Andreas har läst ett antal nummer av Captain America och Rikard ett antal volymer av The Sixth Gun. Anders har betat av en del från den short box han med ett stegrande mått av ironi kallar nyhetslådan. Läs nedan vad de tyckte.
Andreas: Sommaren är äntligen här med många sköna seriestunder i hängmattan och mer tid till bloggande så därför är det på sin plats med ett nytt ”Shazam läser”. Själv har jag till slut efter lite detektivarbete både fått tag i och läst resten av Rick Remenders Captain America fram till seriens byte av namn och även innehavare av själva titeln. Tre trades har det blivit och de heter i tur och ordning Loose Nuke (CA #11-15), The Iron Nail (CA #16-21) och The Tomorrow Soldier (CA #22-25). Remender inledde sin sejour med Cap riktigt bra med Castaway in Dimension Z där Steve Rogers kidnappas av Arnim Zola till en ogästvänlig dimension och utför läskiga experiment på honom. Cap lyckas fly och adopterar även en av Zolas genetiskt framställda testubsbebisar och ger honom namnet Ian. Tiden går mycket snabbare i Dimension Z så Cap och Ian tillbringar hela tolv år där innan Cap räddas av Sharon Carter. Den Cap som återvänder till vår värld (tillsammans med Zolas dotter, Jet Black, som gått över till Caps sida) är dock en trasig och skakad man som förlorat både Ian och Sharon i flykten.
Väl hemma igen råkar Captain America i luven på den skjutglade pillerknarkaren Nuke som löper amok i Nrosvekistan och ger USA dåligt rykte. Det visar sig dock att den alltid lika förvirrade Nuke bara är hantlangare till en gammal avhoppad svårt antiamerikansk S.H.I.E.L.D.-agent, Iron Nail, som fått mystiska krafter av en orientalisk drake och tänker genomföra en alldeles egen form av kommunistisk revolution genom att lägga beslag på ett av S.H.I.E.L.D.:s topphemliga domedagsvapen. Till sin hjälp har Iron Nail även en supersoldat av det lite ovanligare slaget, nämligen Dr. Mindbubble som från början var en brittisk forskare som blandade supersoldatserumet med LSD, testade det på sig själv och nu kan kontrollera folks hjärnor med hjälp av bubblor som poppar ut ur hans panna. Just det ja! Han är också oklanderligt klädd i plommonstop, polkagriskäpp samt jackett med prickig fluga och krås.
Trots att Cap lyckas besegra dessa båda luspudlar med hjälp av Falcon och Jet Black är det en pyrrhusseger eftersom Iron Nail lyckas suga ur supersoldatserumet ur Caps kropp vilket får honom att åldras väldigt fort. Remender avslutar sedan sin berättelse med att Zolas horder anfaller New York. Dessutom får vi en glad överraskning eftersom en nu fullvuxen Ian dyker upp och en lätt rynkig Sharon befrias ur Zolas fort. Efter att det stora superhjältekavalleriet gjort sin plikt och Falcon har förstört Zolas bomb flyr Zola och Jet Black, som återigen bytt sida, vår värld och avslutningsvis lämnar Steve över sin sköld och titel till Falcon och fortsättningen går att läsa i All-New Captain America.
Det första jag tänker på när jag nu läst klart resten av serien är om Remender har något emot Captain America med tanke på allt han utsätter honom för. Sedan går det inte att komma ifrån det faktum att det är en riktigt rörig soppa med två nya b-skurkar, Iron Nail och Dr. Mindbubble, som är fånigt överspelade och som jag helst vill glömma blixtsnabbt. Den enda nya skapelsen och karaktären som imponerar är Jet Black som är en mycket mångbottnad och spännande frisk fläkt i superhjältegalleriet. Förutom att hon lyckas få Cap att bränna sin imponerande samling av Andra Världskriget-prylar blir hon och Falcon ett kärlekspar. Dock byter hon abrupt sida och försvinner ut ur serien vilket är en präktig besvikelse. Remender lyckades riktigt bra med en inledning i sci fi-stil à la Jack Kirby men resten är tyvärr fattig dussin-Marvel och återigen kan jag konstatera att han har två lägen: alldeles underbar eller medioker.
