Arkiv för kategorin ‘iPad’

iPad /Recensioner

Supernovas – X-Men #188-193

lördag 23 juni, kl 18:42 av 7 kommentarer

xmen_supernovas_3Det har varit alldeles för lite mutanter på Shazam den senaste tiden, så vi drar upp kvoten med en X-Men-recension. Själv följer jag bara Ultimate X-Men i lösnummersform, så i skrivande stund så har jag ingen egentlig koll på vad vanliga X-Men och övriga x-team pysslar med nu för tiden (utöver att de är mitt uppe i någon konflikt med Avengers). Med det i åtanke så har jag den här gången valt att bubbla lite om en samling som har några år på nacken.

Arc:en Supernovas från 2006 är skriven av Mike Carey och samlar #188-193 av X-Men. Tidsmässigt så utspelar sig Supernovas strax efter House of M (recension här) och innan Messiah Complex (recension här). Vi kör en kort summering för de som inte alls hängde med under den perioden (spoilers för de som ännu inte läst House of M:

Scarlett Witch a.k.a. Wanda Maximoff a.k.a. Magnetos dotter avslutar House of M med att yttra orden “No more mutants”, vilket på ett ögonblick reducerar jordens mutantpopulation från miljontals till 198 st och etavlerar den 2 november som M-Day. Mutantgenen är som bortblåst, och mutanterna som ras är plötsligt utrotningshotad. Merparten av X-Men har förmånen att få behålla sina krafter, men de befinner sig i en extremt jobbig sits med flera olika parter som vill profitera på mutanternas smått prekära situation.

xmen_supernovas_2Hur som helst, nog med bakgrund och tillbaka till Supernovas. Handlingen inleds med att en blåslagen och uppenbart skakad Sabretooth är på flykt från några för oss okända antagonister. I och med att mutanterna vid det här laget är så pass få och splittrade så söker Sabretooth asyl hos X-Men, och efter ett misstänksamt mottagande (snarare ett tillfångatagande) så får X-Men reda på att Sabretooth på själva M-Day blivit vittne till hur en grupp superevolverade människor plötsligt dyker upp och introducerar sig själva som efterträdare till både homo sapiens och homo superior (dvs mutanterna, för er som inte riktigt hänger med i x-lingot). Den nya gruppen, som kallar sig själva för Children of The Vault, likviderar iskallt alla som kan ha bevittnat deras intåg, och den enda som klarat sig undan dem under en längre period är Sabretooth. X-Men hinner inte göra särskilt mycket med den här informationen innan Vault-barnen attackerar dem på hemmaplan, och sen är det fullt fräs på liv och död.

Utöver konflikten med Children of The Vault så introducerar Carey här även en helt ny laguppställning för X-Men. Efter M-Day så känner sig X-Men med Cyclops i spetsen än mer pressade än vanligt, och för att kunna agera snabbt och proaktivt på nya potentiella hot så ger Cyclops Rogue mer eller mindre fria tyglar att sätta ihop sin egen specialstyrka. Teamet som Rouge handplockar består av en rätt brokig samling mutanter, där veteraner som Iceman, Cable och Cannonball mixas med de mer otippade nykomlingarna Mystique, Omega Sentinel, Lady Mastermind och Sabretooth. Gott och blandat kan man säga, och inte helt överraskande upplagt för flertalet interna konflikter. Personligen så tycker jag det är ett lyckat drag att låta den klassiska lineup:en vila lite till förmån för det här nya gänget. Det är skönt med lite friska vindar och att inte riktigt veta var man har alla.

xmen_supernovasCarey plockar även upp en tråd från Mark Millars Wolverine-arc Enemy of The State, där Wolverine och ett knippe andra superhjältar (och skurkar) blir hjärntvättade av The Hand. Bland de hjärntvättade finner vi bland andra forna Alpha Flight-medlemmen Northstar, och de är honom som Carey plockar in i Supernovas. Jag kan tycka att det känns rätt onödigt. Dels så tillför delen med Northstar inte jättemycket till handligen, och för eventuella nytillkomna läsare så måste det vara smått omöjligt att förstå vem Northstar är och varför han är hjärntvättad och mordisk. Dock, för de som gillar att nörda ned sig i Marvel-kontinuitet (vilket jag då och då gör) så är det ändå rätt nice att Carey väver samman Supernovas med Enemy of The State, och att man får veta vad som egentligen hände med Northstar.

