Välkomna till ett nytt avsnitt av Veckans omslag! Här presenterar jag i vanlig ordning de i mina ögon snyggaste omslagen från veckans skörd från förlagen i staterna.
Den här veckan bjuds det på komplicerad kärlekshistoria, flytande favorithuvud, Adam Strange, zombieinvaderat Atlanta och Adam Hughes Black Widow. Mycket nöje!
Välkomna till ett nytt avsnitt av Veckans omslag! Här presenterar jag i vanlig ordning de i mina ögon snyggaste omslagen från veckans skörd från förlagen i staterna.
Den här veckan bjuds det på viljornas kamp, Amaterasu, Wilson Fisks önskedröm, Rose och Thorne samt bärsärkagång. Mycket nöje!
Jag tänkte börja med en enkel presentation av mig själv.
Jag är en 19-årig heltidsnörd från Småland som under de senaste åren har fått upp ögonen för det fantastiska medium som ju är serier. Det började med Carl Barks (skapare av bl a Joakim von Anka), som jag håller högst bland all världens serieskapare, och flöt sedan på med andra stora namn inom disneyserier. Efter ett tag bestämde jag mig för att utforska andra hörn av serievärlden, och inte begränsa mig till Ankeborg. Jag vill minnas att jag alltid har gillat superhjältar, även om det inte alltid har varit tidningsversionen som det har gällt. Den första kontakten med superhjältar var i och med den fantastiska animerade Batman: The Animated Series, som jag fortfarande håller väldigt högt.
Min fritid ägnar jag åt att hitta godbitar som kan fylla ut mina bokhyllor, ta reda på film och serierelaterade nyheter, och skriva inlägg på Sveriges största (och bästa!) forum för serier, Serieforum.se, där jag också är moderator.
För övrigt gillar jag även att skriva/knappa på tangenterna, därav denna recension.
OBS: Nedan följer en hel del spoilers.
Följande är inte en recension av något specifikt nummer av tidningen The Dark Knight, utan snarare en recension av författaren/artisten David Finchs tolkning av karaktären Batman och dennes supportkaraktärer.
The Dark Knight är alltså en av de väldigt många titlar som kretsar runt Bat-familjen. Mer specifikt så var syftet med just den här serien att den skulle handla om Batmans soloäventyr i Gotham, efter dennes återkomst i The Return of Bruce Wayne. Storyn både skrivs och tecknas av David Finch, som tidigare bl a har tecknat Ultimatum, New Avengers med flera. Jämför man The Dark Knight med övriga titlar i DC:s Bat-hörna så verkar serien vara mer fristående. Det har än så länge kommit 4 nr utav serien, och det är 1 nr kvar av första storyn. Jag väljer dock att göra min analys nu, då jag tvekar på att det är bra för mitt hjärta att läsa resten. Jag kan börja så här: Det är bland det sämsta jag har läst. Någonsin.
Det ska omedelbart erkännas att det är en mycket otacksam uppgift att vara den andra Batmantidningen att recenseras en vecka då Batman Incorporated # 2 avhandlats. På senare tid har jag börjat fundera en del över hur superhjälteseriernas utveckling alltmer har börjat likna musikens. Med jämna mellanrum dyker det upp någon som vill återvända till en tidigare epok. De plockar upp äldre instrument och inspelningsutrustning för att återskapa ljudbilden från de där låtarna som betydde så mycket. Jag kan inte uttala mig om vilken musiksmak David Finch har, men det här första numret känns som om det domineras av 90-talsriff.
Fortsätt läsa [Batmania] Batman: The Dark Knight # 1
Batmania fortsätter här på Shazam.se! Batman: The Return är en one-shot som kronologiskt utspelar sig mellan slutet på Batman & Robin #16 och början på nya Batman-titeln Batman, Incorporated #1. Eller? Tekniskt sett antar jag att Batman: The Return utspelar sig mellan s 36 och s 37 av Batman & Robin #16, eller kanske mer direkt efter Batman: The Return of Bruce Wayne #6? Det här med modern seriekontinuitet är ett härke, särskilt när man som Morrison envisas med att blanda in tidsresor i tid och otid… hursomhelst.
