Recensioner

Cat Burglar Black

söndag 24 januari, kl 23:16 av 3 kommentarer

Egensinnige Richard Sala (hans blogg hittar du här) är en av mina favoritserieskapare alla kategorier. I album som Maniac Killer Strikes Again, The Chuckling Whatsit och Peculia and the Groon Grove Vampires (samt även i animerade 80-tals-MTV-följetongen Invisible Hands – kolla in del 1 på YouTube här) har han byggt upp ett universum som blandar gotisk skräck med drastisk splatterhumor på ett helt unikt sätt. Även om du inte känner till honom är det mycket möjligt att du sett cat burglar blackhans teckningar – han är illustratör lika mycket som serieskapare och han har under sin karriär skapat hundratals bokomslag, skivomslag (bl a för The Residents, ”The world’s most famous unknown band”) och andra illustrationer, av vilka de mer välkända är ett samarbete med barnboksförfattaren Lemony Snicket, och en serie illustrationer till det återupptäckta Jack Kerouac-manuskriptet Doctor Sax and the Great World Snake. Har man sett Salas bildkonst kommer man ihåg det: han har en konsekvent cartoonig stil som hämtar mycket från klassisk expressionism men också från gamla amerikanska skämttecknare och illustratörer med Edward Gorey (en viktig influens även för regissören och ex-animatören Tim Burton) och Charles Addams (han som skapade The Addams Family) som främsta namn. I Salas värld umgås vampyrer och ungdomsserumsframställande mördare ledigt med hypnotiserade kvinnliga piratgäng och ondsinta kasperdockor – en typisk Sala-serie flödar över alla tänkbara bräddar av barockroliga påhitt.

Varje ny Sala-skapelse som kommer ut är således en högtidsstund – senast har jag följt hans vackra storformats-serie Daphne i tre av fyra nummer, och när jag fick höra att slutet av 2009 skulle bjuda på den första Sala-serien i färg på jag vet inte hur länge slog mitt seriehjärta saltomortaler av lucka. Nya Cat Burglar Black är typisk Sala: föräldralösa K Westree kommer till en mystisk skola som visar sig utbilda kvinnor till inbrottstjuvar som sedan tvingas arbeta för en mystisk konspiration. Som vanligt rör sig Salas figurer i ett landskap som nästan helt och hållet tycks bestårav övergivna slott, underjordiska tunnlar, undangömda antikaffärer, dammiga muséer och inte minst labyrintiska bibliotek (efter avslutade konstskolestudier arbetade Sala på ett universitetsbibliotek). Och mellan de galna och rysfnitterframkallande tokigheterna är Cat Burglar Black lika vällustigt våldsam som alltid (kanske är han lite snällare än normalt här), på ett sätt som för tankarna till brittiska skräckmästarna Hammer Films eller amerikanska förlaget EC:s klassiska skräckserier från 1950-talet.

Ändå är Cat Burglar Black en besvikelse. Färgläggningen är mycket känsligt gjord men verkar ändå ha gått ut över teckningskvaliteten – Sala har normalt en väldigt säker och rutinerad linje, men i Cat Burglar Black hittar man en massa märkliga slarvfel som är helt okaraktäristiska. Salas normalt osvikliga känsla för hur man bygger upp en extremt komplicerad intrig med maximalt spänningsutfall och genomgående komiska vändningar tycks ha övergivit honom. Där man normalt bjuds på antydningar och som läsare svävar i ovisshet skriver istället Sala långa övertydliga dialogpartier för att förklara vad som händer. En sedvanlig twist-ending och/eller gotisk coda av det slag man får sig till livs i The Chuckling Whatsit eller Mad Night finns inte heller med, istället är slutet en totalt stämningsdödande epilog som reder ut kvarvarande intrigfrågetecken med hjälp av något misstänkt lik en deus ex machina. Vad fan?

Ändå är en Richard Sala på halvfart mycket bättre än en hel del annat som ges ut. Huvudpersonen K Westree skildras på ett mycket charmigt vis och man ser tydligt släktskapet med Salas andra kvinnliga protagonister (Peculia i albumen Peculia och Peculia and the Groon Groove Vampires, Judy Drood i Mad Night). Kombinationen flickskoleestetik och gotiska dödsfällor ror han också i land på ren rutin, och det är fantastiskt att se en länge Sala-serie i färg, det lägger ytterligare ett lager stämning till den redan nämnda kontrastverkan mellan seriens centrala troper. Därför blir det till slut godkänt i betyg ändå, med en brasklapp: om du aldrig läst nåt av Sala förut, skippa Cat Burglar Black och köp The Chuckling Whatsit eller Mad Night istället.

Manus: Richard Sala
Illustration: Richard Sala
Förlag: First Second
Betyg: 3+/5

Kommentarer

  1. Simon says:

    Jag tyckte att problemet med manuset var att det var alltför tydligt att det här var bok ett i en serie man hoppas ska bli flera delar; den byggde upp en bakgrundshistoria som aldrig användes; flera trådar knöts inte samman; osv. Om det blir fler delar (jag hoppas det) så kanske det blir bättre 🙂

  2. Henrik Ö says:

    Hm, är det alltså därför serien är så pratig? Hade missat att det var tänkt som första delen i en serie; och då lusläser jag ändå alla Sala-intervjuer jag kommer över!

  3. […] hade hoppats mycket på Richard Salas nya The Hidden, men den var liksom hans föregående album, Cat Burglar Black, en besvikelse. Famlandes efter halmstrån föll min blick i seriebutiken på The Bulletproof […]

Skriv ett svar

Intervjuarkiv A-Ö
Intervjuarkiv
Shazams favoriter
Favoriter
Previews Amerika
Previews Amerika
Previews Sverige
Previews Sverige

Nya kommentarer

  • Laddar...