Ritandet i Supernovas står Chris Bachalo för. Bachalo har en rätt egen stil som jag gillar. Det är inte helt korrekt att kalla hans stil för cartoony eller mangainspirerad, men han rör sig i något slags gränsland mellan flera olika stilar, och lyckas med det. Bachalo verkar dock inte ha hunnit med alla nummer själv, så Clay Henry hoppar in och tecknar ett nummer i mitten. Henry har en mer klassisk Marvel-stil, men bytet av illustratör stör mig inte lika mycket här som det brukar kunna göra.

För att summera så är Supernovas en actionpackad story med ett nytt och intressant persongalleri, och storyn är så pass befriad från komplex x-kontinuitet att den bör passa de flesta. Arc:en har kanske inte lämnat några större spår efter sig, men gillar du X-Men så lär du gilla Supernovas.

Manus: Mike Carey
Illustration: Chris Bachalo, Clayton Henry
Förlag: Marvel
Betyg: 3/5
Skriv en kommentar
iPad /Recensioner

Supergirl #2-4

lördag 26 maj, kl 23:01 av 3 kommentarer

Minns någon att jag helt otippat recenserade första numret av Supergirl när DCnU drog igång? Antagligen inte, men här kommer i alla fall uppföljaren, en recension av #2-4 a.k.a. den första Supergirl-arc:en.

supergirl_4Jag gav det första numret av Supergirl en tvåa i betyg med motiveringen att det kändes berättarmässigt ljummet och att den lätt glömdes bort till förmån för andra serier. Till viss del så är det fortfarande så, men istället för ljummet så skulle jag säga att berättandet snarare är väldigt lättillgängligt. Michael Green och Mike Johnson presenterar en story utan några komplexa krusiduller där vi helt enkelt får följa Supergirl under hennes första dagar som nykomling på jorden. Det är rätt nice faktiskt, att läsa en serie som verkar vara helt utan några större pretentioner. Att läsa Supergirl är lite som att kolla på en ok TV-serie. Den är kanske inte lika engagerande som en riktigt vass film, men är ändå tillräckligt välgjord och lättillgänglig för att man ska komma tillbaka till den.

Som karaktär sett så tycker jag att rent spontant att Supergirl, eller Kara Zor-El som hon egentligen heter, känns intressantare än kusinen Superman. Genom de här numren hinner vi inte lära känna henne i någon egentlig detalj, men hon känns som en viljestark person som inte är beredd att ta särskilt mycket skit innan hon tänder till. Att hon inte heller har något hjältepatos som driver henne tycker jag också är en styrka.

supergirl_3Storymässigt så är allt som sagt rätt straight forward: Supergirl försöker förstå var hon hamnat, varför hon plötsligt verkar ha fått superkrafter, hur spädbarnet till kusin plötsligt är en fullvuxen beskyddare av en annan planet och varför en ung miljardär med högkvarter i omloppsbana verkar vara väldigt mån om att få tag i henne. Allt detta mixat med att Supergirl ännu inte alls är intresserad av att leka superhjälte och bara vill komma tillbaka till Krypton igen gör storyn både snabbfotad och underhållande. Som sagt, det kanske inte är något som grabbar tag i en och vägrar släppa taget, men det finns inte heller så mycket att klaga på. Mahmud Asrars illustrationer fortsätter här att vara något av en höjdpunkt, och färgläggaren Dave McCaig ger allt ett extra lyft med sköna färger och mjuka skuggbingar. Supergirl är helt enkelt en visuellt välproducerad serie.

Sammanfattningsvis, är Supergirl en av årets höjdpunkter? Nej, så medryckande är det inte, men är man bara sugen på en helt ok och vältecknad superserie att slå ihjäl lite tid med så funkar Supergirl riktigt bra.

Manus: Michael Green, Mike Johnson
Illustration: Mahmud Asrar
Färgläggning: Dave McCaig
Förlag: DC
Betyg: 3/5
Skriv en kommentar
iPad /Recensioner

Stormwatch #4-6

torsdag 17 maj, kl 16:38 av 0 kommentarer

stormwatch4Det har väl blivit hög tid att försöka komma ikapp DC:s Stormwatch, så här kommer ett samlat utlåtande av #4-6, där #6 avrundar Stormwatch:s första arc. Som tidigare så har jag läst den här titeln på iPhone/iPad, vilket jag lär fortsätta göra även framöver. För manus i de här numren ansvarar fortfarande Paul Cornell, och för den som missat mina åsikter om hans föregående nummer så finner ni dem här och här.

