Arkiv för kategorin ‘1’

Recensioner

Batman Odyssey # 1 – 4

måndag 25 oktober, kl 17:10 av 4 kommentarer
En skottskadad hjälte...

En skottskadad hjälte...

I likhet med många andra blev jag i unga år fullständigt golvad av Neal Adams samarbeten med Dennis O’Neil. Henrik skrev för en tid sedan en recension av duons epokgörande Green Lantern/Green Arrow-historier som du kan läsa här. Jag minns än idag precis hur chockad jag blev av Gigant # 6 1980, där en Kristuslik miljökämpe får de gröna hjältarna att gå i såväl ideologisk som fysisk clinch i historien ”… och han ska frälsa världen…”. Huvudet snurrade ett par varv när jag fortsatte läsa de andra serierna i samma nummer som kändes avgjort tama i jämförelse. Av förklarliga skäl är det länge sedan jag vågade mer än bläddra igenom serien. Den ger till och med en del svenska alster från de senaste åren viss konkurrens vad gäller uppenbart plakatviftande trots att stilnivån givetvis inte går att jämföra.

När O’Neil och Adams tog sig an Batman under samma period (1969) var det uttalade målet att vrida klockan tillbaka för figuren, som särskilt under 60-talet mest ägnat sig åt pajaskonster. Resultatet står sig med vissa marginalnoteringar än idag och bland höjdpunkterna märks bidrag till persongalleriet som Ra’s al Ghul och Man-Bat. Därför blev jag givetvis mycket exalterad när jag hörde att Adams skulle återvända till Batman med två sexnummers miniserier betitlade Batman: Odyssey. Inte i min vildaste fantasi hade jag kunnat föreställa mig vad som komma skulle. OBS! Spoilers efter länken!

Fortsätt läsa Batman Odyssey # 1 – 4

Skriv en kommentar
Recensioner

Turf #1

torsdag 15 juli, kl 09:38 av 4 kommentarer

turfJag vet att jag är lite sen till festen – Turf är väl vid det har laget inne på sitt andra nummer. Jag är ledsen att jag inte hann varna er tidigare.

För dem som bott i Läderlappsgrottan 10.000 år tillbaka i tiden (serie-internskämt) de senaste åren så kan jag berätta att Turf-författaren Jonathan Ross är megapratshow-kändis i England. Föreställ er vilken uppmärksamhet det skulle bli om Skavlan började göra series hemma i Svedala (Norge?) och multiplicera det med 100 så har ni en aning om vilken hype som kringgärdat Jonathan Ross seriedebut. Ross är dock ingen lycksökare utan en serienörd i själ och hjärta – utanför sin pratshowvärd-identitet har han gjort sitt bästa för att popularisera serier för en bredare publik (han har bl a producerat en hel programserie om serier och en dokumentär om Steve Ditko). Det ska han ha all heder av.

Fortsätt läsa Turf #1

Manus: Jonathan Ross
Illustration: Tommy Lee Edwards
Förlag: Image
Betyg: 1/5
Skriv en kommentar
Recensioner

not simple

fredag 9 juli, kl 08:40 av 4 kommentarer

notsimpleHandling: Ian är en ung kille som drabbats av osedvanligt mycket otrevligheter i sitt liv. not simple börjar med att han av en slump dödas på grund av dottern till en kvinna han träffat för några år sedan och nu ska återse. Inte för att Ian som sagt haft det lätt tidigare. Hans föräldrar separerar och hans alkade ”mamma” tar med honom till London där hon misshandlar honom psykiskt och säljer honom för sprit. Hans pappa bryr sig inte om honom  eftersom han vill skaffa en ny familj. Den enda som bryr sig om honom är hans ”syster”. Berättelsen fortsätter sedan från Ians barndom och framåt till han ska träffa kvinnan igen, en av få som varit snäll mot honom.

Vad är bra? Ingenting egentligen. Däremot finns det en film som heter Horungen, regisserad av Angelica Houston, om en flicka som drabbas av osedvanligt mycket otrevligheter. Inga likheter i övrigt men det är en lysande film. Se den istället.

Vad är mindre bra? Allt. Historien är värsta sortens melodrama med ett löjliga sammanträffanden. Onos teckningsstil är så oerhört ful och tråkig. Riktigt menlös manga med stora ögon och i närmast total avsaknad av detaljer. Ians historia är djupt tragisk och borde beröra men Ono lyckas slarva bort historien totalt. Karaktären Ian ges inget djup utan är väldigt undflyende. Detsamma gäller för övriga karaktärer, ibland kan det vara så att man själv får läsa in saker hos karaktärerna och det kan ju iofs vara bra men det inbjuder inte not simple till. Det är bara genuint oengagerande. Den sämsta karaktären är journalisten Jim som skriver en bok om Ians liv, han är lika intressant som att se färg torka. Att blanda in en författare/journalist i en serie eller bok är ett sällsynt värdelöst berättarknep. Trots att hela Ians liv och hur han påverkar människor i sin närhet avverkas på strax över 300 sidor, vilket inte är så mycket för en manga, så är tempot segt. En bedrift i sig.

