Arkiv för juni 2009

Recensioner

Road to War of Kings TPB

tisdag 30 juni, kl 15:03 av 1 kommentar

siwok001Gillar du scifi och galaktiska intriger? Gillar du färgglada trikåer? Är du nyfiken på vad Starjammers, Emperor Vulcan, Shi’ar, Inhumans, Imperial Guard och delar av X-Men alla har gemensamt? Då finns det egentligen ingen ursäkt för dig att inte läsa Road to War of Kings som samlar upptakten till det pågående (och alldeles snart avslutade) kosmiska Marvel-eventet War of Kings. Det här albumet samlar oneshotten Secret Invasion: War of Kings, X-Men: Kingbreaker #1-4, utdrag ur X-Men: Divided We Stand och summeringen War of Kings Saga. Lite gott och blandat alltså, så vi kör väl helt enkelt igenom de olika delarna var för sig. Secret Invasion: War of Kings hoppar jag dock över här, för den har jag redan bubblat om tidigare då jag köpte den som lösnummer. Du hittar det inlägget här.

X-MenKingbreaker01X-Men: Kingbreaker är fortsättningen på två tidigare arcs i X-Men: The Rise and Fall of the Shi’ar Empire samt uppföljaren Emperor Vulcan. Båda handlar om Vulcans väg mot rollen som kejsare över Shi’ar-imperiet, där Rise and Fall är bland det bästa jag läst med X-Men medan Emperor inte är fullt så bra. När Kingbreaker inleds så sitter typ hälften av X-Men och Starjammers fängslade av Vulcans styrkor, och resten av dem planerar för en våghalsig fritagning. Vulcan själv är ute på en galaktisk våldsturné där han sakta men säkert expanderar Shi’ar-imperiet över tidigare allierade raser och kungadömen (därav namnet Kingbreaker), och det börjar minst sagt bli rätt dålig stämning kring Vulcans företaganden, inte minst hos grannarna Kree som nyligen övertagits av och nu leds av Inhumans (se Secret Invasion: War of Kings). Utan att spoila något om storyn så är de här fyra numren väldigt bra. Det är tät intrig och bra tryck rakt igenom, och Kingbreaker lägger en lovande grund för kommande enorma konflikter i huvudeventet War of Kings. För en second opinion (eller kanske first opinion?) om första numret av X-Men Kingbreaker, läs Ferdinands utlåtande här.

Utdraget från Divided We Stand är en kort snutt från Havoks tid i Vulcans fängelse, och tillför egentligen inte särskilt mycket alls till storyn. War of Kings Saga är en summering av allt som föranleder War of Kings, men är ingen egen serie, utan är istället ihopsatt av bilder från andra tidningar, exempelvis Inhumans, Rise and Fall of The Shi’ar Empire, Secret Invasion med flera. Bra inledning för den som inte varit med tidigare, men för oss som följt med från början blir det mest utfyllnad.

Som helhet sett så är Road to War of Kings en riktigt nice samling som sammanfattar och introducerar merparten av nyckelpersonerna i War of Kings. Det är bra intrig och även genomgående snyggt illustrerat, och efter det här är jag riktigt peppad på att få grotta ned mig i första samlingen av huvudeventet. Någon som vet när vi kan förvänta oss en TPB av War of Kings?

Manus: Andy Lanning, Dan Abnett, Christopher Yost mfl.
Illustration: Paul Pelletier, Dustin Weaver, Bong Dazo mfl.
Förlag: Marvel
Betyg: 4-/5

