Förra apfilmen, Rise of the Planets of the Apes, fick en bra svensk titel Apornas planet: (r)Evolution men nu har inte filmbolaget lyckats lika bra, Dawn of the Planet of the Apes är oerhört mkt snyggare än Apornas planet: Uppgörelsen. Nåväl. Vad som hände med människan och hur det virus (senare benämnt Simian Flu) som först visade sig i slutet av första filmen spreds visas i en suggestiv början av filmen som är snyggt gjord även om den känns igen från andra katastrof-filmer. När alltfler människor dog kollapsade samhällena och kaos bröt ut, så lite som en av femhundra visade sig vara immun mot viruset. Filmen tar vid ca tio år efter att den förra slutade och aporna har skapat ett eget samhälle i skogarna ovanför San Francisco och leds av Ceasar som numera även är far. Aporna kommunicerar framförallt med teckenspråk, det vekar i huvudsak vara Ceasar och trotjänaren Koba som pratar. Början av filmen påminner lite grand om ett naturprogram eller en tidig Terrence Malick-film med det lugna tempot där man får följa apornas liv med ett spänningsavbrott i form av en attackerande björn. Vackert. Aporna och då speciellt Ceasar och orangutangen och läraren Maurice tror att människorna förgjort sig själva eftersom de inte sett en människa på flera år. Friden störs dock av människor som dyker upp och skottskador en ung apa. Ceasar och aporna, som nu är väldigt många, omringar dem och den lilla gruppen människor skräms på flykten av att Ceasar vrålar Go!
Människorna leddes av Malcolm som hade i uppdrag att se om de kunde starta turbinerna i en damm för att på så sätt få tillgång till elektricitet och när de stoppats av aporna vill ledaren för de överlevande människorna som skapat sig ett fungerande samhälle mitt i det som var San Franscisco attackera eftersom de är beroende av att få igång turbinerna. Innan de hunnit iväg ger sig Ceasar åtföljd av en mängd apor ner till San Francisco och uppmanar människorna att hålla sig borta. Malcolm ger inte upp utan ger sig upp för att prata med Ceasar som ger med sig, ovetande om att Malcolm bara getts tre dagar att lösa uppgiften annars anfalls aporna. Men det är inte bara på människosidan som viljan att ta till våld finns, Koba som utsatts för grymma experiment vill hämnas på människorna och litar av förklarliga skäl inte på dem. Vad som kommer sedan förklarar titeln.
Som jag var inne på i början med Malick-referenserna så är filmen väldigt snygg och välgjord. Aporna är lika bra som sist och överträffar den överlag väldigt träaktiga människoensemblen när det kommer till känslouttryck. Dessutom är skogsmiljöerna och apornas boningar läckra men för mig som är svag för civilisationens fall så är det övervuxna San Francisco mumma. Liksom den första filmen så är det fart i berättandet hela tiden och trots att filmen klockar in på två timmar så känns den längre fast på ett bra sätt eftersom det händer så mycket. Stridsscenerna i slutet av filmen är riktigt bra och man drar efter andan när aporna drar fram och skräcken som finns hos människorna förstår man verkligen. Till skillnad från aporna har människorna varit ovetande om apornas existens och chocken över händelseutvecklingen är därför stor. Ceasar är givetvis filmens huvudperson och han fyller utrymmet väldigt bra. I filmen finns liksom i den förra en del fina referenser, både till tidigare filmer och tv-serier (tunnelbanan spelar en viktig roll) och det är fint att Malcolms son (har glömt namnet men det är en träig karaktär) läser Charles Burns Black Hole och sedan går igenom densamma med Ceasars förtrogne Maurice. Spänningsmomentet finns hela tiden då utgången av den kommande kraftmätningen är oviss på många sätt. Så filmen håller definitivt samma höga klass som föregångaren vilket är oerhört glädjande. En uppföljare lär komma och även om denna getts titeln Uppgörelsen på svenska så vågar jag utan att ha kollat upp det nästan sätta en peng på att nästa film kommer att heta Battle of the Planet of the Apes. Om du liksom jag är Apornas planet-frälst så håll koll efter den serie som kommer från BOOM! och handlar om åren mellan filmerna.