Storymässigt så är de här numren mycket mer fokuserade än #1-3 varit, vilket gör att den tidigare spretigheten är som bortblåst. De parallella spåren strålar här samman, och teamet står för första gången mer eller mindre enat mot ett gemensamt hot. Hotet i fråga utgörs till en början av ett av de större och mest bisarra monster jag sett på länge (vilket såklart enbart är positivt), och svänger sedan kraftigt över till ett par interna konflikter som påverkar Stormwatch från grunden. I korthet så är tempot kvickt och kasten snabba, och det känns som att Cornell haft kul med storyn i de här numren. Jag gillar även det faktum att det än så länge inte finns någon egentlig superskurk i den här titeln, utan att teamet primärt fått handskas med betydligt mer abstrakta problem mixat med diverse interna schismer.

Stormwatch5Karaktärsutvecklingen är även den mycket starkare i de här numren, och mot slutet av #6 så tycker jag att man fått mycket bättre koll på Stormwatch, både som team och individerna i det. Det är egentligen bara Martian Manhunter som fortfarande har en rätt otydlig och rätt träig roll, vilket jag gnällt över även i tidigare nummer. Bortsett från honom så tycker jag att alla karaktärer växt genom de här tre numren. Cornells flirtande med Warren Ellis version av Stormwatch och Authority fortsätter även i de här numren, men det känns som att han så sakteliga hittat en egen ton i berättandet också. Dialogerna når egentligen aldrig Ellis höjder (när han är som bäst), men de är rappa och överlag rätt kul.

Miguel Sepulveda tycker jag har hittat hem mer och mer för varje nummer, med massiva actionscener och extremt mycket detaljer – inte sällan som ett direkt resultat av nämnda actionscener. Jag kan dock tycka att hans karaktärer i de mer stilsamma panelerna kan ha en något udda fysik. Svårt att säga mer exakt vad som inte stämmer, men jag tror det har med proportionerna att göra, vilket gör att karaktärerna ibland ser ut som modellfigurer. Överlag så är Stormwatch dock en riktigt snygg serie, med en hel del riktigt spektakulära scener.

Samlingen Stormwatch: Darkside beståendes av nummer 1-6 släpps i samlad form den 23 maj, och de som gillar Paul Cornell, Warren Ellis tidigare Wildstorm-titlar eller helt enkelt bara diggar storskalig scifi/superhjälteaction med mörka undertoner bör helt klart införskaffa den.

Manus: Paul Cornell
Förlag: DC
Betyg: 4-/5
Skriv en kommentar
iPad /Recensioner

Uncanny X-Force #1-4: The Apocalypse Solution

torsdag 5 april, kl 09:41 av 3 kommentarer

apocalypse_solutionDen förlorade sonen återvänder. Efter ett rekordlångt uppehåll så har det blivit dags för mig att serieblogga igen, och jag gör det med en recension av Uncanny X-Force #1-4, The Apocalypse Solution (som jag läst på iPad:en). Johan har redan recenserat delar av den här arc:en, men det skadar (väl?) aldrig med en second opinion, så jag kör en egen variant här.

Uncanny X-Force är i korthet en nystart av titeln som tidigare hette enbart X-Force, och som sedan starten bestått av ett knippe X-hjältar som inte spottat i glaset när det kommit till covert ops och uppdrag av det mer tveksamma (och rent mordiska) slaget. När Craig Kyle och Christopher Yost (som skötte manus för X-Force #1-28) hade hand om teamet bestod det främst av individer med vassa tillhyggen, som till exempel Wolverine, X-23 och Archangel, men när Rick Remender har fått ta över författartyglarna i och med Uncanny X-Force så har han valt en annan approach för teamets uppbyggnad, och även för deras existens. I det här nya teamet finner vi återigen Wolverine och Archangel, men övriga medlemmar har ersatts av Psylocke, Fantomex och Deadpool. Kan kännas som en rätt random samling karaktärer, men för den som kan sin X-historia (och det vill jag gärna tro att jag kan) så finns det en röd tråd som knyter dem samman: De har alla blivit manipulerade och mer eller mindre psykiskt våldtagna i sitt förflutna, och har i och med X-Force gett sig blanka fan på att det inte ska hända igen. Med hjälp av en stor dos våld kan man tänka sig.

