Arkiv för augusti 2012

Recensioner

Fantastic Four #600-604 och FF #12-16

måndag 6 augusti, kl 10:19 av 2 kommentarer

2116142-ff_600_001c_superSå var det äntligen dags! Efter 11 nummer av FF återkommer Fantastic Four på tidningshyllorna lagom till 50-årsjubiléet med ett maffigt nummer 600. Jonathan Hickman som tog över tidningen med #570, avslutade den med #588, startade FF (Future Foundation) är nu i hamn med två egna titlar med Marvels ”First Family”. Att han hade stora planer för våra hjältar 2009 måste räknas som en av superhjältegenrens största underdrifter när man sitter här med facit i hand och det är inte för inte man får en klump i halsen när man tänker på att han ska lämna Fantastic Four och Future Foundation med #611 respektive #23 i oktober 2012. Att han istället ska ta över efter Brian Michael Bendis med två Avengers-titlar får mig däremot att jubla och raskt lägga dessa titlar till min pull-list inför 2013.

Att Marvel har gett denne snubbe fria tyglar med ett av sina flaggskepp har gett oss ett episkt mästerverk som sträcker sig över 30 nummer och innehåller allt det som gör den till ”The World´s Greatest Comic Magazine!” (Doctor Doom, Galactus, Kree, Inhumans, Annihilius, negativa zonen, m.m).

Efter att ha hämta andan skall jag också försöka recensera dessa äventyr. I Fantasic Four #600-604 får vi följa den ursprungliga kvartetten med Reed, Sue, Ben och även den återuppståndne Johnny när de tillsammans med Avengers ställs mot en Kree-invasion av Moder Jord (okej då, Manhattan, men det är ju trots allt en amerikansk serie så det får man väl ha överseende med). Våra hjältar får oväntad hjälp av Johnny Storm som dyker upp som en krigsherre från negativa zonen tillsammans med sin Light Brigade med den kosmiska staven i näven och Annihilius i koppel. Tillsammans med negativa zonens insektsarmada och de arga Inhumans ger de Kreerna en rymdfight att minnas och när även Galactus och de galna Celestials träder in på scenen börjar jag bröla av vällust.

2106694-ff12_a_superI FF #12-16 får vi följa den brokiga skaran av unga genier som är Future Foundation. Valeria Richards teleporterar (eller translokerar som hon viktigt uttrycker det) de översta våningarna av Baxter Buildning från stridens New York till Latveria där farfar Richards, den store tidresenären, befinner sig av för honom självklar anledning tillsammans med den siste medlemmen av de alternativa Reed Richards som är orsaken till all denna villervalla pga deras önskan att lösa alla problem. Som denne Reeds fånge är en minst sagt putt Doctor Doom (”I will be burning this impostor´s meat from his bones”) och hans arvtagare Kristoff.

Jag tänker inte spoila slutet på denna saga eftersom jag vill att så många som möjligt ska få glädjen att själva få uppleva detta äventyr på egen hand. Låt oss säga att det är magiskt, mystiskt och varmhjärtat. Kontentan är de beslut vi fattar i livet och att kärleken till familjen är det viktigaste. Hickmans fantastiska och genomarbetade karaktärer, fantastiska dialog och intelligenta berättande gör att hans Fantastic Four och FF för mig har en given plats i alla Marvel-galningars och förhoppningsvis andra serienördars hjärta. Allt detta tecknas av en minst sagt brokig skara herrar med Epting och Kitson på Fantastic Four och Bobillo och Dragotta på FF. Epting går på halvfart i början men hittar rätt i slutet och jag älskar Bobillos lite barnsliga stil. Höjdpunkten är dock kapitlet i Fantastic Four #600 om Johnny Storms minst sagt tumultartade öden i negativa zonen som tecknas av den fantastiske Carmine Di Giandomenico.

För alla som tänker att det här måste jag läsa nu måste jag bara utfärda en varning. Av respekt för Hickmans fantastiska epos och för att få största möjliga behållning av dessa nummer måste man ha läst från Fantastic Four #570. Ni kommer inte bli besvikna.

Manus: Jonathan Hickman
Illustration: Steve Epting, Carmine Di Giandomenico, Ming Doyle, Leinil Yu, Farel Dalrymple, Barry Kitson, Juan Bobilo, Nick Dragotta
Tusch: Rick Magyar, Steve Epting, Gerry Alanguilan, Marcelo Sosa
Färgläggning: Paul Mounts, Andy Troy, Jordie Bellaire, Javier Tartaglia, Jose Villarrubia, Chris Sotomayor
Förlag: Marvel Comics
Betyg: 5/5
Skriv en kommentar
iPad /Recensioner

Stormwatch #9-11

torsdag 2 augusti, kl 11:45 av 0 kommentarer

stormwatch_9För några månader sedan så fick vi ju lite konstruktiv kritik angående att vi främst recenserar serier vi gillar, så för balansens skull så kommer här en Stormwatch-recension med mer negativt än positivt.

