Miracleman och Miraclewoman förs till andra änden av galaxen där en kosmisk tribunal ska besluta om framtiden för jorden och mänskligheten nu när Liz och Miraclemans dotter Winter kommit till världen. Hennes födelse markerar starten på en ny guldålder men innan Miracleman och hans nya vänner kan bygga en perfekt värld släpps helvetet lös i London när Kid Miracleman brutit sig ur sitt kroppsliga fängelse.

Tredje volymen och avslutningen på Alan Moores superhjälteepos Miracleman finns samlad i Miracleman Book 3: Olympus som även innehåller nytt material presenterat i All-New Miracleman Annual #1 av Grant Morrison/Joe Quesada och Peter Milligan/Mike Allred. Finalen på Moores mästerverk och moderna klassiker, som ursprungligen såg dagens ljus 1987-1989, uppfyller alla mina förväntningar och lite till men är inte helt bekymmersfri.

Vi får här en storslagen berättelse om en människas förvandling till en gud som berättas i återblickar av Miracleman från sitt Olympus i London (som får Supermans Fortress of Solitude att te sig som en friggebod) där Alan Moores poetiska text svämmar över av så mycket språkekvilibristiska krumbukter så min hjärna slår knut på sig själv. Det är ett oerhört vackert språk och jag förmodar att Moore med detta vill visa oss att Miracleman inte är av denna världen längre men det känns aningen överarbetat och hade räckt till en hel roman.

Miraclemans svårlästa monolog är dock ett mindre bekymmer eftersom helhetsintrycket, med stor hjälp av tecknaren John Totleben, är alldeles fantastiskt, grymt brutalt och annorlunda. Som exempel kan jag nämna kontrasten i bilderna mellan Miraclemans fantastiska resa och de tillfällen när hans fru Liz är med i handlingen. Totleben använder sig här ofta av dubbla splash-sidor med okonventionella paneler som svämmar över av härliga färger och underbara fantasifoster medan mötena med Liz präglas av tråkig, gråbrun vardag i vanliga hederliga fyrkanter. Liz inser nu med smärtsam tydlighet att Miracleman inte längre är den mannen hon älskade och med hennes redan talföra dotter, som är mer som ett kosmiskt väsen och mäktigare än Miracleman, blir detta för mycket för den stackars Liz. Kulmen på familjens splittring är när både Liz och Winter lämnar Miracleman, hustrun för att hon inte klarar av att leva med en gud och dottern för att hon behöver mer visdom än vad fadern kan erbjuda, vilket leder till att Mike Moran, Miraclemans alter ego, säger farväl till sitt liv och mänsklighet för att bli ett högre väsen.

Just ”skilsmässan” mellan Miracleman och Liz och Miraclemans avsked av sitt mänskliga jag är något jag sent ska glömma och som om inte det skulle räcka har vi slutstriden mellan Miraclemans nya bundsförvanter och Kid Miracleman. Londons förvandling till Helvetet på jorden är nog det mest brutala jag sett i serieväg och liknar gamla medeltida målningar av skärselden med styckade och lemlästade kroppar, brända och förstörda byggnader och fasansfull ondska. Det som är mest skrämmande är också den totala avsaknaden av hyllningar och segerrus när striden är vunnen. Här finns bara smärta och ond bråd död.

I tredje volymen utökas också Miracleman-familjen med Avril som bär det passande superhjältenamnet Miraclewoman. Hon är en klonad kvinnlig version av Miracleman som Dr. Gargunza skapade vid sidan av Project Zarathustra och blir förutom hans vapensyster även hans älskade i en oförglömlig sexscen mellan två gudar ovanför London. I sista numret av Moores berättelse sätter Miracleman och resten av hans Pantheon planen i verket med att bygga mänsklighetens Utopia. Alla vapen skrotas, pengar avskaffas, etc och bygget av Olympus tar sin början. Alla ser inte med blida ögon på denna superhjälterevolution men det får vi läsa mer om i kommande berättelser.

Marvel Comics restaurering och nytryck av originalet är strålande så här långt men tyvärr inträffar en fadäs i Miracleman #14 i scenen när Kid Miracleman kommer tillbaka. Hans ondskefulla pratbubblor är svarta med vit text men texten har också blivit svart vilket blir…bara svart. Som tur är går det att läsa pratbubblorna i extramaterialet i slutet av tidningen men tyvärr förstör det en riktigt bra scen. Jag har också förstått att detta ska vara åtgärdat i den inbundna utgåvan som jag därmed rekommenderar att ni skaffar.

Om man gillar Alan Moore måste man läsa Miracleman som är en av hans bästa serier tillsammans med Swamp Thing, V for Vendetta och Watchmen. Den tar superhjälteserien till nya fantastiska höjder som ingen annan lyckats med och liknar inget annat jag läst inom genren. Tanken med superhjältar som gudar som formar vårt samhälle för att de vill och kan finns det gott om i moderna serier (till exempel Jupiter’s Legacy) men det var i Miracleman allt började. I september fortsätter Marvel återutgivningen med Neil Gaiman och Mark Buckinghams ofullbordade opus som får den nya titeln Miracleman by Gaiman & Buckingham och jag ser verkligen fram emot fortsättningen.

Trackback-adress