apocalypse_solution_2Arc:en heter som sagt The Apocalypse Solution, så det är ingen direkt överraskning att teamets första uppdrag går ut på att ta kål på just Apocalypse. Angel a.k.a. Archangel a.k.a. Warren Worthington III – vars liv vrängdes ut och in av Apocalypse då han förvandlade en desperat Angel till Death / Archangel, en av apokalypsens fyra ryttare – har snappat upp rykten att Clan Akkaba, en kult med tusenåriga kopplingar till Apocalypse, lyckats skapa en klon av sin forne härskare. Det här kan X-Force såklart inte blunda för, och efter en mer eller mindre lyckad infiltration av Deadpool så ger sig teamet iväg för att sätta stopp för Clan Akkabas planer. Det visar sig (såklart) vara lättare sagt än gjort, för den nyligen återuppståndne Apocalypse skyddas inte bara av varje superskurks standardiserade underhuggare, utan även av The Final Horsemen, vilket är fyra stycken synnerligen obehagliga mutanter som fullständigt sprutar död och förintelse kring sig. X-Force får helt enkelt sina fiskar varma, och jakten på Apocalypse blir långt ifrån smärtfritt.

apocalypse_solution_3För den som ännu inte läst The Apocalypse Solution så ska jag inte spoila storyn, men teamet får som sagt sina fiskar ordentligt varma och får därmed vid flera tillfällen möjlighet att utnyttja sina dödliga superkrafter till fullo. Det är i princip fullt ös från början till slut, men det är inte bara dum trikåaction, för Remender får till ett driv och en spänning som håller i sig ända till det nervkittlande och oväntade slutet. Jag har egentligen inget negativt att säga om serien som helhet, men ska jag lyfta något litet minus så skulle det vara hur Fantomex hanteras. Känner man inte till Fantomex sedan tidigare så kan det nämligen vara svårt att få kläm på vad han egentligen har för krafter. För den som missat honom så kör vi en snabbdragning här: Kraftfull illusionist, prickskytt, externt fristående nervsystem kallat E.V.A., tre hjärnor, skydd mot telepati och ökad snabbhet, styrka och vighet. Med allt detta till förfogande så kan det som sagt ta en stund innan man förstår att Fantomex är mer än en kille med pistoler, och som snarare jobbar betydligt mer med sina illusioner. Utöver det så tycker jag att Remender fått till en fullpoängare, både karaktärs- och storymässigt (och då gillar jag egentligen inte ens Deadpool).

Illustratör för de här numren är Jerome Opeña, som i mina ögon är grymt bra. Han lyckas dels visa hur dödlig varje medlem verkligen kan vara, men utan att för den delen göra dem osympatiska, och får även till en perfekt detaljrikedom och lagom gritty känsla med en mix av tusch och detaljerad blyerts. Färgläggningen av Dean White tycker jag också är smått briljant, med en lila- och gröntintad ton som ger serien en passande och personlig känsla. För att dra en filmreferens så får färgschemat i X-Force mig att tänka på Drive (vilket enbart är positivt). X-Force är i korthet en av de snyggaste serier jag har läst på riktigt länge.

Sammanfattningsvis så är Uncanny X-Force #1-4: The Apocalypse Solution väldigt nära en fullpoängare. Serien är snygg, frän, spännande och befriande fristående från övriga X-titlar och mutantkontinuitet, vilket gör den passande för såväl veteraner som nytillkomna läsare. Köp den.

Manus: Rick Remender
Illustration: Jerome Opeña
Färgläggning: Dean White
Förlag: Marvel
Betyg: 4+/5
Skriv en kommentar
iPad /Recensioner

Animal Man #1-5

fredag 20 januari, kl 21:25 av 0 kommentarer

animal_man_review_3För kanske en vecka sedan så sänkte DC priserna på merparten av sina serier i ComiXology-appen på iPhone och iPad, och jag har precis överraskat mig själv med att sträckläsa den första arcen av DC:s nya Animal Man. Varför är det ingen som sagt till mig att Animal Man är en svinbra serie nu för tiden? Inte för att jag ogillat Animal Man tidigare egentligen, jag läste faktiskt alla Animal Man-nummer av Grant Morrison förra året och tyckte de var helt ok, men det är ingen serie som jag direkt fastnade för. Nu är det Jeff Lemire som ärvt författarskapet under DCnU, och även om Lemire är ett namn som ofta poppar här på Shazam så har jag själv ingen relation överhuvudtaget till hans tidigare verk. För min del så är det säkert en fördel, för i och med att jag inte har något annat att jämföra med så kan jag inte säga om nya Animal Man känns som en typisk Lemire-serie eller inte. Det spelar heller ingen som helst roll, för jag tycker som sagt att det här var en riktigt bra serie.