Skriv en kommentar
Allmänt /Nyheter och tips

Jonas rekommenderar: Batman/Judge Dredd: Judgement on Gotham

måndag 29 juni, kl 17:37 av 1 kommentar

jog2

batman1Kom att tänka på smått klassiska Batman/Judge Dredd: Judgement on Gotham från 1991 när jag skrev min recension av första numret av nya Batman. Författad av Alan Grant och tecknad av Simon Bisley är Batman/Judge Dredd en rätt oseriös men våldsamt humoristisk historia där Batman och Dredd måste slå sina påsar ihop och fightas mot de mordiska galningarna Scarecrow och Judge Death. Det är bisarrt, elakt och underhållande, och för de av er som läst Grants och Bisleys Lobo: The Last Czarnian så kommer ni att känna igen mixen av övervåld och svart humor även här. Batman/Judge Dredd: Judgement on Gotham är med andra ord ganska exakt som en av de där tidiga fyllorna på stulen föräldrasprit: Intensiv, smutsig och helt utan finesser, men ändå något som man ibland kan längta tillbaka till.

jog4

Manus: Alan Grant
Streck och färg: Simon Bisley
Förlag: DC & Fleetway

Skriv en kommentar
Allmänt

Har du inte läst We3 än?

söndag 28 juni, kl 12:04 av 1 kommentar

Då bjuder jag på ytterligare en anledning här:

we3_splat

Skriv en kommentar
Recensioner

Captain America #600 – 108 sidor serier

fredag 26 juni, kl 21:46 av 0 kommentarer

cap600Marvel bjuder verkligen på mycket serier för pengarna i Captain America #600. 108 sidor för 4,99 dollar och endast 6 sidor annonser. Plus några sidor med gamla omslag och en artikel av Caps skapare Joe Simons. Hursomhelst är den otroligt prisvärd vad gäller kostnad per sida. Själva innehållet då? Jo, det är väl rätt ojämnt. Av tidningens fem serier är vissa riktigt bra och vissa skitkassa.

Första serien Origins är en liten bagatell av Alex Ross om Steve Rogers bakgrundshistoria komprimerad ned till två sidor. Rätt meningslös och överflödig. Men som med allt av Ross, väldigt snyggt målat. Dessa två sidor har tidigare publicerats i en annan serieantologi med Cap, Captain America Red White and Blue. Det gör att det känns lite extra överflödigt.

Tidningens bästa serie är One Year After skriven av Ed Brubaker och tecknad av ett antal illustratörer. Det är den här serien som är upptakten till Steve Rogers återkomst i kommande Reborn. Serien handlar, inte helt oväntat, om årsdagen ett år efter Rogers död. Den är indelad i ett antal kapitel där olika karaktärer berättar om sina minnen kring dagen då Rogers sköts till döds. Allt har sitt crescendo i den utomhusgala där minnet av Captain America ska firas. Något en viss Norman Osborne inte riktigt uppskattar.

Tredje serien är återigen en rätt meningslös sak. In Memorium är skriven av Roger Stern och illustrerad av Dale Eaglesham. Även detta en tillbakablick på Steve Rogers liv. I detta fall berättad av Caps gamla flickvän från 80-talet, Bernie Rosenthal. Den pendlar mellan att vara rätt ointressant till att vara så där puttenuttigt och läskigt amerikanskt patriotiskt. Ni vet, brandmän och marinsoldater.

The Persistence of Memorabilia är tidningens riktiga skitserie. Det är någon sort metaserie där en kille säljer hela sin sjukt värdefulla samling med Captain America-prylar, bara för att kunna ha råd att köpa förlaget som tagit över licensen till att publicera serier med Captain America från Marvel Comics. Va? Nä, jag fattar inte heller riktigt detta. Marvel Comics i Marvel Comics?

Allt avslutas med en reprint av Red Skull’s Deadly Revenge ur Captain America #16 från 1942. Skriven av ingen mindre än Stan Lee och tecknad av Al Avison. Den här serien är väl egentligen mer intressant än den är bra. Det är inte direkt ett bra manus. Och det ser fördjävligt ut. Kort sagt håller det knappt fanzineklass med dagens standard. Men det är ändå kul att läsa något från Caps tidiga år. Lite oskuldsfullt och simpelt tecknat helt enkelt.

