Riktigt vass poster för Iron Man 3. Tredje delen i superhjältefilmer har ju tidigare tenderat att vara besvikelser – jag tänker främst på Spider-Man 3 och X-Men: The Last Stand – men vi håller väl tummarna för att det här ska bli bra.
Författar arkiv
Behind the Scenes: The Incredible Hulk
Ett klipp där ILM visar hur de motiontrackade Mark Ruffalo a.k.a. Hulken i Avengers-filmen.
Villains for Hire
Du vet de där söndagarna när man ligger i soffan i bara kallingarna och sträckkollar på alla Transformers-filmerna? Det finns ju helt klart något fint i att kunna släppa alla pretentioner och bara grisa ned sig i filmer som man vet egentligen inte är bra. För min del så är det exakt samma sak när det kommer till serier, och det är därför jag alltid gillat att läsa serier som till exempel Villains for Hire.
Vill du läsa en smart och gripande serie där du sitter med andan i halsen från början till slut så ska du antagligen läsa något annat än just Villians for Hire. Vill du däremot läsa en serie där mer eller mindre kända B-skurkar som Avalanche, Death Stalker, Headhunter, Scourge, Shocker, Bushmaster, Bombshell, Tiger Shark, Crossfire, Nightshade, Man-Ape, Speed Demon, Monster, Stilt-Man och Purple Man fightas mot varandra så ska du läsa den här titeln.
I korthet så är Villains for Hire en miniserie på fyra nummer som är en fristående fortsättning på Heroes for Hire från 2010. Privatdeckaren tillika legoknekten Misty Knight agerar här arbetsgivare och centralkontakt för ett knippe inhyrda superskurkar som utför de uppdrag som de anlitats för. Det visar sig att huvudsyftet med Villians for Hire är att hindra Purple Man från att etablera sig själv ledare för ett nytt brottssyndikat i New York, och hela serien är i princip en katt och råtta-lek mellan de två sidorna mixat med diverse svek och tvister. En och annan överraskning bjuds det också på, så det är inte bara superskurkar som slåss med varandra hela tiden.
Det är faktiskt ganska tunga namn som står bakom den här titeln. Dan Abnett och Andy Lanning har ju bland annat skrivit manus för hyllade Marvel-serier som till exempel Guardians of The Galaxy, War of Kings och Nova, men här tar de det lite lugnare och pausar de mer episka proportionerna till förmån för en enklare men ändå tillräckligt underhållande story.
Överlag så är det här en helt ok story, men om jag ska vara lite kräsen så kan jag sakna djup i karaktärerna. Nu är det här i och för sig bara en limiterad serie på fyra nummer, men jag hade ändå gärna sett att Lanning och Abnett – som ju faktiskt är grymma på att skapa serier med riktigt vass gruppdynamik – hade gett karaktärerna lite mer utrymme. Merparten av dem är så pass unika att jag gärna hade fått veta mer om dem, men skurkarna blir här sällan mer än en halvlökig kostym och tuffa kommentarer. Det hade varit fint om skurkarna fått möjlighet att visa lite mer av sina personligheter, till exempel på samma sätt som i Thunderbolts, men det här blir som sagt aldrig mycket mer än ett actionfyllt tidsfördriv.
Betyget blir den här gången bara en tvåa, men jag tycker ändå att Villians for Hire förtjänar att läsas, särskilt om du som jag hittar den till reapris. En helt ok serie att spendera en långsam söndag med.
Illustration: Renato Arlem
Förlag: Marvel
Betyg: 2+/5
The Punisher – BORN
Året är 1971 och Vietnam-kriget är inne på sluttampen. Amerikanerna börjar konstatera att det inte finns mycket kvar att kämpa för, och alla räknar ned sina dagar tills de får återanvända till hemlandet. Alla förutom en man vid namn Frank Castle. Castle är kapten vid Valley Forge Firebase, en mer eller mindre bortglömd amerikansk bas vid gränsen till Kambodja, och han är en av få som inte tror att Viet Cong tappat intresset för Valley Forge Firebase.