För den som inte känner till Animal Man sedan tidigare så är han en rätt klassisk DC-karaktär som debuterade redan 1965, då Buddy Baker fick sina krafter när han råkade hamna i vägen för ett exploderande rymdskepp. Som Animal Man har Buddy superkraften att kunna låna i stort sett vilken förmåga som helst från djurriket, som till exempel att flyga som en fågel, bli stark som en björn och så vidare, vilket han använde i rollen som trikåklädd brottsbekämpare. Animal Man blev aldrig någon jättehit under de första 20 åren, men i slutet av 80-talet så fick Grant Morrison relauncha Animal Man, vilket ledde till ett helt knippe nummer som idag är smått kultförklarade. Med Morrison vid spakarna så bytte Buddy fokus från rent superhjältande till deltidshjälte och familjefar, där frun Ellen och barnen Cliff och Maxine tog nästan lika mycket plats som Buddy själv. Morrisons Animal Man var bitvis även en smått alternativ meta-titel med mer eller mindre uppenbara referenser till såväl andra titlar som seriemediet i helhet. För den som är nyfiken på Morrisons version av serien så finns samtliga nummer för en hyggligt billig penning på DC:s och ComiXologys iPhone-appar. Hur som helst, nog om gamla Animal Man och vidare till det desto mer aktuella.

Fortsätt läsa Animal Man #1-5

Manus: Jeff Lemire
Illustration: Travel Foreman, Steve Pugh
Förlag: DC
Betyg: 4+/5
Skriv en kommentar
iPad /Recensioner

Stormwatch #2 & 3

torsdag 17 november, kl 06:54 av 2 kommentarer

stormwatch3Hurra, seriebloggeri! Jag har tröttnat på att recensera enstaka lösnummer då jag ofta känner att det blir repetetivt, så jag har samlat på mig lite nummer och kommer att köra en serie recensioner framöver med lite mer samlade utlåtanden. Vi börjar med Stormwatch #2 & 3. Jag gav ju Stormwatch #1 en 4 i betyg, något jag nog skulle vilja dra ner till en 3:a efter att ha läst serien ett par vändor till.

Handling: Ena halvan av Stormwatch fortsätter att mer eller mindre tvångsrekrytera Apollo och Midnighter medan den andra halvan luskar i varför månen plötsligt börjat visa aggressivitet mot jorden. Medan förhandlingarna med de två nykomlingarna går måttligt bra så skickar månen i desperation ett helt gäng asteroider mot jordens största städer. Asteroider fyllda med gigantiska monster.

Det bra och mindre bra: Handlingsmässigt så har det börjat rulla på rätt bra nu med en attack från månen och diverse interna dispyter, men det är bitvis lite rörigt med de parallella handlingarna och ett stort antal karaktärer som alla måste få utrymme. Jag tror att serien faktiskt hade tjänat på att senarelägga introduktionen av Apollo och Midnighter istället för att ha med dem från start. Ett par nummer med introduktion av Stormwatch som initiativ och team hade varit fint istället för att bara köra igång i raketfart. Nu blir det väldigt mycket på en gång och man hinner inte riktigt fokusera på en sak innan man kastas vidare till nästa.

Fortsätt läsa Stormwatch #2 & 3

Manus: Paul Cornell
Illustration: Miguel Sepulveda & Al Barrionuevo
Förlag: DC
Betyg: 3/5
Skriv en kommentar
iPad /Recensioner

Supergirl #1

lördag 1 oktober, kl 17:16 av 3 kommentarer

Supergirl-DCnU22:- för alla nya DC-titlar i ComiXology-appen (iPad/iPhone för min del) samma dag som i butik tycker jag är en riktigt bra deal, så jag överraskade mig själv med att köpa DC:s nya Supergirl nu i veckan. Vi kör väl helt sonika en recension av Supergirl #1 då. För manus ansvarar Michael Green och Mike Johnson, och Mahmud Asrar är illustratör. Värt att tillägga är att jag inte vet något alls om Supergirl. Hon är Supermans kusin? Eller?

