The man with the getaway face är en del av Darwyn Cookes pågående och kritikerrosade projekt att översätta Donald E Westlakes Parker-romaner (som han skrev under pseudonymen Richard Stark) till serieformat. Första albumet, The Hunter (eller Richard Stark’s Parker: The Hunter som den kompletta titeln lyder) kom ut häromåret och följs snart av nummer två, The Outfit. Inför släppet av The Outfit kommer Cooke och förlaget IDW nu ut med The man with the getaway face, som är en serienovell som utspelar sig mellan The Hunter och The Outfit (också baserad på en Westlake/Stark-roman). Detta är alltså inget fullängdsalbum utan en 24-sidors serietidning, dock i oversizeformat och på lyxigt papper.

Så långt kontinuitet. Vem är då den här snubben Parker, och varför är det en sån seriehändelse att Darwyn Cooke har slagit sig på att överföra dessa romaner till serieform? För det första är Parker-romanerna rättmätiga klassiker i den hårdkokta genren: de har ovanligt nog en renodlad kriminell i huvudrollen (ingen snitsig gentlemannatjuv eller Robin Hood-typ heller, utan bara en rå men smart buse och rånare). Så här post-Tarantino kanske inte det känns så fräscht men det var det verkligen när The Hunter, den första Parker-romanen, kom ut 1962. Westlake och hans brutale proffstjuv har sedan dess utövat ett starkt inflytande på sentida kriminalförfattare som James Ellroy och Edward Bunker.

Böckerna utspelar sig i ett stiliserat 50-60-tal vilket är en av anledningarna att Parker-romanerna passar Darwyn Cookes sensibiliteter – han har en klart 50-60-talsinfluerad stil och fick som bekant sitt stora publika genombrott med miniserien DC: The New Frontier,  en tidsenlig återberättelse av Silver Age-hjältarnas första framträdanden och Justice Leagues skapande. I The Man With The Getaway Face gör Cooke allt själv, inklusive textar – vilket innebär att det blir rätt stuk och känsla även på typsnitt och text. Det tidsenliga märks också i rutkompositioner och bildlösningar, ofta influerade av legendariske illustratören/grafikern Saul Bass. Diggar man den estetiken, och det gör ju varje bildsinnad människa, är The man with the getaway face ett måste.

Men det är inte bara simpel historisk autenticitet som gör att The man with the getaway face är en mäktigt bra serieupplevelse. Cooke jobbar rutinerat med oväntade och omväxlande perspektiv rakt igenom, det finns en väldigt ingående och samtidigt ledig medvetenhet om seriemediet här (så fick också Cooke sitt genombrott sent, först efter att redan ha jobbat många år som illustratör, både i seriebranschen och annorstädes). Splashillustrationerna ligger långt från superhjälteestetikens överlastning: här bjuds vi istället på en bild av när Parker ser sig själv i spegeln helt utan rutram och en schematisk skiss över ett brev Parker får. De sidor som skildrar det värdetransportrån som är berättelsens kärna (d v s mer än hälften av sidorna i tidningen) är i princip helt dialoglösa (Rififi, någon?) och växlar från rena fågelperspektiv till skuggrika närbilder via fler schematiska skisser och actionbilder helt utan rörelsemarkörer, som frusna ögonblick. Allt sammantaget blir det en oerhört suggestiv och medryckande historia.

Diggar du hårdkokt är Darwyn Cookes Parker-projekt det nya måste-köpet. Sällan har jag sett text och bild så sömlöst integrerat, så levande, så stämningsfullt. Det enda som gör att jag inte delar ut full pott är att 24 sidor är på tok för lite… när jag kommer hem från sommarstugan går jag raka vägen och köper The Hunter och sätter upp The Outfit på min pull list. Det borde ni också göra.

Trackback-adress