Detta är grundpremissen för Garth Ennis och Darick Robertsons Punisher-prequel Born, som är berättelsen om hur Frank Castle tar de första stegen mot det som till slut kommer att leda till att han axlar rollen som The Punisher. Att Frank Castle blir den vapenglade The Punisher efter att hans familj dödats av gangsters vet väl alla (eller?), men det här är alltså storyn om vad som hände innan dess. Det kan kanske låta lite som en efterkonstruktion, men det här är faktiskt riktigt bra. Jo, det är sant!
Ni som ser er själva som barn kan ju sluta läsa här, för det här är en Marvel MAX-titel. I korthet så är MAX-titlar “mognare” än Marvels vanliga utbud, och här bjuds det på allt ifrån droger till grovt språk och lemlästade kroppar i brutala eldstrider. Inget för den kräsmagade alltså, men det är ändå inget direkt frosseri i våldet. Känslan är snarare att Ennis och Robertson vill förmedla att krig i allmänhet, och säkerligen Vietnam-kriget i synnerhet, är ett helvete för alla inblandade.
Captain Castle drivs redan här av ett rätt tveksamt etostänk där han skoningslöst separerar “ogärningsmännen“ från de “oskyldiga”, men utöver hans egna tankar så lever Frank även med en inre mörk röst i sitt eget huvud. Den här inre rösten pushar Frank att släppa på tyglarna och låta den okände ägaren av rösten “hjälpa” Frank att leva upp till sin fulla potential. För dig som är bekant med Moon Knight, och då främst samlingen The Bottom (som jag måste läsa igen, nu!), så känns den här typen av inre röst igen. Det är nämligen väldigt oklart om det här är en extern röst, eller om det helt enkelt är Frank själv som ådragit sig en psykisk åkomma efter alldeles för lång tid i Vietnam.
Hur det än är med Franks psykiska hälsa så är det tydligt att han redan här börjat distansera sig från merparten av sina medmänniskor, och Garth Ennis lyckas måla upp en bild av en ung man som hela tiden verkar drivas framåt mot ett oundvikligt öde. Det här är mörkt, spännande och brutalt, och ett väldigt lyckat tillskott till Punishers bakgrundshistoria. Born rekommenderas varmt både för inbitna Punisher-fans och för de som vill ta ett första steg in i Frank Castles värld.
Illustration: Darick Robertson
Förlag: Marvel MAX
Betyg: 4/5
Snygga omslag: Incredible Hulk #7
Snygga omslag: NOVA
Moebius Arzak – Övervakaren
Arzak är uppsyningsman på planeten Tassili, men freden i hans värld är hotad. Några har börjat mörda wergerna, planetens ursprungsbefolkning, och säljer deras kranier som souvenirer. Samtidigt planerar wergernas befrielsearmé att kidnappa kronprins Domyo. Arzak till hälften människa, till hälften werg. Men var ligger hans lojalitet?
Så summeras Arzak – Övervakaren, vilket blev Moebius sista serie innan han avled i mars 2012. Vet du inte vem Moebius är!? Läs igenom och memorera hans Wikipedia-sida så kör vi vidare när du är klar.
Så, Moebius är alltså en serielegend, och när jag fick möjlighet att recensera Arzak – Övervakaren så högg jag som en kobra. Vi kan väl börja med att konstatera att det här är en fruktansvärt snygg serie. Det inbundna albumet är tryckt i ett riktigt maffigt format (25,3 x 35,9 cm) och på ett kraftigt blankt papper. Påkostat med andra ord, och även trycket känns lyxigt med bra stuns i färgerna. Det är exakt så här man vill uppleva Moebius fantastiska vyer och detaljerade landskap, och serien är en total fröjd för ögat från början till slut. Gillar du snygga seriealbum så är det bara att släppa allt och rusa ut och köpa det här på stubben. Detsamma gäller såklart också om du är ett fan av Moebius. För min del så funkar albumet lika mycket som en artbook som ett seriealbum, särskilt tack vare att det inkluderar en hel extramaterial i form av tjusiga helsidor, skisser och kommentarer från Moebius själv.