Handling: Ett knippe meteorer slår ned på jorden, och den som till slut stannar i Sibirien visar sig innehålla en förvirrad Supergirl (i full supermundering). En specialstyrka i mecharustningar ger järnet för att fånga in henne, och efter ett flera sidor långt slagsmål så kommer Superman och avbryter kalaset.

Det bra: Den långa (i stort hela numret) actionscenen med Supergirl vs. mechagubbar är helt ok, och det finns ingen som helst dödtid eller onödigt snack att störa sig på. Mahmud Asrars illustrationer är genomgående bra, och då särskilt de paneler som getts en något mer akvarellig färgläggning. Med tanke på den senaste tidens skriverier om DC:s pubertala och rätt tveksamma kvinnoskildringar så är det skönt att författarna här fokuserar mer på själva situationen än på att Supergirl är en tjej. Här skulle vi kunna byta ut Supergirl mot vilken dude som helst och ändå behålla manuset och dialogen precis som den är.

Det mindre bra: Det händer inte särskilt mycket i det här numret utöver den långa fighten, och vi får egentligen inte heller veta något om Supergirl eller varför hon har kraschat på jorden iklädd färgglada tights. Till viss del så fungerar det på så sätt att jag vill veta mer, men samtidigt så saknas det ett spänningsmoment. Att Superman dyker upp i de sista panelerna känns väl lite kul, men jag tycker inte att det är någon bra cliffhanger. Tycker även att det är lustigt att mänsklighetens svar på utomjordiska besökare som kraschar på vår planet är att skicka killar i robotrustningar. Dels så är det ju en minst sagt aggressiv approach, och när har det någonsin funkat att attackera superhjältar med soldater i robotmundering? Personer med superkrafter har ju alltid ätit attackrobotar till frukost.

Sammanfattning: Supergirl #1 är en tillräckligt vältecknad serie som funkar som hastigt tidsfördriv, men den glöms snabbt bort till förmån för intressantare titlar. Jag kommer nog att testa ett par nummer till för att se om det tar sig, även om det här numret var rätt ljummet.

Manus: Michael Green, Mike Johnson
Illustration: Mahmud Asrar
Förlag: DC
Betyg: 2/5
Skriv en kommentar
iPad /Recensioner

Red Lanterns #1

söndag 25 september, kl 19:58 av 2 kommentarer

red_lanternsJag vet, jag borde ju inte hålla på och läsa och recensera DC-titlar när jag samtidigt fortsätter att påstå att jag egentligen inte gillar DC. Kanske lika bra att ha det överstökat och erkänna att jag faktiskt gillar en del DC-grejer. Hur som helst, jag har läst ytterligare en DCnU-titel som fångade mitt intresse, och det är Red Lanterns #1. Av titeln att döma så handlar Red Lanterns alltså om de röda ringbärare som Geoff Johns introducerat i Green Lantern, och i och med att jag gav Green Lantern-volymen Rage of The Red Lanterns en stark fyra i betyg så tänkte jag att jag måste kolla in deras egen tidning.

Red Lanterns författas av veteranen Peter Milligan som tidigare bland annat gjort den nyligen recenserade moderna klassikern Enigma och kultklassikern Shade The Changing Man. Jag själv har dock ingen direkt relation till Milligans tidigare verk utöver Shade #1-6 som jag läste för ett par månader sedan (det är en fräck och lagom psykedelisk serie som jag gillade), utan lockades främst att läsa Red Lanterns för jag var nyfiken på hur han skulle klara av att lyfta de rasande lanternorna och deras ledare Atrocitus från biroll till huvudroll. I Green Lantern så har Atrocitus och hans kår främst levererat arga tillrop och vredesutbrott, och även om karaktärerna i sig varit rätt fräna så har det inte funnits något direkt djup bakom den förbannade ytan. När jag såg att Red Lanterns skulle få en egen serie så kände jag faktiskt först en viss skepsis, men blev som sagt även nyfiken på vad Milligan skulle kunna hitta på med dem.

