Den ondskefulle Nimble Jack återvänder och han är hungrigare än någonsin. Den ende som kan stoppa honom från att göra hela staden Boston galen är Declan Thomas men hans övernaturliga förmåga att bota galenskap sänker hans kroppstemperatur allt närmare nollpunkten och frågan är vilket han kommer förlora först: sitt liv eller sitt förstånd? Declans flickvän Reece kommer på den smarta men farliga lösningen på problemet: Declan har redan lyckats besegra Nimble Jack en gång till ingen nytta. Varför inte försöka bota honom istället för att döda honom?

Så var det då dags för min avslutande recension av Colder, författad av Paul Tobin och tecknad av Juan Ferreyra. Colder, Vol. 1 introducerar den mystiske katatoniske patienten Declan Thomas och hans vårdare Reece, galenskapens parallella värld Hungry World samt den ständigt hungrige madrömsgestalten Nimble Jack. I Colder, Vol. 2: The Bad Seed är Declan och Reece ett par och ytterligare en mardrömslik gestalt från Declans förflutna gör entré – den fingerfixerade Swivel. I den avslutande miniserien Colder: Toss the Bones återvänder som sagt Nimble Jack och allting ställs på sin spets i denna galna resa, dock utan att besvara alla frågor om Declans förflutna som gäckat mig sedan jag började läsa serien.

Trots seriens rejäla och smaskiga djupdyk i galenskapens fiktiva undermedvetna gömmor önskar jag att Paul Tobin lagt lite mer krut på seriens olika karaktärer som tyvärr blir rätt så endimensionella. Ibland får jag känslan av att fokus mest legat på att skapa så sjuka och bisarra miljöer och skeenden som möjligt för att Juan Ferreyra ska få briljera, och det gör han med råge. Underbara mardrömslika scener där Nimble Jack vänder på tid och rum som om han vore Snurre Sprätt eller Farbror Farfar, snyggt gore och splatter en masse samt en kusligt läskig och perfekt färgpalett som får mig att dra efter andan.

Avslutningen på serien ger en perfekt Twilight Zone-känsla och om jag ska sammanfatta hela Colder så är den ett visuellt mästerverk i galenskap och skräck men undermålig när det gäller att leverera en handling som sträcker sig över tre miniserier. Mitt nästa projekt, efter att ha plöjt igenom Phonogram och Colder, blir att utforska Justin Jordan och Tradd Moores ultravåldstrilogi om Luther Strode, som jag varit på väg att recensera flera gånger men alltid hejdat mig i sista sekund på grund av mina ambivalenta känslor inför serien men nu är hela Luther Strode avslutad så det är bara att ta tjuren vid hornen.

Trackback-adress