Det var en gång en liten flicka vid namn Gertrude vars högsta önskan var att få komma till en magisk värld, fylld av underverk, glädje och skratt. Som tur var uppfylldes hennes önskan och hon hamnade i Fairyland. Det magiska landets härskare, drottning Cloudia, berättade att det fanns en dörr tillbaka till Gertrudes egen värld: allt hon behövde göra var att hitta dörrens nyckel och utrustad med en ledsagare och en karta började det stora äventyret.

Problemet var bara att det som bara borde ha tagit en dag nu har varat i 27 år och Gertrude har fortfarande inte hittat nyckeln. Den söta lilla flickan ser inte en dag äldre ut på utsidan men på insidan har hon åldrats varendaste minut hon varit i Fairyland. Nu är hon en mordisk varelse som balanserar på gränsen till ett nervöst sammanbrott av sagovärldens alla gåtor och är nära diabeteskomats mörka avgrund. Dagarna är fyllda av så starka färger att ett mänskligt öga inte kan ta in det och nätterna tillbringas med att tvingas lyssna på Fairylands alla vedervärdiga vaggvisor på samma gång.

Så var det då äntligen dags att börja beta av några av de serier från 2015 som jag haft i ögonvrån. Förutom Image-serierna We Stand On Guard (Brian K. Vaughan), Plutona (Jeff Lemire) och Monstress (Marjorie Liu) har vi Vertigos nysatsning med The Twilight Children (Gilbert Hernandez och Darwyn Cooke), Clean Room (Gil Simone) och Sheriff of Babylon (Tom King och Mitch Gerards) men först ut är I Hate Fairyland av Skottie Young.

Skottie Youngs karaktäristiska stil har tidigare gett oss söta baby-varianter av Marvels superhjältar, den prisbelönta följetongen om Trollkarlen från Oz tillsammans med Eric Shanower, Rocket Rackoon samt Fourtunately, The Milk, författad av Neil Gaiman. Det är nästan som om Skottie till slut har fått en överdos av saga och gullighet och att I Hate Fairyland är en sorts självrannsakan och terapisamtal med sig själv för sällan har jag läst en barnsaga som så definitivt inte är gjord för barn. Min son råkade flukta på någon av seriens underbara sidor med magiska färger av Jean-Francois Beaulieu och gapade av hänförelse, men jag hade inte hjärta att berätta för honom att figurerna på följande sidor förmodligen riskerade att råka ut för ond bråd död till följd av Gertrudes yxa eller muskedunder.

Förutom att Gertrude tar död på det mesta, ofta väldigt visuellt och barbariskt, så är det en klockren parodi på alla sockersöta fantasivärldar man kan tänka sig. Svärord är en omöjlighet och därför förvandlas Gertrudes minst sagt burdusa vokabulär till olika varianter av ”Hugger Fluffin” eller ”Muffin Fluffer” och det är också väldigt roligt att varje nummer har en ny Disney-berättare som går en säker död till mötes.

Eftersom Gertrude verkar ha världens sämsta lokalsinne och missförstår allt är hon hopplöst fast och alla Fairylands invånare, inklusive drottning Cloudia har tröttnat på hennes destruktiva framfart, men eftersom att hon är en gäst i Fairyland kan drottningen inte kröka ett hår på Gertrudes huvud. Cloudia försöker få andra att gå hennes ärende men varken jägaren Bruud The Brutal eller häxan Horribellas zombiefauner visar sig vara en match för det helgalna flickebarnet. Cloudia kommer då på den geniala planen att bjuda in ytterligare ett barn till Fairyland och om hon hittar nyckeln är Gertrude inte längre en gäst och jaktsäsongen kan börja.

Skottie Young är verkligen i sitt esse och briljerar storartat både med bra flöde, fantasieggande varelser och språkliga sagokrumbukter. Det enda problemet för mig är egentligen Gertrude själv. Hon är en väldigt endimensionell karaktär som är svår att älska. Det motsatta gäller dock hennes ende vän och ledsagare Larrigon Wentsworth III, eller kort och gott Larry. En kedjerökande spyfluga med cyniskt munläder och en liten hatt som innehåller allt från Gertrudes gigantiska yxa till en livs levande drake.

Förutom den pompösa och självgoda drottning Cloudia får vi även möta den regnbågsskjutande glädjespridaren Happy och mörkrets herre Darketh Deaddeath som ger Gertrude nya hemska krafter i form av mörk magi. Slutet är underbart och jag tänker definitivt följa Gertrude och Larrys fortsatta äventyr.

Trackback-adress