Francavillas första teckning av Black Beetle från 2006.

Det är en märklig tid för pulpfans. Och då menar jag inte det faktum att Jarvis Cockers band släpper nytt material endast en gång per årtionde. Nej här pratar vi inte om britpop utan figurer som haft en snudd på konstant närvaro i medialandskapet via magasin, radioprogram, serier, filmatiseringar och kringprodukter sedan depressionseran i USA. Märkligheten ligger i att man nu med största sannolikhet kan läsa fler nya äventyr med hårdslående 30/40-talshjältar som The Spider, The Black Bat, Miss Fury, Green Hornet och Doc Savage än på cirka 80 år. Å den andra sidan så är det Dynamite som knipit åt sig dessa licenser och i min mening enbart fått The Shadow att fungera. Å den tredje sidan så finns författare som Ed Brubaker vars verk ofta har tydliga rötter i pulpens rika mylla, men som skapar sina egna historier och nya hjältar. Till sistnämnda kategori kan man även räkna in Francesco Francavilla och hans figur The Black Beetle. Ursprungligen publicerade på Francavillas blogg Pulp Sunday ges serierna numer ut av Dark Horse Comics. Samlingen No Way Out kom i höstas och innehåller material från perioden 2009 – 2013. Vad vi får är ett utsökt destillat av allt det som gör att vissa av oss aldrig tröttnar på pulp.

Colt Citys mystiske hämnare får kanske inte några jättehöga poäng vad originalitet anbelangar. Med sina Colt 45:or, ännu ej använd men ack så fascinerande strålpistol, manicker, dräkt och inte minst namn är han som en kombination av Blue Beetle (Ted Kord förstås) och The Shadow.  Men när man läser serien finns inte tid för att fundera över dylikt då det är ett sådant schvung i berättandet. Francavilla lyckas nämligen hitta den rika källåder som merparten av hans genregelikar missar. Som Darwyn Cooke nämner i sitt läsvärda förord är det här berättat helt utan ironisk fernissa eller dekonstruktionsanspråk.  Här får vi istället allting till synes ofiltrerat: nazister med ryggraketer på jakt efter ockulta egyptiska artefakter, jazzgangsters, hjältens högteknologiska hembas och en nemesis som heter Labyrinto. Kanske är det just därför som allting klaffar?

Francavilla är för mig sinnebilden för en expressionistisk tecknare. Med sin distinkta färgskala i svart, rött, lila och orange och ett starkt fokus på omskakande effektiva sidupplägg samt ett fantastiskt öga för omslagsdesign har han karvat ut en egen nisch på den amerikanska seriemarknaden. I vissa avseenden förvånar det mig då han kommer undan med en yxighet som skulle sänka de flesta. Ibland får hans teckningar mig att tänka på något Ed Wood säger i Tim Burtons film med samma namn: ”Filmmaking is not about the tiny details. It’s about the big picture.” Nog för att Wood inte förutsåg att folk skulle sitta igenom filmer ruta för ruta och leta efter fel (inte för att man behöver använda den tekniken för att hitta misstag i hans alster), men i just Francavillas fall så tror jag helt enkelt inte att han bryr sig om att exempelvis bältesspännet på det i övrigt jättesnygga och effektiva omslaget nedan ser ut att vara ritat i all hast. Jämför med en rätt kall men perfektionistisk tecknare som Jim Lee. Du kan vara säker på att han tänkt igenom exakt varenda söm i Batmans uniform innan han sätter penna till papper, eller i hans fall kanske stylus till Cintiq. Men på något sätt får Francavilla det att fungera och under det att jag läser igenom No Way Out upphör jag aldrig att imponeras. Han har tagit ett brett grepp på pulpens bildspråk med blinkningar till såväl radio, som filmföljetänger, klassisk affischkonst och givetvis serier. En hel del av referenserna får vi bakgrunden till i den rikhaltiga extramaterialsektionen mot slutet av albumet. Där får vi också veta att serieskaparen tagit hjälp av en vän i stuntbranschen som koreograferade ett av seriens slagsmål med maximal realism i åtanke. Så vissa detaljer bryr han sig tydligtvis om i högsta grad.

Jag rekommenderar helhjärtat detta album till alla som behöver en pulpfix då och då, och vem gör väl inte det? Har ni tappat tron efter att ha läst en Dynamitetitel för mycket är det här ett utmärkt sätt att minnas varför det fortfarande är så att ”The secret ingredient is pulp,” för att citera Brubaker. För min del kan den försenade uppföljaren Necrologue inte komma fort nog!

Trackback-adress