red-lanterns-1Handling: Efter att ha räddat terrorkatten Dex-Starr (som ju faktiskt fått ett helt eget inlägg här) från sadistiska rymdpirater så återvänder Atrocitus – grundare och ledare av Red Lantern Corps – till sin hemplanet Ysmault som nu fungerar som de röda lanternornas hembas. Atrocitus är medveten om att hans annars så brinnande raseri börjat lugna ned sig något, vilket även lett till att han kunnat börja fundera lite mer på sin egen och hans kårs roll i universum. De övriga lanternorna är däremot minst lika förbannade som tidigare, och deras ständiga raseri och hat innebär att eventuella försök till struktur och resonemang ständigt avbryts av ursinne och konflikter. De röda lanternorna älskar helt enkelt att hata, och frågan är om Atrocitus kan uppfylla sitt öde samtidigt som han kontrollerar och leder sin rasande kår ?

Fortsätt läsa Red Lanterns #1

Manus: Peter Milligan
Illustration: Ed Benes
Förlag: DC
Betyg: 3+/5
Skriv en kommentar
iPad /Recensioner

O.M.A.C. #1

söndag 11 september, kl 23:24 av 1 kommentar

OMAC_1Jag vet att jag tidigare sagt att jag inte är särskilt intresserad av DCnU, men nu när de nya titlarna börjar släppas så måste jag säga att jag blivit mer peppad. Jag gillade ju som ni kanske minns första numret av nya Stormwatch (mycket tack vare att det kändes rätt mycket som gamla Stormwatch), så jag bestämde mig för att testa en titel till. I och med att Keith Giffen både författat och tecknat en hel del serier som jag gillat tidigare, till exempel Lobo och Annihilation, så bestämde jag mig för att testa på premiärnumret av O.M.A.C. – One Machine Army Corp – där Giffen står för både illustration och manus. Som manusförfattare har vi även Dan Didio som utöver författandet är en allmän bigshot hos DC (mer om Didio på Wikipedia). Innan jag går in på det här numret så kan jag säga att jag inte har någon som helst koll på vad O.M.A.C. är eller har inneburit för DC. Jag har förstått att det är någon typ av robotvapen, men utöver så är jag en äkta n00b. Det är med andra ord med nybörjarögon som jag recenserar den här titeln (till skillnad mot tidigare nämnda Stormwatch). Kan även tillägga att jag köpt och läst det här numret på iPad:en. 22 kr tycker jag känns helt ok för ett digitalt nummer när man som jag inte har någon koll på vad man egentligen köper.

Handling: Jody Robbins jobbar på Cadmus Industries som pysslar med avancerad gen- och medicinforskning, och har ett förhållande med kollegan Kevin Kho. En helt vanlig dag på jobbet så går inkräktarlarmet medan Kevin är borta på toa, och innan någon ens hinner tänka på att säga kvastskaft så attackeras Cadmus av någon sorts exotisk och färgglad robot / krigsvarelse som stormar in och högljutt proklamerar att I AM O.M.A.C. Medan Jody letar efter Kevin så mosar sig O.M.A.C. helt sonika fram genom Cadmus underjordiska (och såklart hemliga) labb fullt av högteknologiskt maskineri, generiska underhuggare, robotmutanter och mystiska utomjordingar medan han droppar sköna oneliners som I AM O.M.A.C. (ja, igen), ENGAGE! och ARRGHH! När krossandet är klart så försvinner O.M.A.C., Kevin vaknar upp i öknen och undrar vad som egentligen hände när han var borta på toa, och så är första numret slut.

OMAC_fightDet bra: För att beskriva O.M.A.C som serie så skulle jag säga att den är som en mix av klassisk HULK SMASH-action och rymdserier à la Jack Kirby. För min del så är det en väldigt lyckad mix. Giffen och Didio levererar en extremt opretentiös och enkel serie som helt oblygt flörtar med Kirby-alster som Eternals (Marvel), The Fourth World (DC) och liknande 70-talsepos, vilket alltså innebär att vi direkt får bekanta oss med robotar, laboratoriemutanter, superkrafter och överdimensionerat scifi-maskineri. Kirby-känslan blir såklart ännu mer uppenbar då Giffen är riktigt bra på att assimilera Kirbys distinkta tecknarstil, men han gör det med en tvist så att det känns mer som en homage snarare än ren retro. Guldstjärna även till tuscharen Scott Koblish och färgläggarna på Hi-Fi som gör O.M.A.C. till en riktigt dynamisk och färgsprakande upplevelse. I korthet så känns O.M.A.C. som en riktigt skön 70-talsserie som anpassats för 2011.

