Arkiv för oktober 2009

Recensioner

Husfrid

tisdag 27 oktober, kl 08:51 av 3 kommentarer

husfridAlison Bechdels självbiografiska serieroman Husfrid (Fun Home) är en av de mest prisade serierna sedan Maus. Bechdel är annars mest känd för Dykes to Watch Out For. Husfrid handlar om Bechdels uppväxt i en by vid Appalacherna och framförallt om förhållandet till hennes allt annat än perfekte far både medan han levde och nu då han är död. Bechdel är en pojkflicka och upptäcker tidigt att hon dras till tjejer. Att hennes far är homo/bisexuell får hon dock först reda på sedan hon själv kommit ut. Hon hinner dock inte prata igenom detta med sin far såsom hon vill eftersom han dör i en olycka/ självmord. Ingen vet och detta är något som hon också måste förhålla sig till.

Fortsätt läsa Husfrid

Manus: Alison Bechdel
Illustration: Alison Bechdel
Förlag: Galago
Betyg: 4/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Avengers: Disassembled TPB

måndag 26 oktober, kl 23:36 av 2 kommentarer

avengers-disassembled-tpbAvengers: Disassembled är i all korthet och kanske inte helt överraskande början till slutet för den klassiska varianten av Avengers, det vill säga det superhjältegäng som skapades 1963 av Stan Lee och Jack Kirby. Författat av Brian Michael Bendis (som verkar kunna klara av nästan hur många järn i elden som helst) och illustrerat av David Finch så utgör Disassembled grogrunden för efterföljande storevent som House of M, Decimation, Civil War och Secret Invasion och blev även startskottet för två helt nya Avengers-titlar: New Avengers och Mighty Avengers, båda skrivna av Bendis själv. Själv har jag hittills bara läst de första 10 numren av New Avengers, och den nystarten av Avengers är riktigt riktigt bra. Kolla in första samlingen Breakout om du inte redan gjort det. Mighty Avengers tror jag fick ett något svalare mottagande, men även den ska vara helt klart läsvärd.

Disassembled är, utan att avslöja alltför mycket för de som inte läst den, fylld av dramatik och chockartade händelser som leder till drastiska förändringar för hela Avengers på både kort och lång sikt. Inte helt överraskande så slutar allt med att Avengers lägger ned, fullständigt nedtryckta i stövlarna och totalt utblottade. Ingen solskenshistoria här alltså. Dramatiken är som sagt skyhög med interna svek, plötsliga dödsfall och snabba tvister, men för min del så går allting tyvärr lite väl fort. Jag tycker det krävs en viss fingertoppskänsla i att få till en riktigt bra superhjältedöd, men här får jag lite känslan av att Bendis mest använder sig av det för att snabba på processen mot nedläggningen av Avengers. Dock: Händelserna är lika tragiska som plötsliga, och Bendis lyckas måla upp flera parallella katastrofscenarier som faktiskt känns ödesdigra på riktigt. Han lyckas även få till en riktigt maffig scen där She-Hulk fullständigt tappar kontrollen till den grad att hon till slut hulkar ut till nästan dubbel storlek och i blint raseri sliter sönder en av sina lagkamrater. Serievåld at its finest.

avengers_502Rent visuellt så gör David Finch ett helt ok jobb med tecknandet av Disassembled och det massiva utbud av superhjältar som figurerar i den här storyn (i princip alla medlemmar någonsin gästspelar här), men det är främst i de större actionscenerna som han verkligen glänser. Finch hängde för övrigt med Bendis över till New Avengers där han tecknat #1-6 och #10-14. Den här samlingen sista del, epilogen kallad Avengers Finale, är tecknad av Alex Maleev, Steve Epting, Lee Weeks, Michael Gaydos, Eric Powell, Darick Robertson, Mike Mayhew, David Mack, Gary Frank, Mike Oeming, Jim Cheung, Steve McNiven och George Pérez och blir därmed ett smått spretigt avskedsnummer när det kommer till det grafiska. Lite synd kan jag tycka, det hade känts tightare om Finch hade fått göra Disassembled hela vägen in i mål, men det är inget som egentligen sänker betyget på serien som helhet.

