Sissel Gustafsson, vars serieböcker riktar sig till yngre läsare, duckar inte för känsliga ämnen. Redan i debuten Stackars pappa (2017) tog hon upp hur det kan vara att växa upp med en alkoholiserad förälder och i hennes senaste bok – första delen av Lyckobäraren – får vi möta Mia som nyligen förlorat sin pappa. Det som dock kännetecknar bägge dessa titlar är det faktum att de inte kräver en vuxens närvaro. Istället skildrar hon smärtan och grubblerierna både sakligt och osentimentalt utifrån barnets perspektiv och det är med andra ord böcker som man med trygg hand kan låta barnen utforska själva.

Lyckobäraren vann andrapriset i Egmont Comics tävling Comic Contest 2022 och totalt ska det bli tre delar (den andra kommer ut redan i höst). Här får vi som sagt möta Mia vars pappa nyligen har gått bort och som är förkrossad av sorg. Det gör ont hela tiden och hon känner sig ensam, övergiven och ledsen. Så ledsen att hon nog aldrig komma kunna vara glad igen. ”Jag önskar att någon kunde komma och göra mig lycklig igen”, tänker Mia medan tårarna rinner nerför kinderna och ”poof” så dyker en märklig varelse upp bredvid hennes säng. Där står en liten kattliknande gestalt, som är mycket söt och fluffig, och presenterar sig som Lyckobäraren och vars uppdrag är att leverera ett paket med lycka till den som behöver det mest. Dock verkar den lilla varelsen vara något disträ, för paketet är tomt och när Lyckobäraren transporterat den chockade Mia till sin hemvärld ber han henne vänta eftersom han glömt bort att han har fler paket att dela ut och ”poof” så är han borta igen. Mia känner sig ensammast i hela världen och vill bara komma hem. Hon saknar sin mamma men mest saknar hon sin pappa.

Mias resa i denna värld tar henne till Lysande staden som är bebodd av märkliga malar som hatar sorg, den snälla spindelkvinnan som visar henne vägen men säger att hon måste klara sig själv, Mias färdighet med knopar som hon lärt sig av sin far, Kung Grodas kungarike där hon gör bort sig totalt, berättelsen om när hennes föräldrar träffades och slutligen det både varma och hjärtskärande mötet med den lilla ödlan Patrik som aldrig haft en vän i hela sitt liv.

Målet med denna bokserie är att hitta Lyckobäraren så hon kan komma hem igen men det står snart klart att det lika mycket handlar om Mias egna resa när det gäller förlusten av sin far. Av egen erfarenhet vet jag att man inte kommer över förlusten av en förälder. Sorgen blir istället en del av en själv som alla andra erfarenheter man lär sig leva med på livets stig och som formar en som person och det är lätt att se ett barn i samma situation som Mia som finner trygghet och tröst i denna fina och tänkvärda saga om livets alla krumbukter.

Trackback-adress