Om drygt en månad presenteras årets vinnare av Seriefrämjandets pris Urhunden på Bokmässan i Göteborg (lördag 29 september) och den här gången har juryns nomineringslista orsakat ett kärt besvär för en seriebloggare, nämligen att tvingas läsa fler härliga svenska serier. Förutom att hela Halfdan Piskets trilogi om sin fars uppväxt och liv (Desertör, Kackerlacka och Medborgare på Kartago Förlag) fått en nominering så är Luke Pearsons Hilda och den svarta hunden (Epix) den fjärde delen i serien och Li Österbergs Athena – Pappas flicka är andra delen i en pågående svit men eftersom vi har en välsorterad serieavdelning på biblioteket i min hemkommun så finns det inga förhinder utan bara möjligheter. Jag tänkte därför börja med att recensera hela Österbergs egna tolkning av den grekiska mytologin och börjar med Ljusförgörerskan (2015) som också var nominerad till en Urhunden i kategorin 2015 års bästa originalsvenska seriebok som vanns av Anneli Furmark och hennes seriebok Den röda vintern.

I Ljusförgörerskan får vi möta den unga gudinnan Persephone (eller Kore, som hennes mamma Demeter kallar henne) som älskar ormar och att odla saker ur jorden men är måttligt intresserad av människor och deras konflikter eller eviga pladdrande. Hon är dock nyfiken på livet och tackar därför inte nej till ett one-night stand med en okänd gud som först uppvaktar henne i skepnad av en orm. Problemet är bara att Kore blir gravid och trots att hennes mamma är skördegudinnan själv så har Kore ingen som helst önskan att själv bli mor en dag. Hon beslutar sig för att göra abort men eftersom fostret är gudomligt så är det odödligt och inte kan hon fråga sin mor heller…men kanske kan hennes pappa Zeus hjälpa henne?

Min vardagskonsumtion av serier består för det mesta av amerikanskt material men de senaste åren har jag verkligen fått smak för svenska serier efter att ha läst underbara verk av Dennis Gustafsson, Kim W. Andersson, Fabian Göranson, Karl Johnson, Lisa Medin, Joakim Lindengren, Daniel Ahlgren och många fler och efter att ha läst Ljusförgörerskan så seglar även Österberg in på min lista över Sveriges bästa serieskapare.

Det tar bara några sidor för att jag ska slås av häpnad över Österbergs underbara timing och sköna och personligt moderna tolkning av dessa myter och legender om grekiska gudar som funnits med mig sedan barnsben. Gudarna i serien är som människor är mest och med tanke på att alla bokstavligen är släkt med varandra så är deras leverne verkligen inte någon moralisk förebild. Zeus till exempel är både Persephones far och morbror och det framkommer också snart att det förmodligen är han som är far till barnet i Kores mage. Se där, en handling som till och med skulle få George R. R. Martin att rodna och Österberg lyckas dessutom med sin sköna lek med mytologin, varma personporträtt samt fräcka och roliga dialog med konststycket att skapa ett helt unikt världsbygge av sedan länge kända karaktärer och skeenden.

Jag har bara superlativer till övers och vill framförallt lyfta fram karaktärer som Zeus, som inte vinner något pris för ”Årets pappa”, pladdermakaren Hermes utan känsla för personlig space, den grubblande men genomsnälla Athena och så naturligtvis Persephone själv som en kurvig frukbarhetsgudinna med håriga ben som älskar naturen men samtidigt är introvert och ibland är rent osympatisk och för det mesta väldigt ful i munnen.

Flera gånger slås jag av hur skickligt Österberg plockat russinen ur kakan för att skapa sitt eget världsbygge, både när det gäller Persephones spirande kärlek till Underjordens gud Hades, betydelsen av hennes namn eller att hon älskar granatäpplen (som enligt vissa källor var anledningen till att hon inte kunde lämna de dödas rike efter att Hades rövat bort henne). I bokens mycket intressanta efterord visar Österberg hur väl förankrad berättelsen är i mytologin och jag känner mig helt euforisk över att ha upptäckt den här serien. Ljusförgörerskan rekommenderas å det varmaste och nu raskt över till fortsättningen Athena – Pappas flicka.

Trackback-adress