OBS! Följande recension innehåller milda spoilers!

Dags att försöka vara lite up-to-date här på Shazam.se: skrev ju häromsistens om Age of X: Alpha, prologen till nya X-händelsen Age of X och lovade där att försöka hålla igång en kontinuerlig Age of X-bevakning. Förra veckan kom så de två första delarna av Age of X ut, i X-Men: Legacy #245 och New Mutants #22, nästa månad fortsätter Age of X i samma titlar plus standalone-titeln Age of X Universe #1 (av 2).

Med Age of X: Alpha kickade historien igång lite långsamt med en serie korta berättelser som gav lite bakgrund till en del av de ledande figurerna i Age of X:s alternativa verklighet, men i X-Men: Legacy #245 är det full rulle från start. Vi kastas in i mutanternas sista strid i en fet och lång actionsekvens med en skön men ändå något konventionell dubbelsplash på s 2-3. Chad Nevett och Kelly Thompson på Comic Book Resources tyckte att Age of X: Alpha var en miss eftersom hela historien börjar i så lågt tempo, medan denna första del har allt det Alpha saknade. Jag är inte säker på att jag håller med.

Age of X innehåller nämligen bokstavligt talat ett cast of thousands, det är mängder med mutanter som flimrar förbi här, och då de ju dessutom samtliga är alternativversioner av originalfigurerna är det inte alltid helt enkelt att hänga med i karaktärs-svängarna (särskilt inte som många figurer bara dyker upp i ett par rutor för att sedan försvinna) och placera referenserna. Jag behövde lite wikipedia-kikande för att t ex identifiera Tempo som en relativt obskyr X-menskurk från Mutant Liberation Front. Just därför kändes Age of X: Alpha så bra, man fattade att man skulle få se många figurer i helt nya versioner men de små kortberättelserna stannade upp tillräckligt länge för att man i alla fall skulle få ett bättre grepp om några av de mer centrala figurerna. Här är det bara åka av och i ärlighetens namn inte särskilt mycket av karaktärsutveckling.

Trots det får Carey till en del fina scener, den inledande actionsekvensen är som antytts välstrukturerad och ger en bra presentation av vad som står på spel och hur saker och ting fungerar i Magnetos Fortress X. Men bättre ändå är de små character moments som Carey bjuder på. Cannonballs gräl med Basilisk (d v s Cyclops) visar tydligt att det i Age of X-universat är Sam Guthrie som tagit över Scott Summers roll. Rogue, som här kallas Legacy (eller Reaper) har en mycket makaber (men viktig) position i mutantarmén som inte kan undgå att påverka henne som person. En kraftlös Wolverine har hittat sitt nya kall – som bartender. Och så vidare. Mängder med smarta små påhitt att gotta sig åt som gammalt X-fan. Men det stora persongalleriet är också en nackdel – historien får ingen tydlig riktning eftersom det saknas en tydlig huvudperson (eller en en grupp av tydliga huvudpersoner). Det gör att tempot inte är på topp, vilket märks ännu tydligare efter den fartfyllda inledningen.

Paret Mann/Leisten gör ett OK jobb men har samma grundproblem som många andra superhjälteillustratörer: de har egentligen bara ett eller två ansiktsuttryck och en eller två kroppar i sin repertoar, som sedan måste varieras med lite olika hudkulörer och andra mutantattribut. Letar man efter visuella ledtrådar till vilka alla de olika bifigurerna är får man leta hårt och länge. Det är kort sagt för standardiserat för att bli riktigt bra och lyfta det där extra snäppet som Careys manus trots allt förtjänar.

Men det är fortfarande helt klart läsvärt, för jag gillar som sagt hela greppet med en alternativ verklighet, och Carey utnyttjar verkligen det till max. Mot slutet får vi dessutom ytterligare några ledtrådar till vad som ligger bakom hela Age of X-eländet – ledtrådar som dessutom bidrar till att sätta fokus mycket tydligare på ett mindre urval av figurer, vilket bara kan vara till godo. En stark trea med hopp om förbättring allt eftersom.

Trackback-adress