Recensioner

Nya äventyr med Johan och Pellevin

torsdag 1 december, kl 21:48 av 0 kommentarer

Jag har älskat fransk-belgiska serier sedan barnsben, långt innan jag ens kände till själva begreppet fransk-belgiska serier. Serieavdelningen på Åtvidabergs bibliotek på 1980-talet var en helig plats full av spännande äventyr och verklighetsflykt där tiden tycktes stå stilla och en av anledningarna var att hyllorna svämmade över av album med Asterix och Obelix, Linda och Valentin, Lucky Luke, Buddy Longway och många fler. Jag hade egentligen inga favoriter utan älskade allt och slukade hungrigt bok efter bok men jag minns tydligt att det var Peyos verk som först fångade mitt intresse: Smurferna, Starke Staffan och så Johan och Pellevin. Samtliga av dessa äventyr av Peyo har givits ut på svenska och efter hans död 1992 har sonen Thierry Culliford förvaltat faderns arv och skrivit manus till nya äventyr med Smurferna (19 stycken), Starke Staffan (sex stycken) och Johan och Pellevin (fyra stycken). Jag hade ingen förhoppning om att få läsa dem i svensk översättning men blev glatt överraskad under året då Egmont Comics gav ut Thierry Cullifords fyra album med Johan och Pellevin i svensk översättning av Carin Bartosch Edström.

Peyo gjorde totalt 13 album med Johan och Pellevin och de nya albumen fortsätter numreringen med följande titlar: #14 Korpens brödraskap (författad av Yvan Delporte och Thierry Culliford och tecknat av Alain Maury); #15 Gyckel & förräderi (Delporte/Culliford/Maury); #16 Trollkarlarnas natt (Delporte/Culliford/Maury) samt #17 Öknens ros (Culliford/Maury och Luc Parthoens som ny medförfattare).

I Korpens brödraskap ber kungens kusin om militär hjälp eftersom en hord barbarer invaderat hans land. Medan Johan samlar ihop en armé besöker Pellevin sin gamle vän baron Joel Gyllentofs och upptäcker att en förrädare tänker utnyttja krigstillståndet för att erövra hela riket och avsätta kungen. I Gyckel & förräderi träffar våra vänner den hetlevrade ädlingen Maximin Stupenborg vars far kastat ut honom från slottet och lovat att hans nedrige lillebror ska få ärva hertigdömet om Maximin inte kan hålla nävarna i styr under ett helt år. Den som äger Maktringen får ofattbara magiska krafter och i Trollkarlarnas natt måste Johan och Pellevin stoppa den onde Ubiquitas som tänker lägga vantarna på denna förbjudna magi. Slutligen har vi Öknens ros där riddaren Gottfried, en ungdomsvän till kungen, dyker upp på slottet och ber om hjälp med att betala en saftig lösensumma för emir Hazam VI och hans dotter Aicha. Resan till ett fjärran land blir ett farofyllt äventyr, kryddad med falska premisser, skuggor från den förflutna och förbjuden kärlek.

Mycket är sig likt i Cullifords tappning av Johan och Pellevins äventyr där den präktige Johan står för det nödvändiga men tråkiga förnuftet medan det vuxna barnet Pellevin står för alla galna upptåg och tokroliga dråpligheter. Alla kända karaktärer är med, som geten Gullan, gamle kungen, den virrige Mäster Homnibus samt även smurferna (Korpens brödraskap och Trollkarlarnas natt), vilket är helt naturligt eftersom de dök upp första gången i det nionde albumet av Johan och Pellevins äventyr 1960 (Den förtrollade flöjten).

Det album som funkar bäst för mig är Gyckel & förräderi som har en bra grundhandling och ett återkommande skämt om Pellevins förbrukning av lutor som är hysteriskt roligt. Trollkarlarnas natt är också mycket underhållande, framförallt de illavarslande namnen på vägen till den magiska ceremonin, såsom Skalleberget, Fördömelsens topp, Galgklippan och Helvetesporten. Tecknaren Alain Maury är i högform och förutom diverse svepande skildringar av problematiska ämnen som alkoholism, häxprocesser, korståg och ”Gula faran” så lyckas Culliford och co bra med att förvalta Peyos arv.

Det enda problemet jag har med dessa utgåvor är att de borde kommit för länge sedan, för trots att det är relativt lätt att få tag i Peyos tidigare album i serien på svenska så är det nog få av dagens läsare i de yngre åldrarna som känner till Johan och Pellevins äventyr överhuvudtaget. Snarare är det så att det är jag, som växt upp med Peyos album och snart närmar mig 50 år, som är målgruppen, vilket känns lite skevt även om jag gärna återupplever min barndoms flydda dagar. Cullifords album med Smurferna skulle nog passa bättre för en yngre publik och själv hade jag gladeligen införskaffat dessa och även hans version av Starke Staffans äventyr.

Manus: Thierry Culliford, Yves Delporte, Luc Parthoens
Illustration: Alain Maury
Färgläggning: Nine, Studio Léonardo
Förlag: Egmont Comics
Betyg: 3/5

Skriv ett svar

Intervjuarkiv A-Ö
Intervjuarkiv
Shazams favoriter
Favoriter
Previews Amerika
Previews Amerika
Previews Sverige
Previews Sverige

Nya kommentarer

  • Laddar...