Rikard: Under semestern i underbara Kroatien så läste jag ikapp en serie jag verkligen gillar men som det var ett par år sedan jag läste senast, The Sixth Gun. Serien med manus av Cullen Bunn och teckningar (oftast) av Brian Hurtt kan bäst beskrivas som en ockult västern. Handlingen kretsar kring sex pistoler med magiska krafter och som sammanförda betyder världens undergång. Eller snarare att den som är herre över pistolerna kan låta världen gå under och sedan återskapa den efter eget tycke.
Becky Montcrief är huvudperson och har en av revolvrarna som tidigare innehades av hennes far. Den fd revolvermannen (å annat ljusskyggt) Drake Sinclair har numera fyra revolvrar. Tillsammans är de på jakt efter den femte för att förhindra att revolvrarna hamnar i fel händer. Den femte revolvern innehas av Missy Hume, änka till den (nåja) hyfsat döde sydstatsgeneralen Oliander Bedford Hume. Missy Hume har stöd av Pinkerton-detektiver och Becky och Drake av bl.a. Gord Cantrell, en frigiven slav. Även de gamla ordnarna Sons of Abraham och Sons of Solomon vill åt pistolerna. Det är kort och gott en hel del jakt i serien. Serien utspelar sig efter amerikanska inbördeskriget som delvis kastar sin skugga över serien. Henrik Ö har skrivit om den tidigare och gillade den också. De volymer jag läst ikapp på paddan är 3-6. För den som inte läst serien följer lite spoilers. Så mitt tips är att läs den och kolla sedan av recensionerna om du delar omdömet 🙂 Annars, häng på!
En av The Sixth Guns verkliga styrkor är att karaktärerna hela tiden utvecklas och efterhand klarnar en hel
del av deras motiv. Becky som från början var väldigt osäker och skydde dödandet är numera betydligt självsäkrare och även om hon inte njuter av dödande så har de moraliska betänkligheterna lagt sig vartefter högarna med döda har växt. Drake som tidigare (dvs innan den tid serien utspelas) varit en genuint osympatisk och närmast ond person har uppvisat en hel del mer sympatiska drag men nu växer tvivlet hos honom om hans roll och vad syftet är med att han har fyra av pistolerna. Oväntade upptäckter gör också att han börjar se sig som något stort, någon som kanske är menad att omforma världen.
Serien utvecklas även på så sätt att det ockulta som varit en del redan från början tar allt större plats ju längre serien lider. Det är numera mer betoning på det ockulta än att den utspelar sig i västern. Man får också stifta bekantskap med allt fler övernaturliga företeelser, allt från en wendigo med stora krafter i en annan värld som Becky och Drake hamnar i liksom The Grey Witch, en gigantisk häxa som är mor till Oliander Bedford Hume. Detta medför att Becky och de andra ställs inför allt större utmaningar och i volym sex ställs de inför sitt största hot hittills men värre saker verkar ligga framför dem.
Brian Hurtt står som sagt för det mesta för teckningarna men ibland avlöses han av Tyler Crook vars teckningar jag gillar bättre. Men inget ont om Hurtt, han är bra och hans stil är för mig synonym med The Sixth Gun och det är bra att Oni Press inte bytt huvudtecknare under tiden. Det är svårt att hitta enskilda höjdpunkter i serien eftersom den genomgående är så bra men min favorit är det nummer där Becky pga en explosion tillfälligt blivit döv och hela numret är tyst medan hon och Drake kämpar mot Sons of Salomon. Mycket snyggt genomfört av Bunn och Hurtt. Jag kan varmt rekommendera serien som är en av de bästa serierna som hållt på ett tag nu. Jag tappar ofta intresset men The Sixth Gun kommer jag att följa till slutet.
