Jepp, ingen tematik eller andra konstigheter från min sida, bara en rakt-upp-och-ned årsbästalista!

Bästa enskilda nummer: Jag är ju arc/storylinekonsument och har därför svårt att välja ut enskilda nummer, men jag gör ändå ett försök. Under året kom t ex Matt Fractions Hawkeye som bygger på idén med enskilda nummer och den har bjudit på många godbitar. Grant Morrisons done-in-one The Curse of Superman i Action Comics #9 är en annan stark kandidat. Men till slut faller mitt val ändå på mäktiga och sorgliga Chew #30, avslutningen av Space Cakes-arcen och även seriens ”mittpunkt” (Chew kommer avslutas i och med #60). Utan att spoila alltför mycket kan jag säga att en av huvudkaraktärerna dör, och i en era när mainstreamens trikåhjältar kolavippar stup i kvarten för att sedan återuppväckas nästa vecka är det befriande (morbid? jag?) att läsa en serie där en huvudfigurs död faktiskt betyder något, faktiskt är chockerande, faktiskt kommer prägla hela resten av serien. Rysningar längs ryggraden av det där bra slaget.

Bästa ongoing: Många bra ongoings under 2012. Scalped kom ut med sitt sistanummer och Grant Morrison levererade förstklassig superhjälteaction i både Batman, Inc. och Action Comics. På indiesidan höll Chew ställningarna som roligaste och mest infallsrika serie på många år. Men i år väljer jag ändå en stabil klassiker: Amazing Spider-Man. Under Dan Slotts ledning har denna Marvels flaggskeppstitel under lång tid varit det mest tempostarka, det mest medryckande och det helt enkelt bäst producerade man kunnat få tag på från amerikansk mainstream. I år har Slott kunnat skörda många av sina planteringar från tidigare år när han gradvis byggt upp till La Grande Finale (#700 kom ut på juldagen; efter det ersätts ASM av nya Superior Spider-Man) vilket har givit serien en enorm emotionell resonans och närvaro under året, med fantastiska arcs som I Killed Tomorrow, The Galaxy’s Greatest Super-Hero, Ends of the Earth, No Turning Back och nu senast finalen Dying Wish. Efter flera årskrönikor på bubblarlistan eller med titlar som Bästa enskilda nummer eller Bästa arc är det nu dags att ge ASM det erkännande den länge förtjänat: detta är årets bästa ongoing.

Bästa serieroman: 2013 har varit ett mycket bra år för serieromaner. I ett tätt startfält väljer jag bara några stycken. Vi har Darwyn Cookes tredje serieadaption av Richard Stark/Donald Westlakes Parker-böcker, Richard Stark’s Parker: The Score, precis lika kantigt noirskön som de två föregångarna. Vi har länge emotsedda The Underwater Welder av Jeff Lemire, en drömsk psykologisk skräckhistoria med resonans av familjehemligheter i bästa Twilight Zone-anda, där superkreatören Lemire är i högform. Men den serieroman som gripit tag i mig mest under året är Mats Kamp av Mats Jonsson. Ja, jag vet att den kom ut 2011. Det skiter jag i. Den är av sån kvalitet att den sannolikt kommer vara den bästa serieromanen under 2013 också. Och 2014. Och så vidare. Jag köpte den precis i årsskiftet 2011/12 och den har varit en ständig följeslagare under 2012, en serie jag läst om minst en gång i månaden och när jag inte läst om den i sin helhet har jag dragit den ur seriehyllan och läst igenom bara några sidor (Mats jobbar på föräldrakooperativ-dagiset Tok-Klok. Mats åker till Japan. Mats är otrogen. Mats med dotter besöker Riddarholmskyrkan. Låter som riktig nagelbitaraction, eller hur?). Jag har gått och burit en längre recension/analys inom mig ett bra tag nu, men det känns som jag inte kan göra denna genialitet rättvisa så det får anstå ett tag till. Jag nöjer mig med att här säga att Jonsson är kanske den främsta seriekonstnär vi har i det här landet, med en sån i-blodet-känsla för seriemediet gömd ibland hans listigt naivistiska teckningar. Jag har läst den och njutit av Jonssons formmässiga mästerskap (perspektivbyten, in/utzoomningar, dynamiska växlingar mellan mindre och större rutor, MAD-influerat användande av pedagogiska pilar och textplattor – listan kunde lätt göras längre). Jag har läst den och njutit av det faktum att indiekungen Jonsson också älskar sina superhjältar. Jag har också såklart läst den för det så allmängiltiga innehållet: karriär/barn/livspussel/tvivel/vart fan är man på väg egentligen? Och varför? Det här är självbiografisk seriekonst när den är som bäst: på ytan handlar det om en specifik person, men egentligen skulle det kunna handla om vem som helst. Vi är alla Galago-redaktörer. Vi är alla från Kramfors. Vi hänger alla på Söders hipsterhak samtidigt som vi föraktar de andra gästerna. Vi är alla bräckliga käril som ibland gör fel fastän vi vill rätt. Kort sagt – vi är alla Mats Jonsson.

Samtidigt passar jag på att utse Double Indemnity till årets film och Gravity’s Rainbow till årets bok.

