The Weeping Lion, som hotat att avslöja Black Widows mörkaste hemligheter offentligt, visar sig egentligen vara två personer: Förutom den maskerade bjässen med lättigenkännlig pälskrage så är det hans kusin, en lömsk telepat som samlar hemligheter genom mental tjuvlyssning, som håller i trådarna. De två kusinerna är ute efter hämnd då Natasha dödade den enes far som ung i sitt första uppdrag som en del av den sovjetiska mördarfabriken Red Room men Natasha lyckas överlista dem bägge två. Nu tänker hon istället använda sig av telepatens förmåga för att oskadliggöra sina gamla fiender: den före detta rektorn för Red Room och hennes dotter med kodnamnet Recluse, som nu skapat en ny skola för hjärntvättade unga mördare med namnet Dark Room. Black Widow är nämligen fast besluten att inte låta fler unga flickor dela hennes tragiska öde.

Den första volymen av Chris Samnee och Mark Waids Black Widow bjöd på ett estetiskt tilltalande agentäventyr med trött handling och det var min förhoppning att den andra och avslutande volymen skulle rätta till det sistnämnda men istället bjuds det på ett rejält magplask. Hela historien är totalt otrovärdig även med agentseriemått mätt och den är ett veritabelt minfält av logiska minor som någon släppt ut en panikslagen elefanthjord i. Själva grundhistorien med kusinernas hämnd är helt okej och flashbackscenen med mordet på fadern brutalt och skoningslöst, men varför den ene är telepat får vi inte reda på och inte heller varför han så snällt följer i Black Widows ledband efter att ha besegrats alldeles för lätt i avslutningen på första volymen.

Historien med den stygga rektorn och hennes sjukt osäkra dotter Recluse är lika knepig den och det är så synd om dottern eftersom henns mor älskade Natasha mer än henne. Vi snackar här om två brutala lönnmördare med många liv på sitt samvete där den ene är ledsen för att hon inte fick kärlek av en ond mor och Natasha som pratar om att rektorn behandlade henne med respekt. Liiite märklig konversation.

Samnee och Waid bjuder även in Bucky Barnes för ett sedvanligt gästspel som Winter Soldier (vilket är ett måste i varje Black Widow-serie) och vi får även ett förvirrat besök till månen för en gåtfull sejour med gamle Nick Fury som numera tagit Watchers plats med namnet The Unseen.

Det finns vissa ljusglimtar som när telepaten oavsiktligt splattar en S.H.I.E.L.D.-agents hjärna efter att ha tagit reda på koden till hans porrförråd eller när Natasha jagar två Dark Room-mördare utklädda till amerikanska skolflickor inne i självaste Vita Huset i Washington och slutet är helt okej fastän Recluse aldrig går att döda som i en mycket dålig actionfilm eller en tecknad film med Hjulben och Gråben.

Serien har fått ett i mina ögon mycket oförtjänt högt betyg på många sidor på nätet och jag kan inte förstå varför. Är det Samnees cineastiska blider som förblindar dem eller är det något häftigt och annorlunda som jag missar? Ingen aning, men själv lägger jag den senaste Black Widow-sejouren i någon dammig låda och bär upp den på vinden och hoppas att jag slipper se eländet. Vill man läsa en bra serie med Natasha Romanoff så är Nathan Edmondon och Phil Notos run mycket bra i jämförelse och bäst av alla är Ed Brubaker och Butch Guices Winter Soldier där Black Widow spelar en framträdande roll.

Trackback-adress