I september delas Seriefrämjandets pris Urhunden ut som vanligt på årets Bokmässa i Göteborg, i år för sista gången men det betyder inte att Seriesverige kommer att få ett pris mindre, snarare tvärtom. Seriefrämjandet har i ett par års tid fört diskussioner om att revidera Urhunden som kommer att dyka upp nästa år i ny och annan gestalt samt även med nytt namn. Efter Bokmässan vet vi mer om Seriefrämjandets nya pris.

Av årets nominerade har jag tidigare (se här) recenserat alla utom fyra, nämligen Einsteins nya fru – samlade serier av Liv Strömquist (Ordfront Galago), Närmare kommer vi inte av Monika Steinholm och Anneli Furmark (Wibom books), Onämnbara av Leela Corman (Epix) samt Spirou-albumet Hoppets tid del 1 av Émile Bravo (Cobolt) som recenseras i detta inlägg.

Förutom huvudserien Spirous äventyr har det belgiska förlaget Dupuis sedan 2006 gett ut flera album med alternativa fristående historier med vår ständigt unge pickolo och hans vän Nicke av vilka flera getts ut på svenska av Cobolt, såsom Leopardkvinnan, Ljuset från Borneo och Helgalna äventyr med Spirou. Ett av dessa var Émile Bravos underbara Porträtt av hjälten som oskuldsfull ung man (originalet från 2008 och Cobolts utgåva 2014) som fungerar som en fin prolog till Bravos riktiga mästerverk Hoppets tid som är planerad att komma ut i fyra delar på sammanlagt över 300 sidor.

Porträtt av hjälten som oskuldsfull ung man är tyvärr slut från förlaget men går att få tag i på biblioteket och även om man inte behöver läsa den för att förstå vad som sker i Hoppets tid så rekommenderar jag ändå att du läser eller skaffar den eftersom det är en väl berättad och fint illustrerad prolog med mycket charm, dramatik och humor. Bravo tar oss med till Spirous rötter (figuren dök upp för första gången 1938) där han jobbar som pickolo på hotellet Le Moustique i Bryssel sommaren 1939. Det storpolitiska spelet som var inledningen till Andra världskriget är ytterst påtaglig och en stor del av berättelsen men också det fina porträttet av Spirou som just en oskuldsfull och lite naiv ung man med stora frågor om alltifrån kärlek, krig, politik och livet i största allmänhet.

Här får vi för första gången (i Bravos version) träffa Nicke som en samvetslös och burdus journalist, Spirous plågoande överportieren Entresol och hans vänlige beskyddare Dewilde, den brokiga skaran av barn i kvarteret som tyr sig till Spirou eftersom han är äldre än dem men inte vuxen samt hans första förälskelse: den polsk-tysk-judiska unga kvinnan Kassandra Stahl som senare visar sig vara en övertygad socialist.

Jag njöt i fulla drag av Porträtt av hjälten som oskuldsfull ung man men var ändå inte förberedd på att Hoppets tid skulle vara ännu bättre för inte nog med att Bravo här hittat tonen perfekt med Spirou och hans värld utan den är också en stark och mycket realistisk krigsskildring som jag sent kommer att glömma. Belgiens sorgliga historia som Europas ”dörrmatta” blir här ett faktum i maj 1940 när den tyska krigsmaskinen sätts i rullning och Spirou och hans vänner obönhörligt och skoningslöst dras in i konflikten. Inte som klassiska äventyrshjältar utom som vanliga hederliga maktlösa belgare som desperat försöker fly undan tyskarnas bombplan och pansarvagnar och detta djärva drag med en så klassisk karaktär som Spirou är inget annat än mästerligt.

Samtidigt som albumet är brutalt verkligt innehåller det också sedvanlig charm och komik där Nicke ofta får spela förstafiolen, nu som nyrekryterad och tämligen oduglig militär men det är också svårt att hålla sig när Belgien också får husera allierade styrkor, såsom engelsmän (rostbiffar) och fransmän (grodätare). Den poetiska rättvisan när en fransk överste slutligen får äta upp sin kommentar om att lilleputtlandet Belgien är ett ”såll” eller när Spirou och Nicke lyckas fly undan Gestapos klor när ockupationen är ett faktum är bara två exempel på härligt roliga scener. Min favoritscen är annars när den tanklöse Nicke söker nytt jobb på den numera tyskvänliga tidningen Le Soir där vi får möta en kusligt humorlös chefredaktör.

Bravo väjer inte för någonting när det gäller att skildra krigets grymma sidor och inte heller den kommande ockupationen, där flera belgare uppskattar nazismens ordning och reda och även nazisternas söndra-och-härska-politik där man skaffade sig medlöpare i de ockuperade länderna, i Belgiens fall genom det nationalistiska flamländska partiet VNV som samarbetade med ockupationsmakten. Förutom detta är Spirou orolig för sin flickväns okända öde i det nu tillintetgjorda landet Polen och eftersom han även förlorar sitt vanliga jobb så söker han sig tillbaka till det katolska barnhemmet där han är uppväxt och deltar även motvilligt i deras scoutkår. Genom den oskuldsfulle Spirous ständiga frågor om alla ingredienser i detta kaos får läsaren också en grundkurs i detta mörka tidevarv i Europas historia som även innehåller små strimmor av hopp om en bättre och ljusare framtid.

Hoppets tid del 1 bjuder på fenomenal läsning från första till sista rutan och jag ser verkligen fram emot del 2 vars original förväntas komma ut nu i höst och jag hoppas få njuta av den svenska utgåvan någon gång i början på 2020. Rekommenderas varmt!!!

Trackback-adress