Mitt rekviem närmar sig sitt slut. Här kommer mina recensioner av de sista fyra samlingarna av 100 Bullets. Precis som tidigare utfärdas mild spoilervarning.
Decayed (samlar #68-75)
Boxningsmatchen mellan Lono och Jack Daw fortsätter i #68-69 (kanske den berättartekniskt mest utdragna fistfighten nånsin!), en tvådelars arc med titeln ”Sleep, Walker”. Azzarello fortsätter här blanda tidsplan och parallellhistorier – fler och fler nivåer samspelar och vävs ihop, kanske för många för en kort tvånummers-arc. ”Sleep…” är komplex på gränsen till rörig, men om man inte tappar tråden som läsare belönas man med en massa viktig information om vad som hänt mellan Graves och The Trust innan serien tar sin början – och vi får ännu en fantasieggande tillbakablick på Minute Mens sista natt tillsammans i Atlantic City.
Lejonparten av samlingen utgörs dock av den längre historien ”A Wake” (#70-74). I centrum står brödraparet Ronny och Remi Rome – man anar att en av dem är en hittills saknad sjunde Minute Man, men vem? Det avslöjandet blir dock i slutänden en av de minst intressanta överraskningarna i detta täta men också humoristiska familjedrama om två bröder som – minst sagt – har svårt att dra jämnt. När jag först läste ”A Wake” medger jag att jag tyckte familjefokuset var lite tråkigt efter allt högnivå-intrigerande och alla konspirationsteorier, men när jag läste om den upptäckte jag att jag missat en riktig godbit. Här tar nämligen Azzarello tillbaka serien till den mer jordnära nivå den befann sig på från början, och det moraliska och småskaligt mänskliga hamnar återigen i brännpunkten. Relationen mellan Ronny och Remi tillåts få vara berättelsens hjärta utan alltför många utflykter till seriens allt mer tillkrånglade ramhandling. Ronny, Remi, deras mamma, deras kompisar, alla är skildrade väldigt rakt och chosefritt i en knegarmiljö som för tankarna till andra säsongen av The Wire (vilket är en komplimang). Stoiske Ronny och störige Remi är ett charmigt radarpar i vad som vid noggrannare genomläsning visar sig vara en av 100 Bullets allra bästa arcs och en välkommen återknytning till seriens grundelement.
”Six Feet…” samlar sex one-shots som alla handlar om varsin huvudfigur i 100 Bullets som helhet – i kronologisk ordning är det Dizzy i ”On Accidental Purpose”, Cole Burns i ”Cole Burns Slow Hand”, Benito Medici i ”Ambition’s Audition”, Lono i ”Night of the Payday”, Agent Graves i ”A Crash”, och Wylie Times i ”Point Off the Edge” (men vad är det med Azzarello och denna fäbless för Chalmeristordvitsande titlar?). Samtidigt binds alla numren (utom #38, det med Cole Burns) samman av Mr Shepherd, som spelar viktiga roller – närvarande och frånvarande – i alla andra karaktärers historier. One-shotsen är av varierande kvalitet. Dizzy spelar närmast en biroll i sin egen historia och för första gången framstår en typisk Azzarello-pratscen som just pratig snarare än sjudande av undertryckta känslor och potentiella förräderier. Coles historia är däremot en noirnovell i klassisk 100 Bullets-stil. I ”Ambition’s…” får Eduardo Risso visa vad han kan i några välkomponerade dialoglösa actionscener. Lono-historien är kanske den bästa i samlingen, återigen en tät noirhistoria med kluriga intrigvändningar och följdriktigt slut, medan Graves-historien återigen försjunker i pratsamhet och en parallelhistoria som inte förmår engagera. Och i berättelsen om Wylie Times vidare öden, slutligen, är det än en gång Rissos filmiska rutkompositioner som glänser snarare än Azzarellos personteckningar.
Här börjar det. Undrar om Azzarello och Risso kunde förutse att deras serie skulle vara 100 nummer? Hade Azzarello (som de flesta serieförfattare numera) en reservplan för att presentera upplösningen tidigare om serien hade lagts ned i förtid? Sånt får vi aldrig veta.
alla kortare story arcs och alla bihandlingar under årens lopp vävts ihop på olika vis allteftersom Azzarello arbetat sig fram emot det förutbestämda slutet (Azzarello har 
