Den som väntat, svettig och skakande, på sin hårdkokt-fix efter sista numret av Ed Brubakers och Sean Phillips Incognito: Bad Influences (alla fem numren entusiastiskt anmälda av Anders här) behöver inte vänta längre: nu är första numret av nya Criminal-arcen The Last of the Innocent här. Venerna stelnar i förväntan men man kan snart slappna av och låta kicken från Brubakers och Phillips kanske ambitiösaste – och samtidigt mest klassiska – Criminal-berättelse hittills bara skölja över en.

Bara på de första tre sidorna staplar Brubaker upp noirgenrens elementa och jag finner mig under läsningen namechecka den tänkta biblio- och filmografin i huvudet: The Killer Inside Me, Double Indemnity, Dial M for Murder… och sen, som ett pistolskott, sidan 4: en återblick till huvudpersonen Riley Richards barndom i form av en svängigt stiliserad seriesida a la Acke (eller Life With Riley som serien-i-serien får heta här). Detta bedrägligt enkla grepp ställde i alla fall mina förväntningar på huvudet: Brubaker vill nåt mer än att hylla och själv sälla sig till sin älskade hårdkokta kanon, han vill utveckla den och göra den seriespecifik.

Samtidigt är The Last of the Innocent också så mycket mer än ett formexperiment – även om greppet med de Acke-liknande tillbakablickarna är oerhört smart och konsekvent genomfört. Brubaker har givit en röst åt huvudpersonen Riley som känns på pricken, full av knappt maskerad livsleda, tyst desperation och en inre monolog fylld av slagfärdigheter han aldrig riktigt vågar säga. Vi släpps dessutom rakt ned i Rileys liv utan att sakernas tillstånd förklaras särskilt ingående. Visst, vi fattar från första sidorna att han är på väg tillbaka till sin hemstad eftersom hans far är svårt sjuk, att han snart stöter på sina gamla kompisar som han inte sett på åratal, så långt känns scenariot bekant… men man fylls ändå av frågor eftersom Brubaker med vänsterhanden portionerar ut små ledtrådar om annat som hänt i Rileys förflutna plus sådant som händer just nu. Varför är han skyldig skummisar i New York en massa pengar? Vad har han egentligen för förhållande till sin svärfar? Och vad hände egentligen den där dan i parken när Riley och hans kompis hittade ’a dead lady’? Brubaker berättar en komplex och mångbottnad historia med sin kanske mest intressanta huvudperson hittills, vilket inte vill säga lite.

Sean Phillips överträffar också sig själv i växlingarna mellan sin ’normala’, kantigt uttrycksfulla noirstil (känsligt färglagd av Val Staples) och den slängigare, renare 60-talsstilen i återblickarna, det blir en oerhört effektfull kontrast som också hamrar hem Brubakers grundtematik, nämligen nostalgins lockelser och längtan efter en flydd, eterisk ungdomstid då allting på något obestämbart sätt var bättre och mer oskyldigt (vilket det naturligtvis inte var – den ovan nämnda döda damen dyker ju upp i ett av Acke-avsnitten, inte i den mer realistiskt tecknade ’nutiden’). Under sitt långa samarbete har Brubaker och Phillips utvecklat en svåröverträffad fingertoppskänsla för varandras styrkor, och denna nya Criminal-berättelse är till och med mer än tidigare en showcase för Phillips mångsidighet som illustratör.

Jag är definitivt ombord för resten av Rileys med all säkerhet dödsdömda plan! Nya Criminal ger mig rushen jag behöver. Bästa serieknarket just nu.

Trackback-adress