Idag (5 maj 2018) är det äntligen dags för en av årets höjdpunkter, Stockholms Internationella Seriefestival, och eftersom Åkarp ligger en bit ifrån den kungliga huvudstaden tänkte jag passa på att utnyttja tågresan med serieläsande och recensioner.
The Art of Charlie Chan Hock Chye, som jag av någon outgrundlig anledning väntat alldeles för länge med att läsa, belönades med tre Eisner Awards 2017 i kategorierna Best Writer/Artist, Best Publication Design och Best U.S. Edition of International Material—Asia och är något så annorlunda som en berättelse om landet Singapores historia från 1950-talet till nutid skildrat genom den fiktive serietecknaren Charlie Chan Hock Chyes ögon och livsgärning och allt presenteras av bokens egentlige skapare: Sonny Liew.
Sonny själv är född i Malaysia och bosatt i Singapore och har bland annat tecknat The Shadow Hero (författad av Gene Luen Yang) och DC Comics senaste version av Doctor Fate (författad av Paul Levitz) innan hans The Art of Charlie Chan Hock Chye publicerades på Singapore-förlaget Epigram Books 2015 med buller och bång, skapade stora rubriker och sedan gavs ut på engelska av förlaget Pantheon Books 2016. Det som skapade rubriker inledningsvis var att Singapores National Arts Council beslutade sig för att dra tillbaka sin tidigare utlovade finansiering av seriealbumet med motiveringen att den innehöll ”känsligt innehåll” och att den ”potentiellt underminerade regeringen och dess offentliga institutioners legitimitet och auktoritet”. Detta uttalande skapade enorm publicitet vilket gjorde att första upplagan såldes slut i ett nafs och resten är som man säger historia.
Trots att bokens protagonist är en fiktiv person så är Liews skildring av nationen Singapores födelse och tiden efteråt det totalt motsatta. Genom Charlie Chan Hock Chyes skickliga penna skildras alltifrån Singapores ställning som en brittisk koloni, den japanska ockupationen, kampen om självständighet, den misslyckade unionen med Malaysia och det faktum att landet i praktiken varit en enpartistat sedan självständigheten som gjort Singapore till ett framgångsland men på bekostnad av diverse märkliga inskränkningar när det gäller det fria ordet och rent bisarra former av hårt statskontrollerat styre.
I historiens centrum har vi två högst verkliga personer: Lee Kuan Yew, grundaren av nationen Singapore, dess premiärminister från 1959-1990 och som egentligen aldrig lämnade maktens korridorer förrän han avled 2015, 91 år gammal samt hans tidigare partikollega och vän Lim Chin Siong som representerade partiet PAP:s (People’s Action Party) vänsterflygel och som inledningsvis var den mest populära av de två i de breda folklagren. Lim stämplades först som kommunist av britterna och satt i fängelse åren 1956 till 1959 för att sedan arresteras ytterligare en gång av Lee Kuan Yew under hans kampanj att städa ut ”kommunistsympatisörerna” ur partiet. Lim satt i isoleringscell åren 1963 till 1969, hans hälsa försämrades och han släpptes fri efter ett misslyckat självmordsförsök, gick i exil, tillbringade resten av sitt liv som frukthandlare i London och avled av en hjärtattack 1996, 62 år gammal.
Vem är då denne fiktive serieskapare, Charlie Chan Hock Chye, som kallar sig själv ”Singapore’s greatest comics artist”? Född 1938 (samma år som den klassiska brittiska serien The Beano och Superman såg dagens ljus), utbildad i engelsk skola, passionerad konnässör av allt i serieväg och med stora drömmar om att skapa egna mästerverk inom mediet. Charlie skapade en mängd serier från 1950-talet och framåt där han kände sig tvungen, eller inte kunde låta bli, att skildra samtiden och slutresultatet blir inte bara en fängslande historielektion om Singapore utan också en briljant pastisch över den västerländska seriehistorien, allt i händerna på den geniale Sonny Liew.