Sammanfattningsvis  är 600 en rätt lam start på Reborn. Det är på inget sätt särskilt spektakulärt hur Brubaker hittar ett sätt att kunna återuppliva Captain America. Jag tänker inte avslöja något här, men du kan utan problem hoppa över denna tidning och läsa Reborn direkt när den kommer ut nästa vecka. Vi få egentligen inte veta något alls. Jag känner mig inte direkt peppad, men inte heller avtänd.

Manus: Ed Brubaker, Roger Stern, Mark Waid och Stan Lee
Penna och tusch: Alex Ross, Butch Guice, Howard Chaykin, Rafael Albuquerque, David Aja och Mitch Breitweiser
Förlag: Marvel
Betyg: 3+/5

Skriv en kommentar
Recensioner

Cyberforce vol. 3 TPB

fredag 26 juni, kl 14:09 av 1 kommentar

cyberforce_risingfromtheashes1993. Jag var 15 år och hade tröttnat på X-Men. Efter att både Chris Claremont, Jim Lee och flera andra av den tidens storheter valt att sluta på Marvel så dippade kvaliteten och jag började leta efter något fräsigare substitut. Marc Silvestri, en av mina dåvarande favorittecknare, som du säkert känner igen från klassiska X-event som Inferno och Mutantmassakern, hoppade även han av från Marvel och startade tillsammans med ett gäng andra stjärnkreatörer upp nya seriebolaget Image Comics. Han började där författa och teckna sin egen titel Cyberforce, som snabbt förklarat faktiskt var en ren ripoff av X-Men, fast med lite cybernetik. Serien fick en hel del kritik för att mest vara en våldsorgie mixat med silikonbrudar (precis som i princip allt annat från Image på den tiden med andra ord), men för mig som tonåring så var den ändå helt ok. Cyberforce bestod ursprungligen av:

cyberforce_vol3_tpbBallistic – En donna med vapen
Cyblade – Psylocke-kopia
Heatwave – Havok-kopia
Impact – Colossus-kopia
Ripclaw – Wolverine-kopia
Stryker – Cable-kopia
Velocity – Springer jättefort

Nu, 16 år senare, har jag återigen stiftat bekantskap med Silvestris cyberhjältar. 2006 så lanserades serien för tredje gången, med namnet Cyberforce vol. 2 (helt ologiskt i och med att volym 2 redan gick under mitten av 90-talet, så jag kallar den här för vol. 3), och jag har nyligen tagit mig igenom TPB:n som samlar #1-6. Cyberforce är en renodlad actionserie, och som en sådan tycker jag nog att den är helt ok. Allt är väldigt rakt på: En högutvecklad utomjordisk attackstyrka (som konstigt nog visar sig bestå av endast två personer) är på väg mot jorden, och det är bara Cyberforce som kan stoppa dem. Tyvärr är gänget splittrat, men Velocity samlar sakta men säkert ihop alla (förutom Stryker som är upptagen) för att mot skyhöga odds bekämpa hotet från rymden. Mer komplext än så blir det aldrig, och även om det kan låta smått banalt så kan jag tycka att det faktiskt inte behöver vara mycket krångligare än så. Dynamiken mellan karaktärerna är ok, Pat Lee är en duktig illustratör och det är bra ös i actionsekvenserna. Cyberforce är lite som skräpmat: Ibland blir man bara jävligt sugen på det.

Manus: Ron marz
Illustration: Pat Lee
Förlag: Top Cow
Betyg: 3-/5

Skriv en kommentar
Nyheter och tips

Jaha, vad är det här då?

torsdag 25 juni, kl 17:39 av 4 kommentarer

the_end_promobild

Denna teaser dök upp på Marvel.com idag. Vad är det? Gissningar? Jag får Terminator-vibbar, även om det så klart inte har något med saken att göra.

