Vårens stora biohändelse för serietidningsintresserade är äntligen här. Imorgon fredag har X-men Origins Wolverine svensk biopremiär. Med filmsuccér det senaste året som Iron Man, The Dark Knight och nu senast den fenomenala Watchmen så har kraven på filmer superhjältegenren blivit rätt höga. Håller Wolverine-filmen för detta?
Fortsätt läsa X-men Origins Wolverine
Låt mig börja med att säga att jag tycker att X-men Origins: Wolverine är en rätt ok film. Den är överlag välgjord, har mycket spektakulär action och är ett måste för de som gillat de tidigare filmerna med X-men. I jämförelse med tidigare Marvel-rullar skulle jag säga att den är bättre än Spiderman 3, sämre än Incredible Hulk och typ på samma nivå som X-men 2. Det är inte en dålig film, den har många kvaliteter, men det finns (tyvärr) rätt mycket som jag störde mig på. Så, med varning för en hel del spoilers, här kommer mina tankar kring X-men Origins: Wolverine.
Fortsätt läsa X-men Origins: Wolverine
DN skriver idag om att Schibsted lägger ner sin serietidningsverksamhet i Stockholm. Det innebär väl med största sannolikhet att Sveriges enda (?) kvarvarande superhjältetidning Spider-Man går i graven. Jag har inte läst svenska Marvel-tidningar på över 20 år, men det känns ändå rätt tragiskt om det inte längre finns någon form av utgivning på svenska. Finns det någon som kan ta över? Vad krävs för att utgivning av den här typen av serier ska bli lönsam i Sverige?
Idag är jag i form av TV-spelare och serieläsare med i Susannes spelblogg på DN.se. Läs mitt svammel om spel, serier, seriespel och spelserier här:
Någon mer än jag som fick förhårdnader på tummarna under 90-talet tack vare allt nötande med fightinglir i 2D? Hur som helst, Marvel vs. Capcom 2 var ett av de roligare spelen för min del med en skön mix av karaktärer från Marvel och Capcom, och inom en inte alltför avlägsen framtid kommer det en portning av spelet till Xbox360 och PS3. Pepp, någon?
Filmsiten Firstshowing.net rapporterar om pressvisningen av X-men Origins Wolverine i Los Angeles från förra veckan. På visningen berättade regissören Gavin Hood att filmen kommer ha olika slut på olika biografer i USA. Det verkar rätt oklart hur många och hur de skiljer sig åt. Redaktionen på Shazam.se hade turen att få vara med på dagens pressvisning av filmen i Stockholm. Frågan är vilket slut vi fick se, och om det kommer att visas olika slut även i Sverige. Hur var filmen? Recensioner kommer att dyka upp här på Shazam.se under veckan.
När den nya X-Force-tidningen kom ut för ungefär ett år sedan plockade jag upp ett par av de första nummren för att se vad om det var något. Det var det. Jag gillade verkligen denna nyare, mörkare, mer brutalare versionen av X-Force än den gamla med Cable i början av 90-talet. Men sedan så kom andra serier som lockade bort mig ifrån X-Force och jag glömde mer eller mindre bort serien… fram till nu. I och med nya arcen Messiah War så har jag blivit nyfiken på X-Force igen. Frågan är om X-Force fortfarande håller eller om den har tappat i styrka sedan jag läste de första numren.
Vetenskapsmannen och skeptikern Randolph Stein får uppdraget att ta reda på vad som hänt med den forskare och äventyrare som försvunnit när denne letat efter den mytomspunna undervattenstaden Atlantis. Tillsammans med ett gäng hårdnackade sjöbusar beger han sig i en ubåt i spåren på den tidigare expeditionen. Den vidskepliga besättningen talar om ett mystiskt undervattensväsen, Namor. Ett väsen som lurar i det mörka djupet och skyddar Atlantis mot dess inkräktare. Ett väsen man inte bör göra sig ovän med och helst inte ens nämna vid namn. Den rationella Stein avfärdar det givetvis som simpelt skrock från en simpel besättning. Men ju längre ner i djupet de kommer ju mer börjar Stein tvivla på sin tvärsäkra rationella världsbild. Han börjar även tvivla på sin egen mentala hälsa.
