Har precis läst de första två lösnumren av Skaar: Son of Hulk, som är den fristående uppföljaren till den smått episka Planet Hulk från 2006. Min förhoppning var att även Skaar, skriven av Greg Pak som gjorde Planet Hulk, skulle kännas som en naturlig förlängning och fortsättning på föregångaren, men så blev det ju tyvärr inte alls. Man kan ju tycka att det borde vara ett lämpligt recept att göra en serie baserad på Hulks son som härjar runt på en krigisk planet och är förbannad på sin farsa som lämnade honom flytande i lava och drog till en annan planet. Dock, resultatet än så länge är mest att Hulks grågröne och långhårige avkomma hamnar i ett antal situationer där han ropar GRAAAAAAAA och hackar ihjäl folk och fä med diverse tillhyggen. Jag skulle inte säga att nummer 1 och 2 är helt värdelösa, men det känns rätt begränsande med en huvudkaraktär som inte kan prata, och utan den dynamik som följer med relationen Hulk/Banner så känns Skaar: Son of Hulk rätt så platt. Rent grafiskt är serien även lite väl murrigt gråbrun, men jag anar att detta kan ändras när Skaar slutar klafsa runt i träskmarker hela tiden. Det blir nog inga fler nummer av den här serien för min del, vill jag se ett grönhudat steroidknippe slåss mot monster och barbarer så nöjer jag mig nog med att ta ett varv till med Planet Hulk.
Illustration: Ron Garney
Förlag: Marvel Comics
Betyg: 2/5
Så, från Warren Ellis DV8 till hans desto nyare version av Marvels Thunderbolts (tagline: Justice, like lightning) som jag fick nöjet att spendera gårdagskvällen med. Precis som DV8 så består Thunderbolts av en samling väldigt ovilliga och i allra högsta grad moraliskt tveksamma supertyper vars enda gemensamma nämnare i princip är att de är föredetta superskurkar som jobbar åt staten i utbyte mot benådning och en riktigt stor näve kontanter. Thunderbolts som team har hängt med ända sedan 1997, men Ellis tog hela serien och teamet i en ny riktning när han tog över författarskapet från och med #110. Ellis version av Thunderbolts består av Songbird, Venom (Mac Gargan, tidigare Scorpion), Penance (fd Speedball), Radioactive Man, Swordsman, Moonstone och massmördaren Bullseye, med Norman Osborn (a.k.a. Green Goblin) som manipulativ, fascistisk och tidvis psykiskt labil arbetsgivare. Låter ju som ett vinnande koncept från början till slut för dig och mig, vilket det också visar sig vara när man läser det. Skitbra faktiskt.
To boldly go where no man has gone before, resonerade jag, och spontanköpte första numret av nya Warren Ellis-serien No Hero (utgiven av 
Volym 1 av samlingen/rymdeposet Annihilation, skriven av Keith Giffen (du vet snubben som skapade Lobo, men mer om honom någon annan gång), landade i min brevlåda i förra veckan, så det är väl inte mer än rätt att jag bjuder på någon sorts recension. Utan att avslöja för mycket av själva storyn så kretsar handlingen kring en handfull av Marvels något mer anonyma rymdkaraktärer – närmare bestämt Nova, Drax The Destroyer, Ronan The Accuser (som jag bloggat om tidigare), Super-Skrull, Quasar och Silver Surfer.
