”Starkt och självutlämnande” är något som alltid kännetecknat Siri Lidbecks konst. Det var också rubriken på Sydsvenskans artikel från 2010 där hennes fotoutställning ”Det står en blå varg i mitt vardagsrum” stod i fokus. Siri gick då sista året på Spykens estetprogram i Lund med inriktningen bild och hade i något års tid börjat bedöva sina skamkänslor och ångest genom att svälta sig själv. I debutboken Hunger (Kaunitz-Olsson) får vi en autofiktiv skildring av hennes kamp mot sjukdomen anorexi som skulle stjäla tio år av hennes liv, en kamp som var mörk, plågsamt smärtande och ett rop på hjälp från en människa som inte ville dö utan leva till varje pris.

Att Siri under många år skickligt uttryckt sitt skapande genom fotografi bidrar starkt till bokens helhetsintryck där varje bildruta har perfekt fokus, svärta och skärpa samtidigt som de fångar en flod av känslor i en enda stillbild. Siri lägger också stor tyngd på de underliggande orsakerna till att hon är sjuk, faktorer som vuxenvärlden och inte minst vården missar och som i hennes fall bidrog till att det tog lång tid innan hon blev helt frisk.

Hunger är en imponerande tegelsten på 400 sidor som både är fängslande, gripande och djupt ärlig. Inte minst i skildringen av de personer som alla bidrog till att stöta Siri under sjukdomstiden: De engagerade sköterskorna på olika ätstörningsmottagningar, de bästa vännerna Johanna Larsson Pinedo och Alma Thörn på Serieskolan i Malmö och, framför allt, Siris mamma, som alltid stod vid hennes sida hur jobbigt det än var.

Trackback-adress