Öppningen är verkligen klockren – mer naturfilm än Batman. Morrison fäller just den kommentaren i det digra bonusmaterial som följer med (host, harkel, visst, intressant, men, hallå, UTFYLLNAD) där vi också kan se hur berättelsen gestaltade sig i manusform. Först får vi följa just den fladdermus som kraschar in genom Bruce Waynes fönster och inspirerar honom att bli Batman, och sen kastas vi direkt in i Bruce/Batmans första äventyr efter återkomsten i en av dessa hisnande actionscener (mycket skönt och dynamiskt bildsatt av Finch) som vid det här laget blivit ett minst lika Morrisonskt kännemärke som skruvat tidsrese/verklighetsförvrängarflum.
Fortsätt läsa [Batmania] Batman: The Return One-Shot
Grant Morrison är DC:s Batman-showrunner (för att slänga sig med en TV-metafor) och som sådan är det såklart han som fått uppdraget att hålla i trådarna i det här påkostade jubelnumret. En historia, tre tidsplan, tre Batman – och en hel massa tidsresekrångel, ett tema som ärligt talat börjar kännas urlakat även i Morrisons kapabla händer. Hur många gånger har karln kört med tidsresor som central plot point? Invisibles, DC One Million, Flash, Final Crisis, Animal Man… Vänta nu, har han nånsin inte använt tidsresor som central plot point?
Som ni märker är jag inte så trakterad av det här numret, även om Morrison som alltid håller en hög lägstanivå. Deckargåtan är inte särskilt engagerande eftersom man a) inte får känna mordoffret tillräckligt väl för att kunna bry sig om honom och b) det tillbringas för lite tid med de olika Batman & Robin-versionerna för att kunna bry sig om dem. Dessutom – och det här är en dödssynd i deckargåtesammanhang – är mysteriet inte helt begripligt. Typiskt Morrison, kan man kanske invända, men han brukade faktiskt klara av att få ihop väldigt komplicerade intriger som man åtminstone fattade vid andra genomläsningen. Visst, det kanske är jag som inte klarar av att begripa en författare som gillar att röra sig på olika parallella berättarplan och minsann inte underordnar sig mainstreamkrav och bla bla bla, men jag har en smygande misstanke om att Morrison numera helt enkelt slarvar sig igenom många manus. Batman #700 är helt enkelt otajt, det är min främsta kritik. Bästa bitarna är de som utspelar sig i den dystopiska framtid som antyddes av Morrison i hans tidigare Batman-nummer, där Damian axlat sin fars mantel och blivit en skjutglad ultravålds-Batman i ett slags vagt totalitärt Gotham City som patrulleras av robotpoliser.
Mitt retrospektiv över Bendis New Avengers tar oss den här gången fram till början av post-Civil War-perioden. Jag har också bestämt mig för att i min arc-uppdelning följa TPB-utgivningen snarare än lösnumren – främst eftersom lösnumren inte alltid är riktigt tydliga med om de är just lösnummer eller en del av en arc (arcen The Collective namnges t ex inte förrän i #18, där den annonseras som ”Part Two” utan att namnet nämnts alls i #17 – men enligt TPB:n börjar The Collective redan i #16…).
Secrets and Lies (samlar #11-15)
Denna samling öppnar med arcen Ronin och fortsätter sedan med två ytterligare nummer fokuserade på Spider-Woman (även om de hänger ihop ges de ej status av namngiven arc). Det är ninjor, ninjor, överallt ninjor här – utan att vare sig Wolverine eller Daredevil (vid sidan av Psylocke förmodligen Marvel-universats mesta go-to-guys när det gäller killar och tjejer i svart pyjamas) intar särskilt framträdande roller, bara det ett oväntat grepp av Bendis. Däremot är såklart både Silver Samurai och ett gäng andra usual suspects med, vilket bäddar för en nostalgitung actionhistoria som återigen bjuder på ordentligt med slagfärdig Bendis-dialog. Inte särskilt djuplodande men väl bra action. Finch och Miki är tillbaka som illustratörer och jag måste säga att i en ninja-historia som denna så störs jag inte så mycket av deras bläckfläcksestetik: att skuggorna flödar och att det är mörkt mest hela tiden (man föreställer sig gärna att det var en ansträngning för Finch/Miki att rita mötet mellan Steve Rogers och Matt Murdock i #11 i fullt solsken) hör liksom genren till. Särskilt det feta men snöpligt avbrutna ninjaslagsmålet i #12 (där Bendis återigen visar att han gärna bryter mot förväntningarna om han kan; man såg framför sig en fajtscen som skulle dras ut över halva numret men häpp så slutar den innan den knappt hunnit börja) visar tydligt att Finch/Miki blivit lite mer varma i kläderna och mer följsamma med Bendis idiosynkrasier som berättare. Helt gjutet är det dock inte: arcens ”reveal”, avslöjandet av vem som egentligen döljer sig bakom Ronins mask, känns lite bortslarvat och mest intressant om man är (spoiler!) Daredevil-nörd (vilket man i och för sig är).
