Ordbilder har hittills gett ut Drömmarnas djup, Eater, Ojingogo och En kopp kaffe till 1. I september är det dags för En kopp kaffe till 2. Andra boken handlar bland annat om två vänner som förbereder sig inför en tidsresa. En bekant från första delen är katten Mjaurits som nu blivit vuxen och är en framgångsrik affärsman. Å så lär det bli en del kaffe.
Nu är frågan mest när vi får Sveriges första matlagningsmanga. Kanske något för Allt om Mat att ta tag i 🙂
Mangadags! Det dyker då och då upp önskemål om att vi ska ha med mer manga här på Shazam, och i och med att jag själv även utlovade manga i min egen årskrönika för 2009 så är det väl inte mer än rätt att jag levererar. Första mangan till rakning blir Ordbilder förlags svenska översättning av japanska Eater.
Ordbilder beskriver Masatoshi Usune manga Eater som en hårdkokt och actionspäckad science-fiction/skräckmanga, något som tillsammans med det monsterspäckade omslaget direkt väckte mitt intresse. Vi drar storyn i korthet: Aoko, 17-årig tjej i skoluniform, kan se spöken, och lyckas hamna mitt i en pågående konflikt mellan en sorts människoätande monster från yttre rymden. Hon blir snabbt involverad med rymdvarelsen Benimaru som visar sig vara en förrädare mot sin egen ras, och sedan är allt i full gång med blodiga våldsamheter och smått buskisartade (och väldigt oskyldiga) nakenskämt om vart annat. Att kalla den hårdkokt tycker jag nog är att ta i, men det bjuds helt klart på en skön mix av skräck, humor och explosiva våldssekvenser. Klassisk manga med andra ord
Nu kanske det kan låta lite som om att jag förenklar och kritiserar typisk manga i allmänhet och Eater i synnerhet, men jag ska villigt erkänna att jag alltid gillat både det grafiska övervåldet och den billiga humorn som inte sällan går ut på att någon ska visa trosorna (något som förvisso inte sker i någon större grad i just Eater). Det är på något sätt en koncentrerad dos av underhållning som går rakt in i lillhjärnan utan att kräva någon större eftertanke eller analys. Lite så är den här första volymen av Eater, och det är helt ok. Manuset är som sagt rätt basic, men det som främst gör Eater läsvärd är Masatoshi Usunes illustrationer som är både detaljerade och explosiva. Mixen mellan den rätt standardiserade mangalooken hos de mänskliga karaktärerna och de betydligt mer fantasifulla och faktiskt rätt så skräckinjagande monstren tycker jag funkar riktigt bra. Ska jag klaga på något i det visuella så skulle det nog vara att Aoko i seriens första kapitel framstår mer som en knubbig 9-åring än som en 17-åring, men även det får väl klassas som inte helt ovanligt i många av de manga jag läst. Anywho, för att summera så bjuder Eater på en hel del trevlig läsning. Det är kanske inget man direkt brallar ned sig över, men allt är rakt igenom helt ok.
Jiro Taniguchi är en av de japanska serieskapare som hyllats mest i väst. Hans mer realistiska stil och lugna tempo har gått hem här. En av hans mest hyllade serier är Min fjerne barndomsby om en man som svimmar och vaknar upp i sin barndom. Epix släppte lagom till Spx10 Isvandraren, en serie noveller på temat människan och naturen, och det är första gången Taniguchi ges ut på svenska vilket Epix ska ha all cred för.
Albumet innehåller sex noveller och temat människan och naturen är centralt i fem av dem. Den första novellen, Isvandraren, handlar om författaren Jack Londons kamp för att överleva i ett isigt Alaska. Vilda vita västern handlar om två män som fraktar en likkista och förföljs av vargar. Bergens herre handlar om en björnjägare som jagar den björn som dödat hans son. Kaiyose-Jima, blåmusslornas ö handlar om vänskapen mellan en pojke och en flicka under en sommar i ett fiskeläge parat med lite dramatik på havet. Valarnas sång handlar om en valforskare som besatt följer efter en val som han följt i många år och som ger sig iväg för att dö i valarnas kyrkogård. Pinjeblommornas hus avviker från de andra genom att inte ha samma tema, den handlar om en mangatecknare som bor i ett lite märkligt hus med udda existenser och andar. Tre av novellerna utspelar sig i Nordamerika och tre i Japan.