The Depths är utgiven på Marvels underförlag Marvel Knights. Ett förlag som jag tycker blandat högt med lågt det senaste året. The Depths är dock en riktigt hit. Marvel Knights ger ut mer vuxna serier, utan att vara lika våldsamma eller kontroversiella som Marvels andra underförlag MAX. De ger även ut serier som verkar inom Marvels reguljära universum, till skillnad från exempelvis Garth Ennis’ MAX-version av Punisher som är en helt fristående serie. I The Depths verkar Marvel Knights dock gjort ett undantag. Serien tycks inte ha någon koppling överhuvudtaget till Marvels övriga serier. Och det är faktiskt en stor fördel.
Det funkar otroligt bra att ta en etablerad karaktär och sedan helt plocka den ur det vanliga Marvel-universumet och göra en renodlad skräckhistoria av det. För det är just det The Depths är. Det är så långt i från en superhjälteserie man kan tänka sig. Istället är det snarare en klaustrofobisk och psykologisk thriller med en touch av övernaturlig skräck a la H.P. Lovecraft. Långt ifrån Marvels vanliga hjälte-stuff.
En annan aspekt som gör serien ännu mer intressant är att Prince Namor knappt är med i berättelsen. Han dyker endast upp vid ett fåtal ställen i serien och har då extremt lite dialog. Ändå är han ständigt närvarande. Trots att han inte syns så finns känslan av att han alltid är där ute i mörkret på andra sidan av ubåtens stålskrov. Och av det lilla som visas av Namor målas en extremt osympatiskt karaktär upp. En karaktär som är totalt känslokall, människofientlig och med noll respekt för mänskligt liv. Sällan har jag sett en av Marvels karaktärer så obehaglig. Och jag gillar det verkligen.
Därför kan jag verkligen rekommendera den här serien. Särskilt till folk som vanligtvis inte läser (det vill säga håller koll på) Marvel. Och även till folk som inte läser superhjälteserier överhuvudtaget. Det är en vackert målad historia skriven av Peter Milligan (X-static) och illustrerad av Esab Ribic (Silver Surfer Requiem). Serien publicerade ursprungligen som en femdelars miniserie och släpps som samling den 8 juli i sommar.
Manus: Peter Milligan
Illustration: Esad Ribic
Förlag: Marvel Knights
Betyg: 4/5
Ok, Wanted: Weapons of Fate är ett spel baserat på en film baserat på en serie av Mark Millar, vilket borde göra det rätt så dåligt. Inte på grund av Mark Millar, utan på grund av att det är så långt ifrån originalkällan. Nu har jag inte haft lust att köpa spelet själv för att ta reda på hur dåligt det egentligen är, så vi får alla nöja oss med den här videorecensionen:
No Hero fortsätter med nummer fem (av sju) att vara en av mina pågående favoritserier, men med bara två nummer kvar av den här serien så kan jag inte låta bli att undra lite vart Warren Ellis är på väg med den här cyniska och brutala superhjältebetraktelsen egentligen. Känns som om att det här rent potentiellt kan bli så bra att ens huvud exploderar i sista numret, men att det lika gärna kan falla platt och man bara blir förbannad för att man slängt sina surt förvärvade slantar i sjön. Halsterhållning och mystik på högsta nivå alltså när Ellis och detaljpornografen Juan Jose Ryp fortsätter berättelsen om hjältevolontären Josh Carver och hans minst sagt chockartade första tid i Frontline, världens första, patenterade och enda superhjälteteam.
Den numera könslöse (ja, så är det) Josh Carver, nu under nya superhjältealiaset Revere, mår minst sagt rätt pissigt i rollen som Frontlines nyaste tillskott. Förutom att superdrogen FX7 berövat honom merparten av kroppens yttre organ (och att han drömmer att han får huden avsliten av åttabröstade demoner med knivkukar) så tyngs han av det fiasko som hans allra första publika framträdande i förra numret visade sig vara. För att få nykomlingen på bättre humör och för att göra lite bra PR ger sig veteranen Redglare tillsammans med Josh ut till fots för att köra lite bonding med mannen på gatan. Olägligt (eller kanske väldigt lägligt) nog så passar ett passagerarplan på att störta mitt i centrala San Fransico, och det blir Reveres första jobb att försöka rädda dagen. Parallellt med allt det här så börjar det klarna för Carrick Masterson att det pågår någon sorts global joint effort att utplåna Frontlines superhjältar, men vem som kan tänkas ligga bakom är fortfarande höljt i dunkel, både för honom som för oss läsare. Fortsättning följer.
Manus: Warren Ellis
Illustration: Juan José Ryp
Förlag: Avatar Press
Betyg: 4/5