Fortsätt läsa New Avengers: ett retrospektiv (del 2)
För en tid sedan summerade jag den då nyligen avslutade 100 Bullets med ett kritiskt retrospektiv över hela serien. När jag så nyligen läste den (värdelösa) New Avengers: Finale kom tanken på ett retrospektiv tillbaka, fast den här gången över (såklart) den på sitt sätt lika banbrytande och i seriesammanhang väldigt långlivade New Avengers. Man kan tycka att ett sådant retrospektiv inte har samma angelägenhet som det om 100 Bullets: New Avengers har ju egentligen inte tagit slut utan kommer börja om igen i juni med samma författare. Ändå måste New Avengers 2004-2010 (64 nummer hanns det med) betraktas som en era: det var här som Bendis och hans illustratörspartners (idel toppnamn som bl a David Finch, Mike Deodato och Leinil Yu) äntligen lyckades skapa en Avengers-tidning som var både läsvärd och en publiksuccé, och som under lång tid fungerade som de-facto måttstock för superhjältemainstream, särskilt den problematiska kategori som på engelska kallas team books (d v s serietidningar som handlar om ett superhjälteteam och som saknar en given huvudfigur). Att New Avengers varit en supersuccé bevisas inte minst av att den varit central i nästan alla Marvels stora crossovers från Civil War till Siege: har man velat följa dessa events har det varit så gott som omöjligt att undvika New Avengers. Serien har (på gott och ont) under flera år varit bland de kontinuitetsmässigt viktigaste i Marvels universum, vilket bara det gör att den nu i och med ”omstarten” förtjänar ett grundligt retrospektiv. Sen finns det också en mer personlig anledninng till att jag tagit mig an den här kritiska tillbakablicken, en anledning man kanske kan gissa sig till om man läser om inledningen: när jag läste New Avengers: Finale tänkte jag ”Men det här brukade ju vara en riktigt bra serie! Det här är inte vad jag vill minnas av New Avengers”. Ett retrospektiv var en bra anledning att gå tillbaka till serien när den var bra, med andra ord – så ni kan definitivt förvänta er klassiskt fanboy-gnäll om hur allt var bättre förr i de här krönikorna…
Fortsätt läsa New Avengers: ett retrospektiv (del 1)
Så var det dags för återigen dags för Marvels stora sommar event för sina mutanter. X-Men: Second Coming #1 är början på den tredje, och förhoppningsvis, sista delen av en trilogi som började med Messiah Complex (2007) och fortsatte med Messiah War (2009). I Second Coming #1 har det gått ett år sedan händelserna i Messiah Complex när Cable och hans unga skyddsling Hope kommer tillbaka till nutiden efter att ha hoppat runt i framtiden de senaste tre åren för att komma undan en rätt så sur Bishop. Men de får det snabbt het om öronen då de attackeras av tungt beväpnade mutant-hatare. X-Men får också nys om Cables återkomst och eftersom antalet mutanter i världen är nere på farligt låga siffror sätter Cyclops allt hopp till att Hope verkligen är den Messias som Homo Sapiens Superior nu så desperat behöver och samlar ihop ett team för att hjälpa Cable och Hope. Men vem står bakom mutant-hatarna och håller i trådarna och vad är deras egentliga plan? Det återstår att se…
X-Men: Second Coming #1 har många positiva kvalitéer: lysande illustration, i stort sett alla medverkande karaktärer känns precis som det ska göra (vilket jag tycker det var ett bra tag sedan man såg i en X-Men-tidning) och ett par riktigt starka scener. Själva storyn är helt ok men jag hade gärna sett att Craig Kyle och Chris Yost utvecklade lite mer vad själv huvudstoryn i Second Coming kommer att vara samt lite mer om seriens bad guys istället för ett avslöjande på två sidor i slutet av numret. Sen är jag inte helt överens med dem angående valet av huvudskurk. Jag tänker inte avslöja här vem det är men det är inte någon av mina personliga favoriter.
