De flesta brukar vifta bort berättelsen om ”svarta ladan” som ytterligare en vandringssägen eller helt enkelt en gammal spökhistoria, men det är långt ifrån sanningen. Det första nedtecknade beviset på dess existens går så långt tillbaka som till år 1794. I källorna står det: ”En helt vanlig lada eller ett stall gjort av mörkt trä som plötsligt dök upp ur tomma luften” och strax efteråt drabbades befolkningen i Gideon Falls av en rad bränder och mystiska dödsfall. Sedan dess har det inträffat flera olika händelser som alla kan kopplas till den svarta ladan och även om ingen vet vad det är för något eller var den kommer ifrån så kan man konstatera att den för med sig ondska. Det var därför som en grupp ledande personer i bygden bildade ett hemligt sällskap vid förra sekelskiftet. Dessa ”ploughmen” såg sig själva som väktare mot ondskan och nu när ladan dykt upp igen behöver de hjälp av en kyrkans man. Men trots att fader Fred sett ladan och känt ondskan så är han långt ifrån säker på att han är rätt person för det jobbet.

Nu när vi lämnat sommaren bakom oss och sakta men säkert närmar oss årets slut så är det hög tid att börja summera serieårets nya spännande titlar, även om det förmodligen finns några godbitar kvar i höst- och vintermörkret. Mina favoritserier från 2018 är hittills Infidel, Coda och så Jeff Lemire och Andrea Sorrentinos första helt egna serie Gideon Falls, vars första arc nu är avslutad. Det första numret av denna övernaturliga psykologiska thriller var precis så bra som jag hade hoppats och hela första arcen är en uppvisning i bra serieskapande där alla parter levererar det bästa de har…och lite till.

Den tvivlande prästen Fred, som kämpar mot sina inre demoner och ett tidigare alkoholmissbruk, samt den paranoida tidigare mentalpatienten Norton, som har drömmar om den svarta ladan och försöker övertyga sin terapeut om dess existens, är berättelsens huvudpersoner på var sitt håll och ju längre berättelsen pågår desto mer faller alla pusselbitarna på plats när det gäller deras respektive berättelse och hur de hänger ihop med vad som pågår i Gideon Falls. Den gastkramande paranoida stämningen vägrar att släppa taget och Lemire och Sorrentino lyckas med konststycket att skapa en riktigt läskig och mysigt obehaglig serie där inget lämnas åt slumpen och där man bävar vid varje bladvändning.

Varje bildruta och pratbubbla är vägd på guldvåg och förutom att Sorrentino briljerar med snyggt flöde och sköna bildlösningar så vågar han också spänna bågen med några rejält djärva experiment som definitivt ger utdelning i min bok. Rent stilistiskt är Gideon Falls fulländad och mycket beror naturligtvis på Lemires spännande och välskrivna manus men också Dave Stewarts perfekta färgpalett som ger ytterligare en dimension av härlig skräckupplevelse. Detta tillsammans med Sorrentinos finurliga och påhittiga Arcimboldo-inspirerade omslag där olika urbana flygfoton bildar ansikten gör att Gideon Falls får högsta betyg och hade jag kunnat ge plus i kanten också så hade jag gjort det.

Naturligtvis rekommenderar jag att man utforskar alla nya serier som har det där lilla extra men om du bara ska läsa en ny bra serie från 2018 så är Gideon Falls ett kassaskåpsäkert val.

Trackback-adress