Slutsats: Undvik. Pretentiös manga när den är som sämst. Iaf hoppas jag det för det borde inte kunna finnas så mycket sämre manga är not simple. En av de sämsta serier jag läst.

Illustration: Natsume Ono
Förlag: Viz
Betyg: 1/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Ultimate Comics: New Ultimates #1

torsdag 22 april, kl 12:13 av 7 kommentarer

Ultimate New Ultimates 1Jeph Loeb. I nuläget så känns det namnet inte direkt som en kvalitetsstämpel. Hans Ultimates 3, Ultimatum och skapandet av karaktärer som Red Hulk och Red She-Hulk (She-Rulk) har fått mycket uppmärksamhet och har sålt en väldig massa lösnummer, men har samtidigt sågats vid fotknölarna av väldigt många. Personligen så har jag lyckats undvika merparten av allt som Loeb gjort, men sedan ett par månader tillbaka så har jag både Ultimate X och New Ultimates på prenumerationslistan. Varför, frågar du. För att jag är crazy och gillar att leva farligt, säger jag.

New Ultimates (antar jag) tar vid där Loebs Ultimatum lämnade The Ultimates. Flera av medlemmarna har dött och det verkar ha blivit dags för de återstående medlemmarna att tighta till teamet och kicka igång superhjältandet igen. Jag tror att det är så iallafall, för det är lite snurrigt med allt som händer i princip på en gång. Mitt i ett samtal mellan Iron-Man (alkoholist) och Hawkeye (självmordsbenägen) så attackerar The Defenders som plötsligt fått superkrafter (du kanske minns dem som wannabe-gänget utan superkrafter i Mark Millars Ultimates), de stjäl Thors hammare som numera svingas av Valkyrie, och vi får hänga med Thor (som är död) i dödsriket där han får erbjudandet av en halvnaken Hela att återupplivas om han ligger med henne. Parallellt med detta så vill Zarda ligga med Captain America medan Ka-zar, frugan och Black Panther är ute och promenerar med sina tigrar i Central Park där Loki plötsligt dyker upp med en hel jävla armé av troll. Samtidigt så ligger Iron-Man med Carol Danvers. Slut. Eller? Kan storyn verkligen vara så dålig?

Fortsätt läsa Ultimate Comics: New Ultimates #1

Manus: Jeph Loeb
Illustration: Frank Cho
Förlag: Marvel
Betyg: 1+/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Spider-Man: Fever #1 (av 3)

torsdag 22 april, kl 07:43 av 2 kommentarer

spider_man_fever_1Ni som följt mina recensioner här på Shazam.se vet vid det här laget att jag är en manuskille: visst, serier är ett visuellt medium, men om inte historien är intressant kan illustrationerna vara hur snygga de vill, jag kommer ändå inte gilla det. Jag är en sån som följer manusförfattare, inte illustratörer – med vissa undantag. Kommande Vertigo-titeln I, Zombie kommer jag att köpa bara för att den illustreras av Mike Allred. Och när jag får höra att redan-legendariske Brendan McCarthy (britt med bl a massor av Judge Dredd och flera Peter Milligan-projekt på sin meritlista) ska både illustrera och skriva manus till en Spindelmannen/Doctor Strange-teamup sätter jag mig upp och lyssnar. Ojdå, den ska dessutom vara tydligt influerad av McCarthys favorit Steve Ditkos psykedeliska ursprungs-Doctor Strange. Spider-Man: Fever är kort sagt på papperet ett måste-köp.

Fortsätt läsa Spider-Man: Fever #1 (av 3)

Manus: Brendan McCarthy
Illustration: Brendan McCarthy
Färgläggning: Steve Cook
Förlag: Marvel
Betyg: 1/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Punisher #11 – eller har Rick Remender gått helt bananas?

torsdag 26 november, kl 21:50 av 10 kommentarer

punisher_11_coverFör drygt ett år sedan gjordes en nylansering av en reguljär Punisher-tidning i det vanliga Marvel-universumet. Alltså inte någon alternativ version likt den framgångsrika ”sex droger och rock’n’roll”-variant som Garth Ennis skapade för Marvels vuxenserielinje MAX. Hur mycket den nya tidningens tillkomst hade att göra med den Punisher-film som lanserades samtidigt går bara spekulera i, men det behövs inte direkt en hjärnkirurg för att se sambandet.