I och med #9 så tog Peter Milligan över författandet av Stormwatch, och jag var nyfiken på vad han skulle ta sig för med titeln efter att Paul Cornell och Paul Jenkins lämnat över stafettpinnen. Milligan är en författare som ofta nämnts i väldigt positiva sammanhang här på Shazam, bland annat i 5 av 5-recensionerna av Enigma och Shade The Changing Man, men mottagandet av hans senare titlar inom DCnU har varit betydligt svalare. Har själv läst de första 8 numren av Milligans Red Lanterns, och även om första numret var helt ok så är det inte en serie som lyckats greppa tag i mig. Får se om det kanske blir en recension av den titeln här också någon gång framöver.

Så, jag hade en förhoppning om att Milligan här skulle leva upp till forna formtoppar, men var även lite rädd att han skulle tappa bollen och inte lyckas förvalta det positiva som byggts upp i de föregående numren av Stormwatch. Tyvärr så visade det sig att mina farhågor stämde. Stormwatch #9-11 är väl kanske inte katastrofala, och det börjar till och med bra med #9, men efter att ha läst alla tre nummer så har jag svårt att känna mer än besvikelse. Det största problemet är att det inte finns direkt story att följa. De tre numren har alla handlingar utan några större kopplingar till varandra. I #9 attackeras teamet av en Red Lantern samtidigt som en medlem från 1500-talet dyker upp igen, i #10 så letar de efter en phreno-module som varit borta sedan 1700-talet och i #11 så attackeras de av neanderthalare. Om man vill så kan man nog se en tunn röd tråd där alla nummer på olika sätt berör att Stormwatch är en urgammal organisation, men det finns liksom inget som knyter ihop allt och driver storyn framåt. Det känns mest som att Milligan har en hel massa (potentiellt riktigt bra) idéer som han vill få ur sig, men på bekostnad av det grundläggande berättandet.

Stormwatch_10Utöver det så är berättandet ordentligt inkonsekvent på sina ställen. Till exempel så avslutas #9 med en cliffhanger där Engineer anropar Midnighter med det brådskande meddelandet Can you get up here please? We seem to have a problem…, men när #10 börjar så är Midnighter och Apollo i Metropolis och spanar på Superman. Vad som var problemet får vi aldrig reda på, och det känns nästan som att Milligan hoppat över ett helt nummer mellan #9 och 10. Det finns även några scener där Midnighter och Apollo (som är ett par) kallar varandra för älskling och pratar om fina ögon, vilket inte är något fel i sig, men att de gör det direkt efter att ha fått stryk av och sedan slaktat en mordisk rymdvarelse känns mest krystat. Alla vet att de är gay, det behöver liksom inte förtydligas varje gång de pratar med varandra.

En posititiv sak i de här numren är att vi parallellt med Milligans egna påhitt återigen får stifta bekantskap med Harry Tanner som lämnade Stormwatch med brallorna nere i #6, vilket var Cornells sista nummer. Det finns även en del karaktärtsmoment som är bra, som till exempel när Midnighter oroar sig för hur lättvindigt han dödar andra människor och när vi i en tillbakablick får se hur The Engineer skapades (se bilden).

stormwatch_11Överlag så känns #9-11 storymässigt alltså rätt osammanhängande och spretiga, och den spretiga känslan blir tyvärr ännu starkare då de tre numren görs av tre olika illustratörer och fyra olika tuschare. Miguel Sepulveda som hängt med från #1 gör ett svinbra jobb med #9, som nog är det snyggaste numret hittills, och #10 tecknas av Ignacio Calero som gjorde ett bra jobb med #7 & 8. I #11 så delar Calero tecknarrollen med Eduardo Pansica, och här ser Caleros paneler riktigt nice ut (övre panelen i bilden) medan Pansicas delar ser väldigt annorlunda ut. Min teori är att det främst är kvaliteten på tuschandet som spökar här. Det är tre olika tuschare som gjort #11, och det är rätt uppenbart att någon av dem inte håller måttet. Jag kan väl leva med olika illustratörer mellan olika nummer, men när det bitvis även känns slarvigt och bidrar till att storyn känns än mer spretig så blir det mest bara dåligt. Trist!

Jag kommer nog att köpa ett par nummer till av Stormwatch med förhoppning om att Milligan får ordning på torpet, men om det inte blir bättre än så här så hoppar jag av Stormwatch-tåget.

