Det är här andra delen (första boken recenserade Rikard här) i Bryan Talbots serie om Lebrock, grävlingen vid Scotland Yard, och dennes kompanjon råttan Roderick Ratzi. Den kom ut i december och var en av de hårda klappar jag fann bredvid julbocken. I samband med att jag förberedde recensionen såg jag även till att få en intervju med upphovs-mannen som du (inom kort) kan läsa här. Talbots uttalade mål att skriva en serie där det känns som du inte kan vända sidorna fort nog av ren och skär spänning lyckas den här boken mer än väl att uppfylla.

Från Mad Dog Mastocks blodiga flykt ur brittiskt fängelse så hålls tempot uppe hela vägen till den likaledes rödstänkta finalen dryga hundratalet sidor senare. Detta åstadkoms genom att all nödvändig bakgrundsinformation om figurerna och deras steampunkvärld serveras oss så att säga i språnget. Nog för att Talbot haft ett album på sig att etablera bilden av ett jordklot styrt av intelligenta djur där människor är en föraktad underklass och den främsta stormakten är ett Frankrike med imperiedrömmar som börjat krackelera, men det är likväl snyggt gjort.

Albumet tar vid ett par veckor efter det förra och under glappet har huvudpersonen Lebrock supit ner sig rejält. Inga spoilers här, skaffa första boken så förstår du varför! När Ratzi berättar att Lebrocks nemesis Mastock lyckats undkomma sin avrättning skakar han dock snabbt av sig single maltbakfyllan (en grannlaga uppgift kan jag intyga) och tar upp jakten. Mastock har å sin sida inte legat på latsidan, utan har med omedelbar verkan återupptagit sin favoritsysselsättning: utstuderat brutala mord på prostituerade. Våra hjältars efterforskningar ger dock snart vid handen att något mer än en hunds törst efter lustmord ligger bakom. Konspirationen går som sig bör högt upp i makteliten och Lebrocks avslöjanden skakar såväl honom som det nyligen självständiga England i grunden.

Jag gillar verkligen det här. Talbot fyrar av på alla cylindrar med ruta efter ruta som är rena konstverk, snygg rollsättning som bordellmamman och flodhästen Madame Riverhorse och en historia med tänkvärda blinkningar åt såväl händelser i vår egen verklighet som figurer ur konsthistorien. Bland mina favoriter är scenen på bordellen där Marsupilamis ryggtavla och svans är med på ett hörn, kattversionen av Edgar Degas Absinthedrickaren och inte minst Gastons gästspel som stilettviftande underhuggare, men det finns åtskilliga andra. Bokens titel är en drift med Alan Resnais klassiska nouvelle vaguefilm Hiroshima Mona Amour. Bara en sådan sak. Om ni frågar mig kan del tre, Grandville: Bête Noir, inte publiceras fort nog.

Trailer till Grandville Mon Amour. 

Manus/Illustration: Bryan Talbot
Förlag: Dark Horse
Betyg: 4/5

Trackback-adress