Ordbilder förlag ger ut två mangatitlar i april. Dels Eater och dels En kopp kaffe till 1 som beskrivs så här: Naoto Yamakawas manga är indränkt i aromen av rostade kaffebönor och nybryggt kaffe. Den är en hyllning till kaffet och dess ritualer, och i en serie berättelser om allt mellan himmel och jord målas livsöden upp i vilka kaffe och kaffedrickande spelar en viktig roll. I första boken får vi bland annat träffa ett spöke som vill ha sitt porträtt ritat, en katt som ser ut som en människa och en privatdetektiv som skildrar sin vardag.
Vuxenmanga är inget vi har blivit bortskämda med här i Sverige trots den mangavåg som varit. Nu har iaf Galago annonserat att de ska ge ut vuxenmanga vilket de ska ha en eloge för. Först ut är Junji Itos Uzumaki-Spiralerna, en skräckmanga i tre delar, det är alltså ingen evighetsmanga som en del andra. Första delen är på nästan 300 sidor och man läser i rätt riktning (för japanerna alltså). Bild & Bubbla skrev om just Uzumaki i nr 175. Uzumaki-Spiralerna handlar om den lilla staden Kurozu vid den japanska kusten. En stad som hemsöks av en form, spiraler. Människor blir besatta av spiraler och denna galenskap tar sig olika uttryck för olika personer. Den enda gemensamma nämnaren är spiralerna och ond bråd död. Huvudpersoner är det unga paret Kirie och Shuichi som båda på nära håll drabbas av spiralernas förbannelse och får bevittna hur spiralernas påverkar staden alltmer.
Junji Ito tecknar i en realistisk och detaljerad stil och lyckas skapa en suggestiv och otäck stämning som inramning. Idén med hur spiralerna långsamt tar över staden och dess invånare är också intressant och galenskap är det mest skrämmande av allt. Så till det verkligt väsentliga: Blev jag rädd? Svaret är delvis nej och då är jag ändå lättskrämd. Det hela börjar bra med besatthet och galenskap och ond bråd död. Inledningsvis är Uzumaki så skrämmande och gastkramande som utlovats men när följderna av spiralerna blir allt knäppare blir jag allt mindre rädd, tyvärr. Det innebär dock inte att Uzumaki inte är bra för det är den och obehaget sitter kvar, alla ingredienser för att skrämmas finns men det blir lite för konstigt för min smak (det galna håret som ses på omslaget är det värsta exemplet). Kommande delar tror och hoppas jag är lika spännande och gastkramande som Uzumaki var i början. För de är otäcka de där spiralerna.
Ett av vårens mest hyllade album var Yoshihiro Tatsumis självbiografiska A Drifting Life. Jag har inte läst något av Tatusumi förutom att jag skummat en samling av honom. När lovorden haglat som i det här fallet är det lätt att man blir besviken. Så är dock inte fallet med A Drifting Life.
En kort sammanfattning av de över 800 sidorna : Albumet börjar med Japans nederlag i andra världskriget 1945 och slutar 1960 med protesterna mot ett säkerhetsavtal mellan Japan och USA. Man får följa Hiroshi från tonårstiden och de första publicerade serierna till hans strävan efter att etablera gekiga, ett annat sätt att göra serier på än det traditionella. Serierna är givetvis centrala men även relationerna till familjen, flickor/kvinnor och de mangatecknande vännerna/kollegorna skildras ingående. I början av varje kapitel ges även kort info till förändringar i det japanska samhället och vilken populärkultur som var hetast just då vilket var intressant då jag har väldigt dålig koll på Japans utveckling åren efter kriget.
