Varannan dag i mer än trettio års tid har den åldrade musikkritikern Reger besökt Konsthistoriska muséet i Wien, där han brukar tillbringa sin tid sittandes i Bordone-salen på bänken mittemot Tintorettos ”Porträtt av man med vitt skägg”.

Reger har starka åsikter om det mesta, men det finns inget som han avskyr mer än solen, promenader, muséer och främst de gamla mästarna. Det som verkligen gör honom lycklig är insikten att ingen tavla, bok eller musikstycke är fulländat. Visst finns det geniala detaljer, men ingen av de gamla mästarna har någonsin lyckats skapa ett hundraprocentigt genialt konstverk. De är med andra ord förljugna klåpare med dålig karaktär som sålt sin stjäl till staten för pengar och berömmelse och de som beundrar deras konstverk är inget annat än själlösa och sinnessvaga.

Allt detta är filosofen Atzbacher, som, till skillnad mot Reger, besöker Konsthistoriska muséet när han får lust, väl förtrogen med efter flera möten med honom i Bordone-salen, senast igår faktiskt, men det som fick honom att haja till var Regers avslutningsfras: ”Kom hit imorgon igen, klockan halv tolv”. En fras som kändes som en blixt från klar himmel och som fyllde honom med en omättlig nyfikenhet.

Lika hyllad som den österrikiske författaren Thomas Bernhards verk är utomlands, lika omstridd är han i sitt hemland, som han ofta kritiserade hårt i både romaner och pjäser. Ett genomgående tema är ensamma, lärda människors monologer om något uselt i samtiden, återberättat av någon annan. Så är fallet i komedin Gamla mästare som nu kommit i serieadaption av Nicolas Mahler på Staka Bokförlag där man behållit Jan Erik Bornlids översättning från den svenska romanförlagan på Bokförlaget Tranan.

Serieadaptionen utelämnar mycket från romanen, bland annat får vi bara ett axplock av Regers tirader om den förljugna konsten, inte veta hans profession eller lära känna berättaren Atzbacher vid namn, men essensen är där, liksom Regers insikt att det är bättre att leva med människorna än utan dem. Mahlers illustrationer är härligt minimalistiska, särskilt gillar jag hans gestaltning av Reger och Atzbacher som en boll respektive en upprätt pinne, bägge två med långa näsor. Underbar är också fokuset på konstverkens detaljer, som ju är något som Reger faktiskt gläds åt, och avsaknaden av ögon, själens brunnar. Detta är en utmärkt introduktion till Bernhards verk som jag aldrig tidigare stiftat bekantskap med och som fick mig på väldigt gott humör.

Trackback-adress