Våren 2017 utsågs Nina Hemmingsson – mest känd för sina satiriska enrutingar fyllda med en rejäl dos samhällskritik – till förläggare på Kartago Förlag efter att grundaren Rolf Classon gått i pension. Frukten av Hemmingssons nya arbete är bland annat två mycket lovande självbiografiska debutalbum av två tidigare studenter från Serieskolan i Malmö som kom ut i samband med årets Bokmässa i Göteborg: Alltid fucka upp av Moa Romanova och Psycho Girl av Agnes Jakobsson.
Moa Romanova har sedan en tid tillbaka redan en karriär som bildkonstnär med oljemålning som specialitet och hennes seriedebut handlar om när hon bodde i en märklig lägenhet i Partihallarna i Göteborg, fick en psykos efter att ha rökt spice av misstag vilket sedan kastade ner henne i ett själsligt avgrundshål präglat av panikångest och depression.
Trots den miserabla tillvaron med en sjaskig lägenhet, meningslösa terapisamtal, ständiga ångestattacker, djup passivitet eller ensamt hulkande bland sopor är Alltid fucka upp ingalunda ett vältrande i Moas egen själsliga misär, tvärtom. Hennes kompisgäng, med hård men hjärtlig jargong, skildras med kraftfull värme och även det smått bisarra mötet med ”Känd TV-gubbe, 53” som hon matchar med på Tinder. Moa och mediamannen (som avtecknas med en papperspåse på huvudet) träffades bara en gång på riktigt men deras fortsatta konversation per telefon var en bidragande orsak till att Moa lyckades ta sig ur sin kris. Från TV-gubbens märkliga förfrågan om han kan bli Moas mecenat (hon såg aldrig till några pengar) kom deras samtal mest att handla om vart hennes konstnärskarriär skulle ta vägen och hennes psykiska ohälsa och han blev på många sätt den psykolog som Moa verkligen behövde.
Precis som kompisgängets jargong är även tonen i Alltid fucka upp hård men hjärtlig och flera dråpliga scener ur vardagen ger en rolig krydda åt anrättningen. Som den sunkiga lägenheten där vattnet funkar när det känner för det, konversationer om norska kungahuset, besöket hos modern i Kramfors (som kärleksfullt avporträtteras som Muminmamman) och hennes galna påfåglar, fantasier om schampotillverkaren Jerry, det misslyckade försöket med att passa vännen Sarahs katt och en oförglömlig mangascen i slutet av boken.
Seriebokens titel är en tydlig blinkning till Jens Lapidus kriminalroman Aldrig fucka upp som handlar om att komma från ingenting och bara ha en chans att lyckas medan Moa har, som hon själv uttrycker det, ”ett tydligt skyddsnät och får hur många chanser som helst – men jag fuckar upp alla.”
Moas teckningsstil är en skön personlig mix av Per Åhlin (Dunderklumpen, Resan till Melonia) och Heinz Edelmann (The Beatles animerade musikal Yellow Submarine) där de flesta karaktärerna har stora händer, fötter och axlar och färgskalan domineras av rosa, mintgrönt och ljusblått.
Alltid fucka upp är en mycket spännande och läsvärd debut och definitivt inte det sista vi sätt av Moa i serieväg. Hennes nästa projekt är ett klassiskt ungdomsäventyr (som hon själv beskriver som ”Kitty på Ketamin”) vilket utspelas längs Höga kusten som är ihålig som en schweizerost av alla bunkrar som byggdes där under Kalla kriget. Den ser jag mycket fram emot och rekommenderar också varmt hennes debutverk Alltid fucka upp.
Illustration: Moa Romanova
Förlag: Kartago Förlag
Betyg: 4/5