Tatsumi tecknar i en ganska kantig stil men relativt realistisk stil, lysande beskrivning eller hur 🙂 Hur som helst är Tatsumi en skicklig tecknare och hans bildspråk gör att läsandet flyter på bra, ingenstans hängde jag upp mig på teckningarna
s utförande. En av de saker jag gillar bäst med albumet är att det gav mig en inblick i det japanska samhället och hur det fungerar som jag inte fått i de manga-album jag läst tidigare. Flera gånger ville jag bara skrika: Men be honom dra åt helvete! Men så har uppenbarligen inte Tatsumi och hans kollegor blivit uppfostrade. Den bästa relationsskildringen är den stundtals problematiska relationen till den sjuklige brodern, också han med serieskaparambitioner. En annan sak som var intressant för mig som manga-analfabet var den utveckling av mangan som skildras och de diskussioner Hiroshi för med olika personer om mangan och vad den ska förmedla och hans tankar kring sitt mål att skapa anti-manga manga.
En annan fascinerande del är mangaredaktörerna och då speciellt de som har störst betydelse för Tatsumi, gänget på Hinomaru, som är ett färgstarkt gäng. Det som gör det här albumet så bra är att det är så skickligt gjort att jag känner mig närvarande. Jag är med Tatsumi och de andra i Japan 1945-1960. Jag känner mig inte bara som en passiv betraktare utan nästan som en deltagare. Tatsumi lyckas på ett mästerligt sätt levandegöra personerna, omgivningen och tidsandan vilket är en bedrift i sig. A Drifting Life har inga svaga punkter utan är en fantastisk självbiografi. Lovorden stämde. Dessutom får man löjligt mycket serie för pengarna. Min enda uppmaning är: Köp!
Efter att ha läst en hel del kommentarer om de trailers som nyligen släppts för de kommande animeversionerna av Wolverine och Iron Man så började fundera lite. Jag blev uppriktigt förvånad över att väldigt många av de kommentarer jag läst (både här på Shazam och på Youtube) kretsar kring att Wolverine inte ser ut som han gör i serierna och att känslan är helt fel. Jag fattar inte! Är det många som förväntade sig att det skulle vara en rörlig version av Marvels Wolverine, där en sur 45-årig kanadensare med ugglefrisyr slåss mot Sabretoothe eller någon annan som är mer eller mindre immun mot oförstörbara klor? Om de hade velat göra en sådan film så hade Marvel antagligen valt att producera den själva istället för att välja att göra en anime av det.
Jag tror inte man ska förvänta sig klassiskt amerikanskt serieberättande i en animeversion av exempelvis Wolverine, då anime och västerländsk animerad film har två helt skiljda sätt att både berätta en historia och bygga en karaktär. Vidare så bör själva syftet med att lyfta ut en etablerad karaktär ur sin ursprungliga kontext inte vara att försöka göra exakt samma sak som redan gjorts i originalet, det bör istället vara att ta ett vinnande grundkoncept och se om det kan vidareutvecklas och fungera även i en annorlunda form. Det är exempelvis här som jag personligen tror att en anime-remake av Wolverine är en bra idé. Att sedan låta Wolverine vara en tonåring som slåss mot ninjor i feudala Japan istället för att vara en medelålders man som slåss mot ninjor i nutida Japan tycker jag bara är intressant, så länge de behåller det mest fundamentala (mördarklor och läkekrafter).
