Nu när Batman har dött (Va? Vet du inte att Batman har dött? Har du bott under en sten senaste halvåret? Läs mer här , längst ned under ”Modern Batman”) är det nyordning bland Batman-tidningarna. Klassiska flaggskeppet Detective Comics har fr o m nr 854 bytt namn till ‘Batwoman in Detective Comics’ (BiDC) och innehåller inte bara Batwoman av Rucka/Williams utan också The Question av Rucka/Cully Hamner som s k ‘second feature’. En vinnande kombination enligt mig, som sett fram emot ännu ett i raden av intressanta kvinnoporträtt* från Greg Rucka – och nu får man alltså inte bara ett sådant porträtt utan två!

Batwoman och Question (nya Question alltså, inte gamla Vic Sage-versionen) lanserades båda i en-serietidning-i-veckan-under-ett-år-projektet 52 från 2006, och särskilt nya Batwoman väckte uppmärksamhet a) långt utanför seriekretsar och b) innan hon ens dök upp i 52. DC-chefen Dan DiDio läckte nämligen i en famös New York Times-artikel att den nya Batwoman skulle vara lesbisk, vilket förstås ledde till ramaskri bland stockkonservativa seriefans. Greg Rucka var med i författarteamet bakom 52 och fick på sin lott att utveckla Kate Kane/Batwoman och Renée Montoya (en karaktär Rucka fördjupat redan tidigare, se fotnot) i detta serieprojekt, något han gjorde med den äran: både Batwoman och nya Question blev populära tack vare 52, trots det inledande fanboy-brölandet.

När det nu är dags för Rucka att låta både Batwoman och Question ge sig ut på egen hand (efter många förseningar, kan tilläggas – en egen Batwoman-serie var på planeringsstadiet redan 2006, innan 52 ens kom ut) är förutsättningarna alltså ideala. Rucka har redan etablerat Batwoman som en intressant karaktär och man har anlitat något så sällsynt som en konstnärligt intressant tecknare för projektet: Vid ritbordet (fast det är väl en dator numera) sitter J H Williams III, som slog igenom med sina dynamiska och Art Nouveau-influerade teckningar till Alan Moores Promethea för några år sedan. Höga förväntningar således. Infrias de? Efter de första tre numren av BiDC är svaret: ja – men inte utan reservationer.

Det börjar bra. De första sidorna av nr 854 suger in en direkt. Seriemediet utnyttajs till fullo av en både lekfull och stilsäker J H Williams (det syns verkligen att Williams haft oerhört roligt när han ritat). Här refereras såväl Will Eisners Spirit som återkommande Williams-favoriten Windsor McKays Little Nemo in Slumberland. Batwoman ger småskurkar fetstryk och kaxar sig mot Batman själv (Men du sa ju att Batman var död? Äh, kolla här så fattar du), allt i intrikata bildkompositioner – och sedan ändras det visuella landskapet och stilen helt och hållet när berättelsen skiftar till Batwomans civila identitet Kate Kane. Allt blir mer europeiskt, Métal Hurlant-aktigt (Williams har såklart tecknat sporadiskt för Métal Hurlant också). Rucka etablerar omedelbart karaktären både i och utanför superhjältekostymen när en rörande göra-slut-scen följer Batwomans avsnoppande av Batman. Serien hoppar ledigt mellan lågintensiva ‘character moments’ och överdådiga splash-pages där Batwoman ultravåldar sönder folks ansikten på diverse charmiga vis.

Sen blir i alla fall jag liiite tveksam när seriens skurk Alice (efter Alice i Underlandet, duh) introduceras: en nonsenspratande psykopat i bröllopsklänning som i förstone tycks kalkerad på valfri Jokern-skildring från de senaste fem-tio åren. Fightscenerna mellan Alice och Batwoman i nr 855 är visserligen fetare än bacon stekt i ister, men vad har Greg Rucka egentligen tänkt sig med den här karaktären? Allt annat i BiDC (ända ned till färgläggningen – mycket känsligt arbete här av Dave Stewart) är fräscht och genomarbetat, medan Alice-figuren känns tråkigt välbekant – särskilt i Batman-sammanhang, där det ju går tretton tokroliga mordgalningar på dussinet. Dock rycker detta upp sig något i nr 856, där man kan ana att det finns mysterier (och kanske rentav ett djup) bakom Alices annars klyschbehängda fasad.

Detta är dock i sammanhanget ett mindre klagomål. Scenen i nr 856, där Kate Kane tar första stegen mot en romans med en annan känd DC-karaktär, är oerhört välskriven t ex, och Rucka introducerar gradvis en medryckande bakgrundshistoria åt Kane/Batwoman. Och actionscenerna är exemplariskt halsbrytande även efter den starka inledningen. Williams teckningar blir bara bättre och greppet att teckna Kate Kane och Batwoman i olika stilar används på ett effektfullt sätt.

Som ni märker har jag här uppehållit mig endast vid Batwoman och inte talat närmare om Rucka/Hamners backupfeature Question, som tar upp ungefär en tredjedel av tidningen. Detta är medvetet eftersom Question inte är alls lika intressant, vare sig i fråga om manus eller teckningar. Det är tydligt att Rucka har lagt sin energi på Batwoman, och även om Cully Hamner är en begåvad tecknare med känsla för action och slagsmål, är han inte ett geni som J H Williams III. Question-serien är mer av en traditionell deckarserie, inget speciellt på något vis. Kanske tar den sig senare – eller kanske har Rucka tänkt väva ihop de två händelseförloppen framöver?

Hursomhelst, trots att backupserien inte håller exceptionell klass så är BiDC ändå mer än köpvärd – jag skulle faktiskt vilja säga essentiell. Det här är ett labour of love från två synnerligen begåvade serieskapare. Och vem gillar inte att se en lesbisk superhjältinna sparka fem sorters stjärt?

* Rucka har gjort karriär på att skriva bra kvinnliga karaktärer – från Carrie Stetko i seriedebuten (han är ju deckarförfattare från början) Whiteout (ska vi gissa att det komplexa kvinnoportättet kommer manglas tvådimensionellt i kommande Hollywoodfilmatiseringen med Kate Beckinsale?) via Tara Chace i läckra low-key-spionserien Queen and Country (som f ö äntligen, äntligen ska börja komma ut igen under 2009) till Renée Montoya i smått geniala polisserien Gotham Central (se särskilt samlingsvolymen Half a Life).

Trackback-adress