Överlag så bjuder Avengers: Disassembled på både spänning, dramatik och tragik i en fartfylld mix, och för den som är nyfiken på vad som egentligen hände under de där fatala dagarna som än idag påverkar Marvel-universat så kan jag rekommendera en genomläsning av den här samlingen. Efter det så hoppar du raskt över till New Avengers. Ok!?

Manus: Brian Michael Bendis
Illustration: David Finch
Förlag: Marvel
Betyg: 3/5
Skriv en kommentar
Teckna serier

Dragos Gym

måndag 26 oktober, kl 17:18 av 2 kommentarer

Idag har vi fått kanske den tuffaste läxan hittills. Vi ska göra en 2 sidors seriestory för Basic Drawing I. Vi får göra vad som helst men vi måste ha med 1, 2 och 3-punkts perspektiv. Någon form av arkitektur, 1 fordon, en kvinna och en man, en downshot och en upshot m.m.. Jag har redan kommit på min story. Nu kommer bara det svåra att adaptera denna till rutor. Jag är fortfarande lite ovan med storytelling då jag oftast bara gjort splashpages. Vi håller till exempel på med Wrap-arounds för Design, men den har vi nära 5 veckor på oss att göra blyerts, tusch och färg. Den här nya läxan har vi 1 vecka på oss att göra. Jag tror dock det kommer bli roligt. Jag jobbade dessutom ikapp mig förra veckan. Så jag har tid att fokusera på detta.

Har också scannat in lite gamla läxor jag fått tillbaka. I Layout med Bob Hardin skulle vi göra en reklamspot för en tidning med ett påhittat företag. Jag gjorde reklam för ett gym, Dragos Gym! Eftersom vi alla här i gänget delar en kärlek för B-films action har det blivit så att jag som svensk fått smeknamnet Dolph. Jag kände därför att jag var tvungen att göra något roligt med detta. Det blev Dolph Lundgrens Rocky IV roll Ivan Drago. Den blev väl mottagen av mina klasskamrater och lärare. Just nu i samma lektion gör jag Ol’ Dirty Bastard’s No-Budget Washing Machines strip-ads.

Sedan har vi Lettering som inte är min starka sida. Jag har alltid haft en värdelös handstil. Vi har det senaste hållt på med ljud effekter, BOOM!, BLAM! och AAARRGH!, och sådant. Första läxan vi hade var att göra ord som sten, metall och trä och göra så att dem såg ut som just sten, metall och trä. Det var faktiskt rätt kul. Har dessutom den svartvita färdiga versionen av min varulvsjägar-teckning att visa er. Samtliga tuschade läxor är gjorda med pensel förutom linjerna bakom Drago. Enjoy!

Nu är det tillbaka till lektionen för min del. Har precis skrivit klart manus och gjort thumbnails för min 2-sidors story. Vi hörs snart igen!

Skriv en kommentar
Recensioner

Planetary #27

måndag 26 oktober, kl 14:48 av 0 kommentarer

Obs! Mild spoilervarning utfärdas!

 

Ännu ett rekviem. I och med #27 nådde Warren Ellis och John Cassadays pulp-superhjälte-SF-serie Planetary sitt (planerade) slut. Det är en seriebedrift som visserligen inte är lika lång i nummer räknat som 100 Bullets, men lika lång – länge! – i tid: det tog 100 Bullets tio år att prestera 100 nummer, medan ständigt försenade Planetary tog nästan elva år på sig (1999-2009 – med ett uppehåll 2001-03) att komma ut med 27.