Manus: Peter Milligan
Illustration: Ignacio Calero, Miguel Sepulveda, Eduardo Pansica
Tusch: Eber Ferreira, Julio Ferreira, Rob Hunter, Sean Parsons
Förlag: DC
Betyg: 2/5
Skriv en kommentar
iPad /Recensioner

Action Comics #866-870 – Brainiac

onsdag 1 augusti, kl 17:00 av 1 kommentar

supermanbrainiacLänge sedan som Superman fick någon uppmärksamhet här på Shazam, men nu är det dags. Jag är egentligen inget fan av Superman själv, men tycker det är kul att göra stickprov då och då för att se vad mannen av stål pysslar med. Köpte för några veckor (eller månader?) sedan ett knippe DC-titlar när ComiXology reade ut dem, och bland annat så inhandlades då Action Comics #866-870. De här fem numren samlar arc:en Brainiac som är författad av Geoff Johns och illustrerad av Gary Frank. Ett dreamteam i DC-sammanhang kan man säga.

För att undvika potentiell förvirring så utspelar sig den här serien innan DC med initivatet The New 52 – även kallat DCnU – valde att starta om Action Comics och 51 andra titlar från #1 igen. Det allra första numret av Action Comics lanserades 1938, och sedan dess har serien rullat på med strax över 900 nummer innan den nu som sagt startats om från #1 igen. Hur som helst, här är det den klassiska vuxna Superman vi får följa, vars alter ego Clark Kent är en erfaren jornalist på The Daily Planet.

brainiac_shipEn farhåga jag hade innan jag började läsa serien var att det skulle vara en total snårskog av komplex kontinuitet med kopplingar till tidigare händelser och parallella handlingar. Så var det dock inte alls. Geoff Johns presenterar här en story som känns helt fristående från allt annat, och alla karaktärer presenteras precis lagom tydligt för att jag ska haja precis vem som är vem och vad de har för relation till varandra. Bakgrunden är klassisk status quo à la Superman: Clark Kent jobbar som sagt på The Daily Planet, föräldrarna bor i Smallville och flickvännen tillika kollegan Lois Lane vet att Clark är Superman.

Storyn inleds med att vi får se hur Brainiacs robotsoldater brutalt attackerar staden Kandor på Krypton innan de sedan kaplsar in staden i ett kraftfält och med en blixt för bort den från Kryptons yta. Det visar sig snart att Brainiac på detta sätt färdas runt i universum och samlar på civilisationer, med tvisten att han som regel utplånar hela civilisationens solsystem efter att han tagit det han vill ha, bara för att ingen annan också ska kunna ha det som han nu äger. Skaplig megalomani där kan tyckas, och Johns lyckas verkligen göra Brainiac till en av de kallaste och osympatiska skurkar jag sett på riktigt länge. Här finns det ingen storslagen agenda eller ond plan, utan Brainiac drivs bara av sin egen egotrippade jakt efter nya civilisationer att assimilera.

gary-frank-superman-action-comics-869Inte helt otippat så riktas Brainacs ögon till slut mot jorden, som vid det här laget är hem både för Superman och kusinen Supergirl. Jag ska inte spoila vad som händer när Brainiac även får nys om att jorden är hem åt de två sista kryptonierna i universum, men det blir en hel massa action mixat med nervöst nagelbitande innan vi landar i den tragiska finalen.

Gary Franks illustrationer är som klippta och skurna för den här serien. Allt är snyggt och prydligt från början till slut, med väldigt mycket detaljer, och det är helt sjukt att han lyckas få Clark Kent och Superman att se ut EXAKT som Christopher Reeve. Det är nästan skrämmande likt i en del paneler.

Utöver att leverera en spännande historia så lyckas Geoff Johns och Gary Frank med Action Comics #866-870 på något sätt även sammanfatta både Supermans och Kryptons ursprung samtidigt som de ger lagom med utrymme åt både huvud- och bikaraktärer, vilket känns rätt imponerande. Om du någon dag skulle känna dig sugen på att sätta tänderna i lite Superman så skulle jag rekommendera de här numren. Det är välgjort, spännande och helt perfekt för den som inte vill eller orkar hänga med i DC:s kontinuitet.

Manus: Geoff Johns
Illustration: Gary Frank
Tusch: Jon Sibal
Förlag: DC
Betyg: 4/5
Skriv en kommentar
Intervjuarkiv A-Ö
Intervjuarkiv
Shazams favoriter
Favoriter
Previews Amerika
Previews Amerika
Previews Sverige
Previews Sverige

Nya kommentarer

  • Laddar...