Angående skillnaderna mellan västerländska och asiatiska serier så är en av de större att de asiatiska, både inom manga och anime, inte sällan har ett större perspektiv på berättandet än vad exempelvis den ”vanlige” Marvel-läsaren kanske är van vid. Tid är en av de större skillnaderna, och här tycker jag faktiskt ofta att manga är bättre än amerikanska serier. Ta (min personliga favorit) Battle Angel Alita som exempel: I seriens början så är Alita relativt ung, skulle gissa på att hon är runt 14 år. Nu, efter cirka 20 samlingsvolymer, är hon i 30-årsåldern och har utvecklats en hel del sedan seriens start. Utöver det så är alla de som dött under resans gång (och det är en hel del) fortfarande döda. Jämför detta med vad som hänt med Wolverine genom hans otaliga äventyr samlade i hundratals volymer under senaste 35 åren. Inte särskilt mycket när man tänker efter. Nu kan man ju i och för sig försvara det med att säga att just Wolverine inte åldras tack vare sin läkeförmåga och så, men detsamma gäller för resten av X-Men och i princip för alla hjältar och skurkar hos Marvel. Det är ju dock inte helt statiskt hos Marvel, folk får ju trots allt barn ibland och exempevis Spiderman har väl iallafall åldrats 10 år sedan han fick sina superkrafter (för 47 år sedan).
Anledningarna till de här skillnaderna mellan västerländska och asiatiska serier tror jag är flera. En av de viktigare skillnaderna lär vara att exempelvis karaktären Wolverine ägs av ett företag, Marvel, medan karaktären Alita ägs av en enda person, Yukito Kishiro. Kishiro har med andra ord rätten och den artistiska friheten att göra vad som helst med Alita, medan Marvel sannolikt är rätt så restriktiva med att låta sina författare (som kommer och går) göra något alltför radikalt med enetablerad, väldigt populär och därmed pengadrivande karaktär (vilket var huvudanledningen till att flera av Marvels superstars i början av 90-talet valde att hoppa av och starta upp det självständiga bolaget Image Comics, men det är ett helt annat inlägg). En ytterligare anledning skulle kunna vara kontinuitetsproblem hos Marvel. Om Wolverine skulle åldras så skulle alla andra berörda karaktärer hos Marvel behöva åldras i samma takt, och det skulle nog bli rätt meckigt att försöka synka alla författare och illustratörer så att de har löpande koll på var alla befinner sig i livet vid ett visst tillfälle. Inte minst med tanke på allt tidsresande och hoppande i andra dimensioner som Marvel gillar att ägna sig åt.
Nu kanske det låter som att jag kritiserar Marvel och det amerikanska berättandet rätt hårt här, men vi ska inte glömma att jag varit ett fan av amerikanska superserier sedan mitten av 80-talet, och jag diggar dem fortfarande. Har även ett nästan lika långt förhållande till anime (Starzinger, Cobra, Rai Grottpojken etc.). Ett drömscenario för mig har länge varit en mix av amerikanska superhjältar och asiatiskt berättande, och i och med kommande Wolverine och Iron Man så kanske vi är ett steg närmare.
Värt att tillägga gällande alla klagomål på att Wolverine ser ut som en fjortis och att inget känns rätt här i världen: Wolverine-trailern är faktiskt inte menad för oss i väst, utan är riktad till marknaderna i sydöstra Asien (Japan, Sydkorea). Kanske inte så konstigt då att det inte funkar riktigt för många här. Avslutningsvis (äntligen), några ord från Warren Ellis som skriver manus för Wolverine à la anime angående den trailer som ingen förutom jag verkar gilla:
Note test animation: it’s intended to show off the style of the piece only. Nothing in here reflects the actual content, just the design and the aesthetic and the animation. The story itself will be loosely based on the WOLVERINE miniseries by Chris Claremont and Frank Miller from the early 1980s.
Tidigare i veckan så var jag och såg Dragonball: Evolution. Lite konstigt val kanske då jag aldrig läst en enda manga-serie, vare sig av Dragonball eller någon annan. Men jag gillar anime och jag har faktiskt sett ett par avsnitt av TV-serien Dragonball Z (oftast på utländsk TV dubbat till t.ex. spanska eller tyska) så helt obekant med Goku och hans vänner är jag inte.
Fortsätt läsa Dragonball: Evolution