983317-planetary___planetary27I likhet med 100 Bullets är Planetary också en modern seriemilstolpe. Warren Ellis lekfulla genreblandning bygger i stor utsträckning på ett refererande och nytolkande av populärkulturella traditioner som inte står Alan Moores efter. Serien har växlat mellan att de/rekonstruera sina Golden- och Silver Age-förebilder (Planetarys mesta skurkar The Four är som bekant en ond version av Fantastiska Fyran, för att bara ta ett exempel) och att söka sig längre bak i pulptraditioner (Doc Savage, The Spider, Fu Manchu och andra pulpgestalter dök i lindrigt maskerad – eller helt omgjord – version upp regelbundet i Planetary) och viktoriansk populärlitteratur (avsnittet där Elijah Snow möter både Sherlock Holmes och Dracula är ett av de bästa i serien). Till skillnad från Alan Moores senaste alster (jag tänker främst på League of Extraordinary Gentlemen: Black Dossier och League of Extraordinary Gentlemen: 1910), som mest har tett sig som gammalmansaktiga nostalgiexerciser, har Ellis serien igenom lyckats behålla en barnslig berättarglädje och ett ansenligt sinne för humor, vilket gjort att Planetary alltid gått att läsa med stor behållning även utan encyklopedisk kännedom om superhjälte- och pulphistoria. Ellis har också konsekvent arbetat utifrån ett tajt one-shot-format: ett nummer, en historia. Visserligen finns det en övergripande story som fördjupas med tiden, men varje nummer har i god pulpanda en knockoutöppning, ett rafflande mittparti och ett halsbrytande twist-ending – skolad som han är i 2000AD-traditionen vet Ellis värdet i att ge läsarna en bra slutpoäng i varje nummer. Allt detta plus John Cassadays likaledes lekfulla, pulpiga och understundom barock/art nouveau-influerade illustrationer har gjort Planetary till en av de senaste årens bästa äventyrsserier alla kategorier.

Fortsätt läsa Planetary #27

Manus: Warren Ellis
Illustration: John Cassaday
Färgläggning: Laura Martin
Förlag: WildStorm
Betyg: 5/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Azrael #1

måndag 26 oktober, kl 10:42 av 1 kommentar

AZR Cv1I mars skrev jag om första numret i miniserien Azrael: Death’s Dark Knight av Fabian Nicieza och Frazier Irving. Det var ett bra nummer och en helt ok, och inte allför lång miniserie (tre nummer). Men nu har DC bestämt sig för att ge den nya Azrael en egen ongoing-serie. Kul, men efter att ha läst det första numret så undrar jag om det verkligen var en särskilt bra idé…

I Azrael #1 undersöker Michael Lane (Azrael) en rad brutala mord inom den katolska kyrka och upptäcker att morden är hämnd för något som offren varit med, i större eller mindre utsträckning, om att mörklägga. Azrael, själv en hämndens ängel, börjar brottas med frågan om han ska fånga mördaren eller om han ska låta hämnden ha sin gång.

Som ni märker så handlar storyn om Bibelns koncept om öga för öga, tand för tand och det i sig är det inget fel i utan det är i själva sammansättningen av storyn som Azrael faller samma. Fabian Nicieza gör långt ifrån ett lika bra jobb här som i Death’s Dark Knight. Hela storyn känns rörig och på sina ställen smått förvirrande och försöken till att få till en inre moralisk konflikt oss Azrael tycker jag misslyckas helt.

Illustrationsmässig så är det inte så mycket bättre. Ramon Bachs är visserligen en bättre och mer konsekvent illustratör än Frazier Irving men hans stil är mera cartoony, vilket inte känns rätt för en serie som uppenbart skiktar mot det mera mörka och skitiga hållet. Tidigare Punisher-illustratören Jerome Opena tror jag hade varit ett mer klockrent val. Men man kan ju inte få allt här i livet…

Jag hoppas att Azrael rycker upp sig i kommande nummer av serien för ska det fortsätta på den här nivån så tror jag inte att serien kommer att blir särskilt långvarig, vilket är synd eftersom jag tycker att det finns ett visst potential i denna nya Azrael.