Skriv en kommentar
Film /Recensioner

Transformers: Revenge of The Fallen

torsdag 25 juni, kl 10:24 av 0 kommentarer

Jag tycker det är helt ok att jag tycker till lite om nya Transformers-filmen här, trots att vi huvudsakligen jiddrar om grejer i pappersformat. Dels för att Transformers faktiskt har funnits i serieformat sedan mitten av 80-talet, och dels för att jag gillar att göra lite som jag vill. Sagt och gjort, jag släpade igår min bleka kontorskropp till närmsta biograf där jag möttes av 1) en nästan skrämmande hög peppnivå hos majoriteten av (de huvudsakligen tonårigt manliga) besökarna, samt 2) ett par i 25-årsåldern iklädda frigolitbitar och flyttkartonger (med en autobot-logga i kluddigt bläck). Skön nivå på kvällens bioribba där alltså.

optimus-prime

Så, väl inne i biografen var robotpeppet om möjligt ännu intensivare, och det både tjoades, visslades och klappades i salongen så fort reklamen var slut och filmen började rulla. Tjoandet, visslandet och klappandet steg till ännu högre nivåer när 1) Megan Fox visades i bild för första gången, och 2) när en Transformer visades i bild för första gången. Jag vet inte riktigt vad det här säger om den genomsnittlige biobesökaren i vår salong, men det finns säkert en hel del intressanta slutsatser att dra här för den som vill. Personligen har jag aldrig varit den som vare sig applåderar eller brister ut i glada tillrop när jag är på bio (eller ser på film hemma för den delen), och jag kan inte påstå att jag riktigt uppskattar det beteendet mitt i filmen, men det ligger väl något positivt i att publiken uttrycker sin uppskattning för filmen (alltså för Megan Fox och för robotar).

bumblebee

Filmen då? Den är precis lika dålig som den första, och det är därför jag gillar den. Det är snuskigt påkostat, dubbelt upp och mer av precis allt: Mer robotar, mer fläskiga datoreffekter, mer läppglans på Megan Fox, mer humor(?), mer osammanhängande babbel från Shia LaBeouf, mer mechavåld, mer oneliners, mer closeups på flaxande robotar så att man inte fattar vem som är vem och vad som händer och ännu mer logiska glapp i handlingen. Rätt nice med andra ord. Transformers: Revenge of The Fallen kan nog komma att bli min nästa bakisfilm när den kommer på DVD. Jag ger fanskapet en trea!

t2

Skriv en kommentar
Recensioner

War Machine #7

onsdag 24 juni, kl 09:35 av 1 kommentar

WARMACH007_int_Page_5Minns du hur fruktansvärt dåligt jag tyckte att förra numret av War Machine var? Stolpskottet Allan Jefferson fortsätter här förstöra serien med sitt fula kluddande, och jag misstänker att Ferdinand utsatte mig för ett ondsint skämt på min bekostnad när han lurade mig att tro att Leonardo Manco skulle vara tillbaka som tecknare i det här numret, för det är han inte. Däremot så har det adderats ytterligare en tecknare här så att sjunde War Machine är uppe i tre olika tecknare i ett och samma nummer. Måste väl vara någon sorts rekord!? Känns sjukt spretigt och ihophafsat. War Machine fortsätter alltså att vara en stor besvikelse, även om storyn är något bättre här än i förra numret. En svag tvåa kan jag sträcka mig till, och då är jag rätt generös.

Manus: Greg Pak
Illustration: Allan Jefferson, Mahmud Asrar & RB Silva
Förlag: Marvel
Betyg: 2-/5

Skriv en kommentar
Nyheter och tips

Ny tecknare till Astonishing X-men

tisdag 23 juni, kl 13:06 av 3 kommentarer

ast_x-men_jimenez

I veckan avslutas Warren Ellis första arc Ghost Box i Astonishing X-men. Nu är det också klart med vem som kommer att ta över illustratörsjobbet efter Simone Bianchi. Nye tecknaren Phil Jimenez kommer att illustrera de kommade fem numren, som även de kommer att skrivas av Ellis. Jimenez har nyligen avslutat sitt jobb tecknare för Amazing Spider-Man. Personligen tycker jag att det känns lite som ett nerköp. Bianchi har varit suverän och jag tror att det kommer vara svårt att leva upp till den höga klass som Bianchi inneburit för serien. Mer info finns på Marvel.com.