Allt börjar med serien Ah Huat’s Giant Robot (1954, inspirerad av mangapionjären Osamu Tezuka och hans Astro Boy) som handlar om en robot som ironiskt nog bara förstår kinesiska i en tid när engelskan var det ”enda” språket. När Charlie träffar den lika passionerade serieälskaren Bertrand flyttas fokus till den antropomorfa krigsserien Force 136 (1956, inspirerad av Harvey Kurtzmans krigsserier Two-Fisted Tales och Frontline Combat från EC Comics) som skildrar tiden under Japans ockupation med lokalbefolkningen som katter, japaner som hundar och britter som apor.
Samarbetet med Bertrand fortsatte med sci-fi-serien Invasion (1957, inspirerad av Wally Woods sci-fi-alster från EC Comics) där den dödssjuke Tommy Tan fryses ner och vaknar upp i en framtid där en utomjordisk ras erövrat världen men som nu, likt britterna efter kriget, erbjuder lokalbefolkningen begränsat självstyre. Den bisarra perioden där nationen befanns sig i något slags limbo mellan brittisk koloni och självständigt land skildras i strippserien Bukit Chapalang (1958, inspirerad av Walt Kellys Pogo som i sin tur var en stor inspirationskälla till Bill Wattersons Kalle och Hobbe) som är en hejdlöst underhållande allegori med olika djur i ett träsk.
Samarbetet mellan Bertrand och Charlie får ett snöpligt och sorgligt slut allt medan serien Roachman dyker upp 1959. Charlies egen version av en klassisk Marvel-hjälte (två år innan Stan Lee och Jack Kirby kickade igång en ny superhjälteera med Fantastic Four) utgår från en man som har den otacksamma arbetsuppgiften att samla upp stadens exkrementer (”Night Soil Man”). Han blir biten av en mystisk kackerlacka, får förstärkta sinnen och krafter och beslutar sig för att använda sina förmågor till att bekämpa brott och försvara de svaga i samhället. Förutom att serien är en underbar variant på Spider-Man så väver Charlie också in Lim Chin Siongs tragiska öde i karaktären.
Charlie återvänder till strippserien Bukit Chapalang 1963-65 som också markerar tiden för den kortlivade unionen med Malaysia som börjar med valfusk i folkomröstningen och slutar i blodiga rasoroligheter. Därefter får vi bland annat en MAD-parodi (tänk Jack Davis) och en serie om landet Singapore som en nyhetsredaktion styrd med järnhand av Mr. Hairily (läs Lee Kuan Yew) och avslutningsvis en What if?-berättelse, inspirerad av Philip K. Dicks The Man in the High Castle med klara referenser till Frank Millers The Dark Knight Returns, där Singapore istället blev ett framgångsrikt land under Lim Chin Siongs ledning.
The Art of Charlie Chan Hock Chye är inget annat än ett mästerverk och en milstolpe inom seriemediet. Sonny Liew visar att han inte bara är en bra historieberättare och briljant satiriker som besitter en läskigt skicklig känsla för alla stilarter, allt ifrån cartoon till häpnadsväckande snygga och skickligt utförda oljeporträtt. Själva metainslaget med Sonny som en berättare av en fiktiv historia berättad av honom själv är alldeles lysande och lika lysande är också känslan av nostalgiskt skimmer och missade möjligheter som präglar berättelsen och framförallt Charlies eget liv.
Förutom att boken är omöjlig att lägga ifrån sig så önskar jag verkligen att flera av Charlies serier fanns på riktigt, som till exempel Bukit Chapalang, och flera scener ur serien dröjer sig kvar länge i mitt medvetna. Krigsserien Trust som handlar om vem kan lita på. Britter som flyr, Japaner som mördar och fängslar eller kommunister som rättfärdigar onda handlingar i revolutionens namn? Serierutorna i Bukit Chapalang där alla karaktärer spårlöst försvunnit och verkar ha lämnat träsket vilket sammanfaller med de blodiga rasoroligheterna. Sonny Liew själv som försöker förklara den invecklade byråkratin i Lee Kuan Yews Singapore för en blaserad pojke, Richard Marxist Conspiracy samt Charlies märkliga besök på San Diego Comic-Con 1988.
Serien avslutas med en bild av en 76 år gammal (2014) Charlie och en utförlig notapparat som uppmuntrar till mer läsning och jag rekommenderar alla serieälskare att läsa detta mästerverk. Nu är det snart dags för SIS 2018 🙂
Illustration: Sonny Liew
Förlag: Pantheon Books
Betyg: 5/5