När Abrahams flickvän Tammy frågar om hon kan få träffa hans familj brukar han titta bort och mumla:  ”Det är komplicerat” – men nu har hon äntligen lyckats övertala honom att få komma till Black Hammer Farm på familjemiddag. Att hans dysfunktionella kanadensiska familj varken är en familj eller från Canada är en hemlighet som Abraham bevarat i tio år. Att hans nioåriga ”barnbarn” Gail – som luktar gin redan innan skolbussen hämtar henne och som tillbringar skoldagen med att röka på toaletten och svära som en borstbindare – egentligen är 55 år och djupt olycklig; Att Gails ”mamma” är en tvättäkta häxa; Att hans ”söner” Mark och Randall egentligen är en utomjording från Mars respektive en galen rymdkrigare som tillbringar allt mer tid i den mystiska Parazonen samt att maten lagas av roboten Talky-Walky som får gömma sig i ladan när Tammy kommer. Abrahams ”familj” är egentligen Spiral Citys främsta hjältar som nu lever inkognito på en liten gård på landet efter en multiversiell kris. Alla är inte lika nöjda med lantlivet som Abraham men de kan inte ta sig därifrån. Den ende som lyckats bryta deras tioåriga exil är Black Hammer men hans flykt kan lika gärna ha kostat honom livet för ingen av dem har hört av honom sedan dess.

Från början var det tänkt att Jeff Lemire och Dean Ormstons Black Hammer skulle dyka upp i slutet på 2014 men efter att Ormston drabbats av en hjärnblödning som förlamade den högerhänte tecknarens högra sida såg det mörkt ut. Efter nio månaders rehabilitering var dock Ormston i form igen och man kan lugnt säga att hans snabba tillfrisknande var som en skänk från ovan och att Black Hammer verkligen var värd att vänta på.

Den första volymens sex nummer ger en underbar inblick i några av dessa hjältar liv i en berättelse som börjar efter deras storhetstid. Alla omedelbara jämförelser med Watchmen faller platt för Black Hammer är en mer familjär historia och en lysande hyllning till både klassiska superhjältar från Golden Age-eran samt sci-fi och skräck från EC Comics guldålder på 1950-talet.

Min absoluta favorit är utan tvekan Gail Gibbons som fått sina krafter från den urgamle trollkarlen Zafram. Varje gång hon uttalar hans namn förvandlas hon till ett flygande kraftpaket i en nioårings kropp: Golden Gail. Nu är hon dock fast i denna kropp och kan inte återvända till sitt riktiga jag – något som skapar ständiga bekymmer för Abraham eftersom Gail tappat all lust att låtsas vara nio år. Hennes vredesutbrott, ständiga uppror och djupa olycka lockar till många skratt men också äkta sorg och denna Shazam-liknande hjälte lämnar ingen oberörd.

Övriga persongalleriet är minst lika spännande: Den homosexuelle Barbalien som varken passade in på sin hemvärld eller i vår trångsynta och fördomsfulla värld; Conolel Weird som upptäckte Parazonen 1955 och inte varit sig lik sedan dess; Madame Dragonfly som är en mer än hundra år gammal häxa som alla i teamet är misstänksamma mot – med rätta – och vars läskiga stuga följde med henne i exilen; Teamets ledare Abraham Slam – vars ursprung påminner om Captain America – har slagit sig till ro och tänker starta ett nytt liv med Tammy – om hans ”familj” och hennes sjukt svartsjuke exman (som dessutom är stadens sheriff) tillåter; Talky Walky är den som får minst spelrum men hennes ständiga och entusiastiska byggen av sonder som hon skickar iväg för att få kontakt med omvärlden och att teamet behandlar henne som en hushållerska lockar både till medkänsla och skratt.

Lemire, Ormston och färgläggaren Dave Stewart är i perfekt symbios både när det gäller de härligt överdrivna och färgsprakande flashbackscenerna från hjältarnas guldålder i Spiral City samt den vardagliga melankolin i seriens huvudhandling. Utflykten till Parazonen (där all tid och rum existerar samtidigt) i Black Hammer #5 och Madam Dragonflys ursprung (i sann Tales of the Crypt-anda) i Black Hammer #6 är alla mycket minnesvärda inslag men seriens svårslagna höjdpunkt är den ovannämnda familjemiddagen där Gail spelar ut hela sitt register.

Black Hammer får högsta betyg och jag har redan utnämnt den till Bästa nya serie i min årskrönika för 2016 och nästa vecka dyker även antologin Black Hammer Giant-Sized Annual upp där Dustin Nguyen, Emi Lenox, Nate Powell, Mike Allred, Matt Kindt och Ray Fawkes illustrerar fem olika historier med dessa strandade hjältar. Black Hammer #7 dyker upp i mars och med tanke på den hejdlösa cliffhangern i #6 drömmer jag om att tiden ska gå snabbare. Rekommenderas varmt!!!

Trackback-adress