Bästa nya ongoing: Matt Fraction och David Ajas Hawkeye gled in på banan mot årets slut och utmärkte sig genast med sitt fräscht självironiska tilltal. Ed Brubaker och Sean Phillips skapade blytung ockult noirstämning i Fatale. Men i slutänden håller jag ändå lekfullheten i China Miévilles och Mateus Santolouocos Dial H högre. För några år sedan täljde Marvel finkulturellt guld genom att låta New York-författaren Jonathan Lethem skriva en nyversion av supertöntiga Omega The Unknown (kongenialt illustrerad av Farel Dalrymple). Nu är det DC som tar upp den kastade handsken och låter den brittiske New Weird-kungen Miéville ta sig an likaledes supertöntiga konceptet Dial H for Hero och förvandla det till ett intrikat världsbygge med superseriehistoriens mest omaka par i huvudrollen. Dial H har staplat de knasiga infallen i varje nummer, samtidigt obönhörligen sammanhållna av en lika knasig inre logik – och grundade i en stark och simpel (på ett bra sätt) karaktärsdynamik. Ska du bara läsa en New 52-titel – läs Dial H (bonus för sedvanligt snitsiga omslag av Brian Bolland).

Bästa samling: Många kandidater även här – någon av de många ASM-samlingarna? Scalped-samlingarna? Sweet Tooth-samlingarna? Tja – jag lägger nog ändå en peng på Nathan Edmondson och Tonci Zonjics Who is Jake Ellis? En kort, fokuserad, fartig och lagom originell miniserie som jag helt missade när den kom ut gavs ut i billig och köpvärd mjukpärm av Image. Hade det inte varit för samlingsutgåvan hade jag helt missat denna rappa spionpärla. Nu när dessutom uppföljaren Where is Jake Ellis är i full gång är Who-samlingen helt oundgänglig för den som gillar serieaction av kvalitet men som tröttnat på superhjältar.

Bästa serieförfattare: Visst, vi gillar alla Grant Morrison, Ed Brubaker, Jeff Lemire och så vidare… men i år väljer jag Amazing Spider-Mans Dan Slott som årets serieförfattare. Med en utgivningstakt som skulle få de flesta att baxna (2-3 nummer i månaden) har Slott nu under många år åstadkommit vad som är den med bred marginal bäst berättade, mest underhållande mainstreamserien från The Big Two. Här dekonstrueras ingenting, här är referensbiblioteket solitt fanboymässigt snarare än litterärt eller obskyrt knappologiskt – det är, om man så vill, Hollywood rakt igenom. Att läsa ASM är som att följa en riktigt bra TV-serie från något av de stora nätverken: varje vecka levereras med urverksmässig precision nåt som inte är särskilt djupt men väl oerhört hantverksskicklig underhållning. Och vad fan är det för fel på hantverksskicklig underhållning? Inget alls, faktiskt. Många serieförfattare med betydligt större hipstercred skulle förmodligen mörda för att ha Slotts fingertoppskänsla för timing och s k story beats – i varje nummer jonglerar han förutom huvudhistorien alltid 3-4 subplots och planterar samvetsgrant sådant som kommer att bli viktigt 10-15 nummer senare. ASM är själva antitesen till TV-serier som Lost: Slott har alltid en tydlig plan för vad som ska hända som sträcker sig åratal framåt i tiden – och under 2012, när ASM nådde fram till sin stora final, visade Slott verkligen sitt mästerskap i serial entertainment. Internethatarna har inte varit nådiga mot Slotts avslutningspåhitt, men för mig är uppföljaren Superior Spider-Man 2013:s första måste-titel.

Bästa illustratör: Jag gör det lite enkelt för mig och utser kort och gott R M Guéra till årets illustratör: under lång tid har han givit Scalped en mycket karaktäristisk mjukhård look och en stor anledning till att slutnumren av denna serie var så medryckande var Guéras uttrycksfulla skildingar av huvudfigurernas våldsamma vanvett – när reservatkasinot stod i brand i #59-60 var det bokstavligt talat år av undertryckt och inte-så-undertryckt hämndlystnad som syntes i huvudfigurernas ansikten. Guéras grymma bilder på Dash Bad Horse med igenskruvad mun det senaste året har var och en varit små konstverk i karaktärsskildring. Nu när Scalped är slut skulle jag gärna se Guéras talanger användas i någon annan titel – min helt orealistiska önskan inför 2013 är att han får gästteckna ett nummer av Dial H…

Årets återutgivning: Det är väl inget snack om saken att detta måste vara Flex Mentallo (Grant Morrison/Frank Quitely)? Detta lilla mästerverk har i åratal undanhållits såväl den generelle serieälskaren som Morrison-komplettisten, så det är inte mer än rätt att nyutgåvan är i påkostat storformat. Jag gillar också den nya färgläggningen och det faktum att allt det meta-mässiga bonusmaterialet från originalet i form av fejkad seriehistoria och knäppiga insändarsidor är med. Denna färgglada hårdpärmshistoria pryder sin plats i vilken seriehylla som helst.
Den som inte tidigare stiftat bekantskap med The Man of Muscle Mystery bör göra det nu – Buy This Comic Now or the Earth is Doomed!

Gott nytt serieår 2013 på er allihopa!

Trackback-adress