På minussidan så har vi tyvärr det faktum att Arzak var tänkt att bli en trilogi, vilket nu lär vara en total omöjlighet med tanke på att Moebius, som alltså ansvarade för både manus och illustration, inte längre är i livet. Man bör bara medveten om det om man köper Arzak – Övervakaren, så att man inte blir alltför besviken över att inte få veta hur storyn slutar.
Apropå storyn så är själva grunden helt ok med Arzak som mer eller mindre neutral part mellan två rivaliserande faktioner, men dialogerna är tyvärr bitvis väldigt ansträngda. Jag vet inte om det är Moebius som hade lite svårt med flyt i dialogen eller om det hänger på översättningen till svenska, men jag kan inte låta bli att tänka på dubbningen i klassiska Cyborg 009, där det enligt utsago var en dansk vid namn Karsten som skötte allt svenskt tal. Fullt så hysteriskt konstigt som till exempel det här blir det aldrig i Arzak, men det känns ibland som den svenska grammatiken och ordföljden fått sig en smäll.
Överlag så är hur som helst Arzak – Övervakaren ett klart köpvärt album. Den inbundna utgåvan med sitt maffiga format ger verkligen rättvisa åt Moebius illustrationer, och albumet bör ha en given plats hos den hängivne seriesamlaren. Det enda smolket i bägaren är som sagt att vi inte lär få veta hur det faktiskt slutar.
Edit: Redaktören för Arzak förtydligar i en kommentar här att det är fullt möjligt att det kommer fler album med Arzak, då Moebius före sin död författat manus till tre eller till och med fyra volymer. Goda nyheter alltså!
Illustration: Moebius
Förlag: Faraos Cigarer
Betyg: 3/5
Jonas årskrönika 2012 – Den om nördarna
Juletider innebär inte bara en massa stress över julklappar och tråkig storstädning, utan även att det är dags för någon sorts årskrönika. Jag hade gärna skrivit några ord om serieåret som gått, men då jag periodvis varit mentalt bortkopplad från alla typer av serienyheter så hoppar jag nog över det i år. Tänker istället att jag skriver några rader om ett relaterat ämne som fått väldigt mycket uppmärksamhet under året som gått. Min julkrönika kommer att kretsa kring nördkulturen i allmänhet och termen nörd i synnerhet.
Låt oss börja med att kalla 2012 för Nördens år. Alla ser på Game of Thrones och Walking Dead, nördiga podcasts ploppar upp överallt, TV-spel är ett måste, serieläsandet ökar och scifi, fantasy och superhjältar dominerar på bio. Utbudet är bättre, acceptansen är större och nördar i alla åldrar gör sin röster hörda.
Det är fint på något sätt att fler och fler idag är beredda omfamna nördepitetet till fullo och bära det på kavajslaget med stolthet. Plötsligt så är alla gamers, serieläsare, brädspelare, fantasyfans eller scifiexperter. Ok, långt ifrån alla kanske, men jag upplever det som att mängden självutnämnda nördar har ökat. Eller, det är nog snarare så att nördarna börjat ta mer och mer plats. Främst i de så kallade sociala medierna, men även i mer klassiska kanaler som radio och TV. Kudos till det säger jag, mer nördmedia till alla!
Det som jag är lite fundersam kring är varför många egentligen är så snabba och villiga att titulera sig som nördar. Anser jag mig själv för övrigt vara tillräckligt kvalificerad för att kunna titulera mig som nörd? Visst, varför inte. Jag lär ju kvala in i och med att jag:
läser serier, gillar scifi, spelar tv-spel, målar Warhammer-figurer, spelar brädspel, samlar på vinylgubbar, bygger japanska robotmodeller, kollar på animé, läser manga, har en seriebaserad tatuering, har varit i Japan, driver en serieblogg, vet vilka superkrafter som är sämst etc osv.