Fortsätt läsa X-Men: Second Coming #1
Avengers: Disassembled är i all korthet och kanske inte helt överraskande början till slutet för den klassiska varianten av Avengers, det vill säga det superhjältegäng som skapades 1963 av Stan Lee och Jack Kirby. Författat av Brian Michael Bendis (som verkar kunna klara av nästan hur många järn i elden som helst) och illustrerat av David Finch så utgör Disassembled grogrunden för efterföljande storevent som House of M, Decimation, Civil War och Secret Invasion och blev även startskottet för två helt nya Avengers-titlar: New Avengers och Mighty Avengers, båda skrivna av Bendis själv. Själv har jag hittills bara läst de första 10 numren av New Avengers, och den nystarten av Avengers är riktigt riktigt bra. Kolla in första samlingen Breakout om du inte redan gjort det. Mighty Avengers tror jag fick ett något svalare mottagande, men även den ska vara helt klart läsvärd.
Disassembled är, utan att avslöja alltför mycket för de som inte läst den, fylld av dramatik och chockartade händelser som leder till drastiska förändringar för hela Avengers på både kort och lång sikt. Inte helt överraskande så slutar allt med att Avengers lägger ned, fullständigt nedtryckta i stövlarna och totalt utblottade. Ingen solskenshistoria här alltså. Dramatiken är som sagt skyhög med interna svek, plötsliga dödsfall och snabba tvister, men för min del så går allting tyvärr lite väl fort. Jag tycker det krävs en viss fingertoppskänsla i att få till en riktigt bra superhjältedöd, men här får jag lite känslan av att Bendis mest använder sig av det för att snabba på processen mot nedläggningen av Avengers. Dock: Händelserna är lika tragiska som plötsliga, och Bendis lyckas måla upp flera parallella katastrofscenarier som faktiskt känns ödesdigra på riktigt. Han lyckas även få till en riktigt maffig scen där She-Hulk fullständigt tappar kontrollen till den grad att hon till slut hulkar ut till nästan dubbel storlek och i blint raseri sliter sönder en av sina lagkamrater. Serievåld at its finest.
Rent visuellt så gör David Finch ett helt ok jobb med tecknandet av Disassembled och det massiva utbud av superhjältar som figurerar i den här storyn (i princip alla medlemmar någonsin gästspelar här), men det är främst i de större actionscenerna som han verkligen glänser. Finch hängde för övrigt med Bendis över till New Avengers där han tecknat #1-6 och #10-14. Den här samlingen sista del, epilogen kallad Avengers Finale, är tecknad av Alex Maleev, Steve Epting, Lee Weeks, Michael Gaydos, Eric Powell, Darick Robertson, Mike Mayhew, David Mack, Gary Frank, Mike Oeming, Jim Cheung, Steve McNiven och George Pérez och blir därmed ett smått spretigt avskedsnummer när det kommer till det grafiska. Lite synd kan jag tycka, det hade känts tightare om Finch hade fått göra Disassembled hela vägen in i mål, men det är inget som egentligen sänker betyget på serien som helhet.
Överlag så bjuder Avengers: Disassembled på både spänning, dramatik och tragik i en fartfylld mix, och för den som är nyfiken på vad som egentligen hände under de där fatala dagarna som än idag påverkar Marvel-universat så kan jag rekommendera en genomläsning av den här samlingen. Efter det så hoppar du raskt över till New Avengers. Ok!?
