OK, här kommer en snabb uppföljning av min samlingsrecension av Demo vol 1 och Demo vol 2 #1. Då gav jag första numret av Demo vol 2 en trea, och var lite tveksam till hur Wood och Cloonan skulle hantera sin uppföljare till ursprungs-Demo, en 12-nummers miniserie av one-shots, alla på det (lösa) temat ’vanligt folk med speciella förmågor’, en sorts low-key serievariant av Heroes.

Efter att nu ha läst #2 och #3 är jag glad att rapportera att Demo har spottat upp sig rejält. Den lite prettotyngda förutsägbarhet som fanns i #1 är helt borta, och ersatt av ett starkt och fokuserat serieberättande. #2, ”Pangs”, handlar om enslingen Frank, en pinnsmal och nervös figur som har, hm, låt oss säga speciella matvanor… Men han får anledning att försöka lägga om kosten när han på jobbet träffar en tjej som verkar trevlig. Det är nämligen inte lätt för Frank att göra vanliga saker som att gå på kafé eller restaurang. Bläcket flödar i Cloonans illustrationer och tillsammans väver hon och Wood en mycket stilren skräckhistoria av klassiskt Twilight Zone-snitt. Vi har direktinsikt i Franks tankar vilket skapar en ofta obehaglig (på ett bra sätt!) närgångenhet som många skräckserier saknar. Cloonan är här i toppform och det märks att hon och Wood vid det här laget är väldigt samkörda. Hennes experimentellt ”vågiga” rutor på s 8-9 fångar perfekt Franks blodiga och samtidigt sorgliga vardag, och sekvensen på toaletten på s 16-17 är bland det mest genuint skräckel-framkallande jag sett i en serietidning på ett bra tag. ”Skakande” är bara förnamnet. Cloonan ritar något som Chuck Palahniuk skulle kunna ha skrivit.

En totalt annorlunda historia bjussas det på i #3, ”Volume One Love Story”. Huvudperson här är den gulliga men osäkra tjejen Marlo, som har (o)vanan att kommunicera med sig själv via Post it-lappar i mängd. Varför då? Varför måste hon ha så många lappar? Varför klarar hon sig utan dem? Hon vet inte riktigt själv, och svaret hennes terapeut ger känns inte tillfredsställande. Så en dag börjar lappar skrivna med en annan handstil dyka upp bland Marlos Post it-lapptäcken… Detta hade kunnat bli upptakten till en ny skräckhistoria, men det är det inte alls, snarare en kombinerad kärleks/självinsiktshistoria, om det gör er klokare. Cloonan presenterar här en helt annan visuell stil (hennes stilbyten är typiska för Demo), ett soligt (som sig bör eftersom historien utspelar sig i Kalifornien) anime light-handlag där mycket av charmen ligger i de många halv- och närbilderna på den uttrycksfulla Marlo. Om ”Skakande” var förnmanet i ”Pangs” så är det ”Charmigt” som gäller för #3.

Två helgjutna men ändå helt olika historier, båda med subtila manus av Wood och klockrena illustrationer av Cloonan, lyfter Demo vol 2 till en fyra. Rekommenderas. Eller vänta på den traden – då redan varje lösnummer innehåller bonusmaterial i form av skisser, kommentarer av Wood och Cloonan och liknande finns chansen att även traden kommer bjuda på extramaterial om skapandet av serien.

Trackback-adress