”Det är synd om människorna,” är ett omkväde som guden Indras dotter tar till i Ett Drömspel av August Strindberg. Efter att ha tagit mig igenom den i alla avseenden tunga låda som är Chris Wares senaste uppvisning i ”nydanande pappersmasseanvändning” (som det hette i Previews katalogtext) är det lätt att hålla med. Åtminstone vad det gäller människorna i lådan. Mycket av historien har gått som följetong i The New York Times sedan tidigt 2000-tal, en del av den kunde man läsa i Acme Novelty Library nummer 18 eller i McSweeney’s Quarterly Concern. Men som vanligt i Wares fall så är det kanske inte i första hand vad han berättar utan hur han går till väga som är poängen.

När man öppnar lådan möts man av inte mindre än 14 objekt i olika format, omsorgsfullt inslagna i mängder av plastfilm. Jag kommer att tänka på de mer galna samlingslådorna i min industrimusiksamling. Eller om vi ska ta något från litteraturens värld, Lotta Lotass experiment med böcker på telexremsor och kartotekskort. Vi har seriestrippar du kan veckla ut. Inbundna böcker med olika band. Små häften. Ark i det gigantiska gamla dagstidningsformatet. En utvikbar skärm i samma stil som ett brädspel. Och sin vana trogen har Ware givetvis klämt in serier på sidan av lådan också. På baksidan av densamma finns en föreslagen läsordning i vilken man ska tackla objekten, men det går att pussla ihop det hela genom att plocka efter eget tycke.

I serierna får vi följa en icke namngiven kvinna genom olika stadier av livet. Merparten kretsar dock, som titeln antyder, runt händelser i en och samma byggnad i ett mindre välbeställt område i Chicago. På vägen får vi även inblickar i tillvaron hos andra som bor i och omkring byggnaden. I en av böckerna återger huset själv 24 timmar av dess liv och verkets mer bisarra delar fokuserar på Branford, det bästa biet i världen. Givetvis är det inte några muntra historier. Till och med den glättigt tecknade Branford är mobbad och har identitetskris.

Människorna för en tillvaro präglade av ensamhet, missade chanser, tragik och frustration. I konventionell form hade detta blivit svårt att ta in. Men när Ware tar till alla berättarknep, och har man följt honom ett tag vet man att de är många, blir detta till något mer än bara misär. Först och främst är det så fasaväckande vackert gjort. Genom att vi förflyttas fritt i olika tidsled och efter ett tag börjar se hur saker och ting hänger ihop träder en större bild fram. Med de syrliga redaktionella kommentarer som förgyllt månget nummer av Acme Novelty Library nu inkorporerade i vissa av texterna, demonstreras även minnets förrädiskhet och hur mycket av självbilden som är ett ständigt pågående arbete med förträngningar, subtraktion och addition som ingredienser. Men hur imponerad man än är av den höga stilnivån så krossas hjärtat med jämna mellanrum under läsningen.

Nu låter allt mer abstrakt än det egentligen är märker jag. Men efter att ha blivit ömsom golvad, berörd, oroad och deprimerad av det monumentalverk som är Building Stories dras det lätt iväg på märkliga mentala utflykter. Jag skulle kunna gå in på detaljnivå och nämna hur hårt det är att känna igen den själskrossande ensamheten huvudpersonen upplever, precis hur djävla knäckt jag blev av att läsa scenerna på veterinärklinikerna (som Henrik Ö låter jag min egen tillvaro slinka in i en recension), eller hur pinsamt det är att se folk i en serie umgås på modernt vis via I-phones, dock ej med människor som är på samma plats. Kan även hålla med de inblandade i serien om att manusförfattaren tar i lite väl mycket i scenen med musungen. Merparten av upptäckandet vill jag dock lämna till er som ännu inte läst. Trots det höga priset och det oförlåtande formatet tillåter jag mig nära en säkerligen fruktlös förhoppning att det här hittar fram till många.

Trackback-adress