Manus: Fabian Nicieza
Illustration: Ramon Bachs
Tusch: John Stanisci
Färgläggning: James Dean Smith
Förlag: DC Comics
Betyg: 2/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Grandville

söndag 25 oktober, kl 11:53 av 3 kommentarer

grandvilleNär jag först läste om britten Bryan Talbots nya serie var seriepeppen i det närmaste total. Steampunk och fabeldjur är ingredienser som får det att vattnas i munnen. Jag återkommer nedan om det blev en välsmakande och trevligt upplagd rätt (jag ber om ursäkt för de lama skämten). Det enda jag kan dra mig till minnes att jag läst av Talbot tidigare är en kort serie i Fantomen om en drake för några år sedan men det minskade inte peppen för de sidor ur Grandville som fanns på nätet lockade rejält. Talbot har tidigare gjort The Adventures of Luther Arkwright, Alice in Sunderland och den av Epix utgivna Sagan om den stygga råttan. Han har även tecknat Batman, Sandman, Fables, Judge Dredd och Hellblazer m.m.

Fortsätt läsa Grandville

Manus: Bryan Talbot
Illustration: Bryan Talbot
Förlag: Jonathan Cape
Betyg: 3+/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Rekviem för 100 kulor, del 3

söndag 25 oktober, kl 08:36 av 0 kommentarer

Pust flämt! Okej, nu när jag stuckit emellan med en liten Spindelmannen-recension kan jag ta mig an mitt 100 Bullets-retrospektiv igen. Vi är nu framme vid volym 6-9. Som vanligt utfärdas mild spoilervarning.

Six Feet Under The Gun (samlar #37-42)

100B Six Feet”Six Feet…” samlar sex one-shots som alla handlar om varsin huvudfigur i 100 Bullets som helhet – i kronologisk ordning är det Dizzy i ”On Accidental Purpose”, Cole Burns i ”Cole Burns Slow Hand”, Benito Medici i ”Ambition’s Audition”, Lono i ”Night of the Payday”, Agent Graves i ”A Crash”, och Wylie Times i ”Point Off the Edge” (men vad är det med Azzarello och denna fäbless för Chalmeristordvitsande titlar?). Samtidigt binds alla numren (utom #38, det med Cole Burns) samman av Mr Shepherd, som spelar viktiga roller – närvarande och frånvarande – i alla andra karaktärers historier. One-shotsen är av varierande kvalitet. Dizzy spelar närmast en biroll i sin egen historia och för första gången framstår en typisk Azzarello-pratscen som just pratig snarare än sjudande av undertryckta känslor och potentiella förräderier. Coles historia är däremot en noirnovell i klassisk 100 Bullets-stil. I ”Ambition’s…” får Eduardo Risso visa vad han kan i några välkomponerade dialoglösa actionscener. Lono-historien är kanske den bästa i samlingen, återigen en tät noirhistoria med kluriga intrigvändningar och följdriktigt slut, medan Graves-historien återigen försjunker i pratsamhet och en parallelhistoria som inte förmår engagera. Och i berättelsen om Wylie Times vidare öden, slutligen, är det än en gång Rissos filmiska rutkompositioner som glänser snarare än Azzarellos personteckningar.

Fortsätt läsa Rekviem för 100 kulor, del 3

Skriv en kommentar
Recensioner

Spider-Man: Crime and Punisher

lördag 24 oktober, kl 07:00 av 22 kommentarer

Jag ska säga det direkt: jag gillar Spindelmannen efter Brand New Day (BND)-retconnen – skarpt. Här är en summering för dig som inte hängt med i Spiddes värld senaste tiden: 2008 beslutade Marvelbossen Joe Quesada att det var dags att göra om Spindelmannen i grunden. Beslutet var både ekonomiskt och konstnärligt: 2007 tvingades Marvel lägga ned två av sina Spindel-titlar (Sensational Spider-Man Vol 2 och Friendly Neighbourhood Spider-Man) eftersom de inte sålde så bra man kunde förvänta sig av varumärket (trots filmerna), plus att serien hade så mycket kontinuitetsbagage att det var svårt både att fånga nya läsare och att engagera de gamla – svårt att berätta bra historier helt enkelt.

