Det går knappast att överskatta Maus betydelse för den nionde konstformen. Alltid när en serie når utanför den vanliga kretsen av serier refereras det till Maus ”inte sedan Maus har en serie uppmärksammats så”. Maus är den hittills enda serie som belönats med Pulitzer-priset. Maus har även belönats med Urhunden, Max & Moritz Preis, Harvey och Eisner. Förutom just Will Eisner är det knappast någon som betytt så mycket för den ökade acceptansen av serier som konstform som Art Spiegelman och hans Maus.  

Maus handlar dels om Spiegelmans föräldrar och vad som hände dem under Förintelsen som båda överlevde dels handlar serien om hans förhållande till sin far och hur seriens tillkomst genom samtal dem emellan. Maus publicererades först i RAW innan den samlades i två album och senare i en samlingsvolym. På svenska har publicerats dels de två albumen i inbunden form och dels samlingsvolymen i häftad form.

Ingen historisk händelse tycker jag är så svår att läsa om som Förintelsen. Förintelsen är mänsklig ondska i dess allra vidrigaste och mest utstuderade form. De allra flesta skildringar jag läst eller sett av Förintelsen har varit psykiskt jobbiga och flertalet har även framkallat fysiskt obehag. Ingen annan skildring (jag har givetivs bara läst/sett ett fåtal av alla) har gett mig en så stark upplevelse som Maus. Vanligtvis sträckläser jag en riktigt bra serie, jag kan inte lägga den ifrån mig. Maus kan jag inte sträckläsa eftersom läsningen är så påfrestande, det är så många vidrigheter och så bottenlös ondska som skildras att de små skymtar av godhet som finns inte på något sätt förmår uppväga det. Jag var tvungen att ta en paus då och då. Så varför då utsätta sig för det? Helt enkelt för att Maus är världens bästa serie och ett måste att läsa då den berör och ställer en mängd existentiella frågor.

Så Maus har alltså en del gratis i och med det ämne som den berör, ett ämne som alltid berör. Men det är också sättet som Spiegelman har tagit sig an ämnet som gör serien så bra. Han väjer aldrig för det mindre smickrande, det förfaller aldrig till en simpel skildring av vad som är rätt och fel. Det är dels en skildring kring vad människor gör för att överleva och dels en skildring av kärlekens styrka. Det var inte så uppenbart när jag läste serien utan det slog mig först efteråt, mitt i allt det vidriga är det en oerhört vacker skildring av kärleken mellan Spiegelmans föräldrar, Vladek och Anja. Det är sällan jag blir riktigt rörd av en serie men scenen där Vladek och Anja återses efter kriget är så stark och vacker, inte ett öga är torrt.

Spiegelmans skildring av sin far känns också oerhört ärlig. Vladek Spiegelman har i princip all rätt på sin sida och en omedelbar sympati på grund av vad han genomlevt men han var uppenbarligen ingen lätt person, för evigt märkt av sina upplevelser. Just skildringen av förhållandet mellan far och son är en annan styrka. Nutid och dåtid vävs in i vartannat på ett mycket lyckat sätt och det är hela tiden ett flyt i berättandet. Även om skildringen av tiden i koncentrationsläger är plågsam är skildringen av hur tyskarna bit för bit skar av judarnas möjlighet till ett normalt liv egentligen lika plågsam. Kapitlens titlar säger egentligen allt t.ex. Snaran dras åt och Råttfällan. Spiegelmans val att skildra judarna som möss och tyskarna som katter är genial, det förstärker bara rollerna på ett plågsamt tydligt sätt.

Jag skulle kunna fortsätta hylla det sanna mästerverk länge till men jag avslutar här med en uppmaning: Om du inte redan läst den så gör det, jag utlovar en oförglömlig läsupplevelse.

Trackback-adress