokus. Planetarys medlemmar har i 26 nummer varit sysselsatta med att rädda världen, men i sista numret är det allra viktigaste att rädda sin vän (Ambrose Chase, som ”försvann” i #9). Visuellt har Cassaday aldrig varit bättre – massor med illustrationer av retrofuturistiska maskiner och SF-specialeffekter, en Planetary-specialitet – och fanboyen i mig dräglar över det överdådiga wraparound-double size-omslaget. Det börjar pratigt (som ofta har varit fallet med Planetary – men oftast på ett bra sätt) men eskalerar snabbt till den högkoncepts-SF-pulp vi är vana vid och kulminerar i ett elegant visualiserat crescendo (föregripet av en gullig dialog mellan Elijah Snow och Jakita Wagner) och en slutsida som är något av det mest rörande jag sett i serievärlden de senaste åren.

Ellis behåller berättarglädjen intill slutet. Ett värdigt avslut på en fantastisk serie. It’s a strange world. Let’s keep it that way.

Hur som helst, det är inga större problem att se hur (skrämmande) lång tid 10 år egentligen är när jag tänker tillbaka på hur jag själv var på den tiden – jag bodde hemma, körde nattskift och lyssnade i princip bara på NiN. Inget fel med det i och för sig, men det är inte riktigt så jag jobbar idag. Med detta i åtanke är det intressant att se hur väl den här samlingen faktiskt åldrats under samma tid. Visst, tecknarstilen kan ibland kännas rätt tidstypisk för serier utgivna av Image, Top Cow och Wildstorm under slutet av 90-talet, men själva berättandet känns hyggligt i fas med de serier som ges ut idag. Warren Ellis tar StormWatch i en helt egen ny riktning och genomför redan i första numret ett gäng radikala förändringar, både gällande karaktärer och tonalitet. En del får skrivbordstjänst och ett helt gäng får sparken till förmån för en trio nykomlingar – Jenny Sparks, Jack Hawksmoor och Rose Tattoo – vilka känns igen för den som läst The Authority (som då alltså är Ellis fristående och makalösa upptrappning av just StormWatch). StormWatch må blekna en hel del i jämförelse med The Authority, men i det stora hela så bjuder Ellis och co på ett intressant upplägg med spännande intrig.

Sammanfattningsvis, StormWatch: Force of Nature står sig väl i jämförelse med dagens utbud både när det kommer till illustration och berättande, men jag tror att serien gör sig allra bäst för oss som har lite koll på Image/WildStorm i allmänhet och på The Authority i synnerhet. Väl värt reapriset var det hur som helst, men jag tror att jag knep sista exemplaret.

Manus: Warren Ellis
Illustration: Tom Raney, Pete Woods, Michael Ryan
Förlag: Wildstorm
Betyg: 3/5

Sammanfattat i överljushastighet så har superhjälteteamet WildC.A.T.s (Image Comics version av X-men, typ) lämnat jorden efter en sjujävla fight med ärkefienderna Daemonites, och när storyn börjar så är de på väg mot ett par av medlemmarnas gamla hemplanet Khera. På jorden tror man dock att teamet sprängts i småbitar, så ett par bekanta till ursprungsgänget bestämmer sig för att starta upp ett nytt WildC.A.T.s. Alan Moore bjuder med andra ord på två helt parallella handlingar i sin version av serien – i de ena får vi följa originalens ankomst och annalkande trubbel på Khera, och i den andra så presenteras det helt nya teamet, som visar sig ha en betydligt mer offensiv syn på brottsbekämpning än andra ”superhjältar”.

Det jag stör mig allra mest på i den här feta samlingsvolymen är den relativt inkonsekventa tecknarkvaliteten – förutom rena sakfel mellan olika illustratörer (vissa av dem illustrerar cyborgen Ladytron med en helt mekanisk underkäke, en del andra gör det inte) så bleknar alla andra i jämförelse med Travis Charest, vars detaljrikedom mixat med minimalism är ett rätt stort snäpp mycket bättre än övriga artisters bidrag. Så, kul att han är bra, trist att helhetsintrycket blir rätt spretigt. Handlingsmässigt så är det tydligt att Alan Moore är duktig på karaktärer, relationer och komplexa twistar, men för min del så kan jag känna att han kanske fått jobba lite väl mycket i motvind i och med att grundmaterialet faktiskt inte är särskilt spännande med väldigt stereotypa karaktärer (stor/dum muskelsnubbe, snubbe med knivhänder etc etc) och rätt generisk miljö. Detta till trots, den röda tråd och den resa som Moore skapar innan de två teamen till slut möter varandra är riktigt bra, även om den till viss del tappar fart på grund av rätt osammanhängande sidospår, främst i form av crossovers med andra titlar som jag inte läst. Hur som helst, om jag bortser från alla onödiga kringelikrokar så är storyn rätt underhållande med ett helt ok slut. Det får man väl vara nöjd med.

För den som vill ha ett fett samlingsalbum med helt ok superhjälteaction plus en del överraskningar signerade Alan Moore så är det här ett prisvärt köp, men jag måste säga att det överlag kan kännas rätt blekt i jämförelse med exempelvis en del av X-mens bättre äventyr.

Manus: Alan Moore
Illustration: Travis Charest, Mat Broome, Ryan Benjamin med flera
Förlag: Wildstorm
Betyg: 3/5