Välkomna till ett nytt avsnitt av Veckans omslag! Här presenterar jag i vanlig ordning de i mina ögon snyggaste omslagen från veckans skörd från förlagen i staterna.
Den här veckan bjuds det på Logans sista suck, mysgubben Clayface, Vision utan själ, Ninjaks undergång och futuristiska valkyrior. Mycket nöje!
För några månader sedan så fick vi ju lite konstruktiv kritik angående att vi främst recenserar serier vi gillar, så för balansens skull så kommer här en Stormwatch-recension med mer negativt än positivt.
I och med #9 så tog Peter Milligan över författandet av Stormwatch, och jag var nyfiken på vad han skulle ta sig för med titeln efter att Paul Cornell och Paul Jenkins lämnat över stafettpinnen. Milligan är en författare som ofta nämnts i väldigt positiva sammanhang här på Shazam, bland annat i 5 av 5-recensionerna av Enigma och Shade The Changing Man, men mottagandet av hans senare titlar inom DCnU har varit betydligt svalare. Har själv läst de första 8 numren av Milligans Red Lanterns, och även om första numret var helt ok så är det inte en serie som lyckats greppa tag i mig. Får se om det kanske blir en recension av den titeln här också någon gång framöver.
Så, jag hade en förhoppning om att Milligan här skulle leva upp till forna formtoppar, men var även lite rädd att han skulle tappa bollen och inte lyckas förvalta det positiva som byggts upp i de föregående numren av Stormwatch. Tyvärr så visade det sig att mina farhågor stämde. Stormwatch #9-11 är väl kanske inte katastrofala, och det börjar till och med bra med #9, men efter att ha läst alla tre nummer så har jag svårt att känna mer än besvikelse. Det största problemet är att det inte finns direkt story att följa. De tre numren har alla handlingar utan några större kopplingar till varandra. I #9 attackeras teamet av en Red Lantern samtidigt som en medlem från 1500-talet dyker upp igen, i #10 så letar de efter en phreno-module som varit borta sedan 1700-talet och i #11 så attackeras de av neanderthalare. Om man vill så kan man nog se en tunn röd tråd där alla nummer på olika sätt berör att Stormwatch är en urgammal organisation, men det finns liksom inget som knyter ihop allt och driver storyn framåt. Det känns mest som att Milligan har en hel massa (potentiellt riktigt bra) idéer som han vill få ur sig, men på bekostnad av det grundläggande berättandet.
Utöver det så är berättandet ordentligt inkonsekvent på sina ställen. Till exempel så avslutas #9 med en cliffhanger där Engineer anropar Midnighter med det brådskande meddelandet Can you get up here please? We seem to have a problem…, men när #10 börjar så är Midnighter och Apollo i Metropolis och spanar på Superman. Vad som var problemet får vi aldrig reda på, och det känns nästan som att Milligan hoppat över ett helt nummer mellan #9 och 10. Det finns även några scener där Midnighter och Apollo (som är ett par) kallar varandra för älskling och pratar om fina ögon, vilket inte är något fel i sig, men att de gör det direkt efter att ha fått stryk av och sedan slaktat en mordisk rymdvarelse känns mest krystat. Alla vet att de är gay, det behöver liksom inte förtydligas varje gång de pratar med varandra.
En posititiv sak i de här numren är att vi parallellt med Milligans egna påhitt återigen får stifta bekantskap med Harry Tanner som lämnade Stormwatch med brallorna nere i #6, vilket var Cornells sista nummer. Det finns även en del karaktärtsmoment som är bra, som till exempel när Midnighter oroar sig för hur lättvindigt han dödar andra människor och när vi i en tillbakablick får se hur The Engineer skapades (se bilden).
Överlag så känns #9-11 storymässigt alltså rätt osammanhängande och spretiga, och den spretiga känslan blir tyvärr ännu starkare då de tre numren görs av tre olika illustratörer och fyra olika tuschare. Miguel Sepulveda som hängt med från #1 gör ett svinbra jobb med #9, som nog är det snyggaste numret hittills, och #10 tecknas av Ignacio Calero som gjorde ett bra jobb med #7 & 8. I #11 så delar Calero tecknarrollen med Eduardo Pansica, och här ser Caleros paneler riktigt nice ut (övre panelen i bilden) medan Pansicas delar ser väldigt annorlunda ut. Min teori är att det främst är kvaliteten på tuschandet som spökar här. Det är tre olika tuschare som gjort #11, och det är rätt uppenbart att någon av dem inte håller måttet. Jag kan väl leva med olika illustratörer mellan olika nummer, men när det bitvis även känns slarvigt och bidrar till att storyn känns än mer spretig så blir det mest bara dåligt. Trist!
Jag kommer nog att köpa ett par nummer till av Stormwatch med förhoppning om att Milligan får ordning på torpet, men om det inte blir bättre än så här så hoppar jag av Stormwatch-tåget.