Så, grunden för nördtiteln är lagd och cementerad sedan barnsben. Trots det så har jag alltid varit försiktig med att sätta mig alltför bekvämt i nördfacket. Faktum är att jag lika mycket som jag skulle kunna facka in mig som nörd skulle kunna kalla mig hårdrockare, reklamare, fotograf, kattmänniska, bolagsman, bloggare eller arg vit man om jag nu vill det. Beroende på vad min hjärna väljer att fokusera på under en viss period så skulle jag nog säga att de olika delarna i snitt tar upp lika mycket plats i mitt livspussel.
Jag antar att det för vissa är viktigt att visa var man står och vad man brinner för, men jag har sedan jag var tonåring – säkert undermedvetet då men nu, 20 år senare, mer medvetet – valt att inte tagga mig själv alltför specifikt med något av mina intressen. Min teori, eller kanske farhåga, är att så fort jag skulle göra det så skulle det sannolikt skapas förutfattade meningar om vem jag är.
Att ses som Reklamaren skulle till exempel vara något radikalt annorlunda än att ses som Hårdrockaren. För min del så har båda begreppen både positiva och negativa konnotationer, och då jag inte känner för att generalisera mig till att vara någon av dem till 100% så väljer jag att inte titulera mig som något av det. Visst, jag jobbar med reklam och jag lyssnar på hårdrock, men det är något helt annat än att vara reklamare eller hårdrockare. Var jag tvungen att välja en titel så skulle jag faktiskt inte heller välja att vara Nörden. Oavsett om jag tolkar det som Svenska Akademien gör, där det är en enkelspårig och löjeväckade person, tönt, eller om Nörduppropet.se prickat mer rätt med att det är en passionerad och engagerad eldsjäl med starka intressen, så är jag inte särskilt peppad på att behöva vara Nörd-Jonas.
Med detta inte sagt att jag tycker att andra inte heller ska anamma nördtiteln till 100%. Jag ser inget som helst fel i det, men jag kan tycka att approachen här kommer jag med mina nördintressen och är stolt och stark lätt kan platta till personen i fråga. Det lär ju finnas mer än bara nörderier där bakom fasaden (eller?), så varför marginalisera sig till att vara hen den där nörden. Jag har däremot förståelse för att det finns lägen där det är en fördel att faktiskt anamma och etablera en specifik titel. Om jag till exempel vill göra karriär som spelskribent så är det säkert en fördel om jag hamrar in bilden av mig själv som expert och spelnörd så ofta som möjligt, men då det gäller jobb snarare än min faktiska person så anser jag det vara lite annorlunda. De flesta har ju trots allt inte förmånen att kunna försörja sig på sina intressen.
Nu KAN det i och för sig vara så att det är jag som har så pass spretiga intressen att det är svårt att hamra fast en permanent etikett, men jag tror inte att det är så. Jag tror däremot att jag är noga med att alltid ha en out. Om jag tröttnar på något – periodvis eller permanent – så är det alltid skönt att kunna falla tillbaka på något annat. Change or Die som Warren Ellis uttrycker det i Stormwatch.
Trots att jag själv valt att inte fronta med mina nörderier alltför mycket så tycker jag att det är både kul och bra att de mer nördiga kulturformerna nu tar allt mer utrymme och accepteras på en bredare front. Som alltid så kan det ju vara lätt att ställa sig tveksam till att pöbeln plötsligt börjar bry sig om de saker som du tidigare haft ensamrätt på, men hellre det än att de marginaliseras bort så pass mycket att de till slut försvinner.
Hur som helst, en eloge till alla självutnämnda nördar som väljer att stå och skrika på barrikaderna. Jag kommer antagligen aldrig att stå där uppe tillsammans med er, men jag står precis nedanför och håller tummarna för att allt ska gå bra. Med det sagt så tackar jag väl för ett helt ok 2012 och hoppas att nörderierna får fortsätta att frodas under 2013.
PS. Läs mer serier!





![ARZAK SUEDOIS[BD].indd.pdf ARZAK SUEDOIS[BD].indd.pdf](http://www.shazam.se/wp-content/uploads/2012/12/ARZAK-SWE.jpg)