Crime and PunisherQuesadas lösning var radikal: ut med allt gammalt. En fet retcon (Moster May lever, Peter Parker har aldrig varit gift med Mary Jane, och inga jävla kloner) raderade det mesta av de senaste 10-15 årens Spindelmans-historia och man kunde börja om på ny kula. Alla kvarvarande Spindeltitlar utom flaggskeppet Amazing lades ned, men Amazing fick i gengäld högre utgivningstakt: tre gånger i månaden. För att klara det tempot skapade Quesada en produktions-process mer lik en TV-series: ett team av författare och illustratörer arbetar tillsammans med att komma på story arcs och karaktärer men turas om att (mer eller mindre) individuellt skriva numren. Både författare och illustratörer i teamet byts dessutom ut med jämna mellanrum för att få rotation (Dan Slott som var med och skrev i början är det t ex inte längre).

Fortsätt läsa Spider-Man: Crime and Punisher

Manus: Joe Kelly, Zeb Wells, Marc Guggenheim
Illustration: Barry Kitson, Paolo Rivera, Chris Bachalo
Tusch: Mark Farmer, Tim Townsend
Färgläggning: Antonio Fabela, Dean White, Javier Rodriguez
Förlag: Marvel
Betyg: 3++/5
Skriv en kommentar
Allmänt

My Little Pony: Jokern

fredag 23 oktober, kl 22:49 av 0 kommentarer

Som en uppföljning till Lego-Sinestra kommer här My Little Pony-Jokern. Aldrig har en MLP varit så störd. Eller? Fler finns iaf på Comics Alliance.

mylittleponyjoker

Skriv en kommentar
Recensioner

The Umbrella Academy: Dallas

torsdag 22 oktober, kl 20:20 av 2 kommentarer

umbrellaacademy2Den första volymen av The Umbrella Academy var riktigt bra med manus av Gerard Way och teckningar av Gabriel Bá. Organisationen The Umbrella Academy är en skapelse av den nu avlidne rikingen Hargreeves som tog sju speciella barn (en är numera död) och bildade en grupp med syftet att rädda världen. Tunga förväntningar på späda barns axlar.  Med vetskapen att de ska rädda världen är det inte förvånande att de växt upp till ett gäng med en hel del problem. De räddade också världen i första samlingen, Apocalypse Suite, i kamp mot Orchestra Verdammten som förvandlade en av dem till vapnet The White Violin.

När Dallas börjar är Number Five fortfarande fast i en liten killes kropp, Vanya är ett vrak efter att ha förvandlats till The White Violin, Kraken är arg och jagar bus som vanligt, Space Boy är fet, Seancé har låtit berömmelsen stiga honom åt huvudet och Rumour har tappat rösten i vilken hennes styrka sitter. Inte de bästa förutsättningarna alltså.  Jag ska inte försöka redogöra för handlingen i albumet, dels för att jag inte vill avslöja för mycket och dels för att den är lite rörig. Man får iaf stifta bekantskap med de sköna galningarna Hazel and Cha Cha, organisationen Temps Aeternelis och JFK. Det går att läsa Dallas utan att ha läst Apocalypse Suite men det finns ingen anledning eftersom du då missar en riktigt bra serie.

Gabriel Bá tecknar i en skön stil lite åt Hellboy-hållet vilket inte är så konstigt då han tecknat lite i Hellboy-universumet. Dave Stewarts färgläggning är bra och rent visuellt funkar allt utmärkt. Umbrella-universumet är minst lika knäppt om inte knäppare än Hellboy-ditot. Gerard Way har verkligen skapat något unikt med serien och ska ha cred för det. Sköna karaktärer, bra dialog och en schysst och en snårig intrig gör Dallas till en värdig uppföljare till Apocalypse Suite. Lägg till fet action, tidsresor, död, existentiellt grubbel och oförlöst kärlek och du har en superhjälteserie utöver det vanliga som lever upp till den standard som föregångaren satte.

Umbrella-Academy22

Manus: Gerard Way
Illustration: Gabriel Bá
Färgläggning: Dave Stewart
Betyg: 4/5
Skriv en kommentar
Intervjuarkiv A-Ö
Intervjuarkiv
Shazams favoriter
Favoriter
Previews Amerika
Previews Amerika
Previews Sverige
Previews Sverige

Nya kommentarer

  • Laddar...