Anders: Så lite tid, så många tidningar (och böcker, artiklar etc. ad infinitum)! Även om läsande är något av det bästa jag vet så finns ett och annat utöver denna sysselsättning jag gärna ägnar mig åt, så högarna växer ständigt. Bland annat har ett gäng skrivprojekt tagit alltmer tid i anspråk senaste månaderna. En del av dem har bäring på det Shazam sysslar med så i sinom tid hoppas jag kunna berätta mer. Men så till vad jag faktiskt hunnit ta mig an:
Baltimore: The Cult of The Red King #1 och 2 av Mike Mignola, Christopher Golden, Peter Bergting och Dave Stewart. Dark Horse Comics
Serierna om den bittre monsterjägaren Baltimore har ständigt växt i min aktning de senaste åren allteftersom mer avslöjats om den makabra värld han bebor. De inblandade slipar hela tiden sina avundsvärda talanger och berättelsernas förmåga att gastkrama har därmed ökat. När Bergting nu är inne på sitt andra kapitel (det första finns tillgängligt i den inbundna boken The Apostle and the Witch of Harju) av serien blir det tydligt hur även han verkligen växer med uppgiften. Jag har gillat Bergtings arbete ett modigt antal år vid det här laget och måste säga att detta är något av det bästa han gjort. När historien skiftar mellan S:t Persburg och Kartago, skådeplatser för Baltimore och anförvanternas skärmyttslingar med anhängare av The Cult of the Red King, finns det mycket att glädjas åt: stilsäkra personporträtt, fantastiska sidupplägg, stridsscener och lugnare ögonblick. Allt gjort med en absolut känsla för serieberättandets unika uttryck.
Frankenstein Underground #4 av Mike Mignola, Ben Stenbeck och Dave Stewart. Dark Horse Comics
Det är ett tag sedan jag utlovade en recension av den här eminenta uppföljaren på Hellboy: House of the Living Dead (av Mignola, Richard Corben och Dave Stewart). Det titulära monstrets öde sammanflätas med den allt mer intrikata mytologi Mignola spunnit i Hellboy sedan starten 1994. De viktorianska (och långt äldre) influenserna blommar här ut fullständigt med hänvisningar till Hyperborea, den ihåliga jorden och Sir Edward Bulver Lyttons roman Vril, The Power of the Coming Race (nyligen utgiven i svensk översättning av Vertigo förlag, jag föredrar dock Eddas engelska utgåva som du kan beställa här) samt givetvis Mary Shelleys urtext. Ett mästarstycke som i kombination med ersättarens färdigheter gör det lätt att acceptera Stenbecks överlämnade av Baltimore till Bergting.
B.P.R.D. Hell On Earth #132 av Mike Mignola, John Arcudi, Peter Snejbjerg och Dave Stewart. Dark Horse Comics
Det har varit ett bra år för den mest flitigt publicerade titeln under Mignolaparaplyet. James Harren gav oss monsterfajter och annat av episk natur i ”Flesh and Stone” där alla vi fans av återfödde (eller hur det nu hänger ihop) barbarkrigaren agent Howard fick vårt lystmäte. I de senaste numren har vi trakterats till en aningen mer lågmäld men hjärtekrossande historia med fokus på Johann Krauss. Följer man inte denna fascinerande team book, gör man sig själv en otjänst.
Nameless #1 – 3 av Grant Morrison, Chris Burnham och Nathan Fairbairn. Image Comics
Domedagskulter. Slumpmässiga men sammanlänkade mord runtom i världen. Ockulta konspirationer. Baser på månens mörka sida. Meteoriter som omtalats i Mayafolkets mytologi. Enochian. Och astronauter på ett uppdrag som ska rädda världen. Morrison är med andra på hemtam mark för de som följt hans skriverier genom titlar som Zenith, Invisibles och The Filth. Om detta håller hela vägen vågar jag inte uttala mig om så här precis past the point of no return, men kallsvetten har flutit av såväl skräck som beundran under läsningen.
Space Riders # 1 och 2 av Alexis Ziritt och Fabian Rangel Jr. Black Mask
Vid sidan av Morrisons hypertextualiserade sf, framstår Ziritt och Rangels skamlösa hyllning till rymdåka som närmast antiintellektuell. Här är det bara full märla som gäller när vi får följa Capitan Pelligro och besättningen på skeppet Santa Muerte som spenderar de två första numren med att vara mer bad ass än de flesta serier hinner med på ett år. Ziritt använder så starka färger att han fått mig att överväga solglasögon ett flertal gånger under läsningen. Se exempel nedan!