Det mindre bra: Det enda negativa jag kan komma på är att jag funderar lite på om O.M.A.C. kommer att hålla i det långa loppet. Det kan ofta vara problematiskt att ge karaktärer som inte säger mer än tre ord i taget en tillräckligt intressant personlighet, men i och med att Giffen och Didio ägnar hela första numret åt lite snack och mycket verkstad så är det för tidigt att uttala sig om det än. Förhoppningsvis så har teamet ett par ess i rockärmen framöver, för annars så lär O.M.A.C. kunna bli en rätt enformig serie.

Sammanfattning: O.M.A.C. bjuder på storymässig och visuellt klassisk serieaction från ruta ett, och är även ett rätt ultimat förstanummer utan någon som helst dödtid. Pang på rödbetan från start alltså, och med flera sköna referenser till rymd/superseriernas glada glansdagar, men man kan undra hur länge konceptet med en rymdrobot som krossar grejer egentligen kommer att hålla. Framtiden får visa på om O.M.A.C. kan bli mer än kortvarig underhållning, även om den utan tvekan funkar väldigt bra som sådan.

OMAC_wide

Manus: Keith Giffen & Dan Didio
Illustration: Keith Giffen
Tusch: Scott Koblish
Färgläggning: Hi-Fi
Förlag: DC
Betyg: 4/5
Skriv en kommentar
iPad /Recensioner

Marvel Zombies 3 & 4

söndag 4 september, kl 10:50 av 0 kommentarer

marvel_zombies_3_2Marvel Zombies är mer eller mindre fristående serier där Marvels universum (inte helt otippat) drabbats av en zombie-epidemi. Rätt genial ide egentligen: Odöda kannibaler är läskiga och dödliga i sig. Odöda kannibaler med superkrafter är mycket mycket värre. I skrivande stund så har det kommit 5 zombiesamlingar, och då ComiXology nyligen reade ut Marvel Zombies 3 & 4 så passade jag på att frossa lite i superhjältar (och skurkar) som äter och slaktar varandra på löpande band. MZ 3 & 4 består av 4 nummer var, och båda är författade av Fred van Lente (Incredible Hercules) med illustrationer av britten Kev Walker (2000 AD, Thunderbolts).

Handling: Superzombies har redan tagit över och käkat upp ett helt alternativt universum, och jakten på mer mat och driften att sprida the hunger gospel har lett till att de till slut lyckats skapa en portal till våra hjältars verklighet. Zombie Deadpool och en samling vanliga odöda anländer i Floridas träskmarker, och det dröjer inte länge förrän de har ätit sig igenom och zombifierat Floridas eget Initiative-team. Larmet går hos A.R.M.O.R.(Altered-Reality Monitoring and Operational Response) som hanterar hot från alternativa verkligheter och liknande, och för att försöka hindra en global massepidemi så sätter forskningschefen Dr Morbius a.k.a. The Living Vampire igång med att ta fram ett antivirus. Morbius påstår att han behöver DNA från en osmittad människa från zombiernas verklighet för att kunna hitta en lösning, och för att undvika än mer spridning av viruset så bestämmer sig A.R.M.O.R. för att skicka några som inte ens varit levande från första början: Den sympatiska androiden Jocasta och den humanföraktande Machine Man (som refererar till vanliga människor som fleshies). Naturligtvis så går det mesta käpprätt åt fel håll rätt snabbt trots Machine Mans fullständiga frosseri i våldsdåd (han dödar i princip ALLT), och utan att avslöja alltför mycket så kan jag i alla fall säga att zombieproblemet hänger kvar i vår verklighet och leder A.R.M.O.R. rakt in i Marvel Zombies 4.

Fortsätt läsa Marvel Zombies 3 & 4

Manus: Fred van Lente
Illustration: Kev Walker
Förlag: Marvel
Betyg: 4/5
Skriv en kommentar
Intervjuarkiv A-Ö
Intervjuarkiv
Shazams favoriter
Favoriter
Previews Amerika
Previews Amerika
Previews Sverige
Previews Sverige

Nya kommentarer

  • Laddar...