Skriv en kommentar
Recensioner

Gravel vol. 1: Bloody Liars

tisdag 23 juni, kl 11:03 av 2 kommentarer

gravel_2Det känns som att jag sakta men säkert är på väg att arbeta mig igenom precis allt som Warren Ellis författat. Visst, allt han gjort kanske inte är 100% guld och gröna skogar, men han levererar allt som oftast riktigt bra grejer och håller överlag en väldigt hög lägstanivå. Så, med förhoppning om fortsatt stabil leverans från Ellis så köpte jag på vinst och förlust Gravel vol. 1: Bloody Liars som samlar #0-7 av skräckserien Gravel.

I Gravel får vi följa William Gravel som tidigare figurerat i Ellis serier Strange Kiss, Stranger Kisses och Strange Killings (som jag har noll koll på, någon som vet om det är något att ha?). William Gravel är en härdad och smått desillusionerad surkart klassad som Combat Magician, vilket snabbt förklarat är en elitsoldat inom brittiska SAS (Special Air Service) som mixar militärträningen med svart magi. Han har tidigare varit en av sju medlemmar i Minor Seven, som är ”Britain’s great Occult Detectives” (ingen aning om vad de pysslar med faktiskt, förutom att de trollar), men har i den här seriens inledning dödförklarats och ersatts av någon wannabe som kommit över en extremt kraftfull magisk skrift, the Sigsand Manuscript, och delat upp den i sex delar bland gruppens medlemmar. Gravel blir såklart inte nöjd över att ha blivit ersatt och anar att Minor Seven kommer att göra något fuffens med de krafter som the Sigsand Manuscript innebär. Lösningen blir därmed att Gravel med hjälp av vapen, svart magi och dåligt humör systematiskt börjar ta sig an medlemmarna en efter en i jakt på skriftdelarna, inte sällan med resultatet att han blir så illa tvungen att ha ihjäl dem. Otur.

gravel_1Som karaktär och serie sett känns Gravel rätt mycket som en mix av Punisher och Hellblazer, vilket då blir en härdad krigsveteran med ockulta kopplingar som inte drar sig för att permanent göra sig av med de som kommer i vägen. Djupare än så är det egentligen inte, men för min del så funkar blandningen av militär stridskonst och svart magi riktigt bra, och som rent underhållningsvåld sett så är Gravel riktigt bra. Handlingsmässigt så kan dock dock Gravel kännas rätt så oinspirerande. I princip varje nummer följer en mall där Gravel letar upp en medlem i Minor Seven följt av en hel massa fightande och trollande lite fram och tillbaka. Detta repeteras sedan tills den här första samlingen är slut. Lite som ett TV-spel alltså, med svårare bossar ju längre man kommer i handlingen. Tecknarmässigt så är Gravel helt ok, det är passande mörkt och dystert i linje med seriens atmosfär, men det är inget som utmärker sig på något sätt. För att summera lite snabbt så är Gravel vol. 1: Bloody Liars en helt ok serie, särskilt för de som gillar action men som inte är helt såld på superhjältar. Det är långt ifrån Ellis bästa, men som jag nämnde tidigare, hans lägstanivå är väldigt hög.

Manus: Warren Ellis & Mike Wolfer
Illustration: Raulo Caceres, Oscar Jimenez
Förlag: Avatar Press
Betyg: 3/5

Skriv en kommentar
Intervjuarkiv A-Ö
Intervjuarkiv
Shazams favoriter
Favoriter
Previews Amerika
Previews Amerika
Previews Sverige
Previews Sverige

Nya kommentarer

  • Laddar...