Författaren Rick Remender fick tillsammans med tecknaren Jerome Opena uppdraget att sjösätta den nya Punisher. Remender hade tidigare skrivit en del saker för Dark Horse och Image Comics och Opena var relativt okänd. De skapade i första arcen Living in Darkness en mörk och ruff historia om hur Frank ”Punisher” Castle försöker lönnmörda Norman Osborne. Osborne hade som en effekt av slutet på förra sommarens stora crossover Secret Invasion just tillsatts som högste chef i Amerikas högsta säkerhetsorganisation H.A.M.M.E.R. Arcen passade som en utmärkt del av Marvels efterkommade stora storyline Dark Reign. Att Castle genomskådade Osborne och såg honom som en vanlig maffiaboss istället för en vanlig politiker kändes som en naturlig reaktion från karaktären. Att lösningen på problemet var en kula i pannan likaså. Openas mörka och skitiga teckningar passade dessutom både serien och karaktären perfekt. Living in Darkness kom som en blixt från klar himmel och var en av årets första stora överraskningar.

I den andra arcen Dead End bytes Opena ut mot tecknaren Tan Eng Huat. En kompetent tecknare, men inte med samma klass som Opena. Inte heller manuset höll samma klass. Efter mordförsöket skickade Osborne sin förbundsvant The Hood efter Castle. The Hood, en småtjuv som blivit besatt av demonen Dormammu och fått magiska krafter väckte ett antal av Punisher döda fiender till liv och gav dem alla ett ultimatum. Castles’ huvud på ett fat eller återvända till graven. Redan här märktes det att Remender tappat spåret. Att blanda ihop karaktären Punisher, som vanligtvis rör sig i den kriminella undre världen, med skräck och annat övernaturligt var inte helt lyckat.

Dead End följdes upp av one-shoten Dark Reign – The List: Punisher. The List var det slutgiltiga beviset på att Remender verkligen förlorat det. Trots John Romita Jrs medverkan blev det en rejäl flopp. Kanske inte så mycket i själva serien utan i hur den slutade. Remender valde att ta död på Punisher. Rent handgripligen genom att Daken, Wolverines son och medlem i Dark Avengers, skär honom i bitar. Bokstavligt talet. Huvud, armar och ben, chop chop. Och det är nu det börjar bli konstigt.

Remender har valt att följa upp The List med att arcen Frankencastle. Ja det är helt rätt det ni tänker. Frank Castles upphuggna kroppsdelar sätts ihop och väcks till liv, likt ett Frankenstiens monster. Frågan man ställer sig är om Marvels redaktörer satt och sov när Remender presenterade den här storyn? Var det ingen som kunde se förbi ordleken och inse att Punisher som Frankensins monster var en usel idé? Från att förstått och vetat hur karaktären ska utnyttjas på rätt sätt, till att totalt rasera den. Allt under ett år. Det är fan starkt gjort av Remender. Inte ens tecknaren Tony Moore kan rädda den här serien. Moore är mest känd för att skapat dunder succén The Walking Dead tillsammans med Robert Kirkman.

Ni som läst denna, vad tycker ni? Håller ni med? Eller tycker ni att det fullständigt flyger?

Manus: Rick Remender
Illustration: Tony Moore
Tusch: Tony Moore
Färgläggning: Dan Brown
Förlag: Marvel
Betyg: 1/5
Skriv en kommentar
Recensioner

War Machine #10

söndag 8 november, kl 19:18 av 0 kommentarer

prv3671_pg5Ferdinand gav förra numret av War Machine Shazams lägsta betyg, och vi kan väl direkt konstatera att det här numret är minst lika dåligt. Rörigheten är här upphöjd till två, och jag har väldigt svårt att se vad Greg Pak vill uppnå med det här. War Machine vs Iron Patriot aka Norman Osborn borde på pappret vara en riktigt spännande och högteknologisk adrenalinkick, men det här känns mest som ett enda långt sömnpiller. Fruktansvärt fult är det också. Wellinton Alves är mannen som sköter ”illustrerandet”, och jag kände direkt från första sidan att han inte på något sätt skulle klara av att lyfta Paks snurriga manus. War Machine #10 är helt enkelt en av de sämsta tidningarna jag har läst på väldigt länge, och även om jag försöker så har jag svårt att hitta något positivt överhuvudtaget med det här numret. Det är bara två nummer kvar av den här serien nu, men tyvärr så har jag förlorat hoppet om att Pak ska kunna vända den här skutan till något bra efter senaste tidens snurrerier.

Manus: Greg Pak
Illustration: Wellinton Alves
Förlag: Marvel
Betyg: 1/5
Skriv en kommentar
Recensioner

På spaning efter den tid som flytt: Combray

fredag 30 oktober, kl 09:27 av 0 kommentarer

heuetJag har inte läst Marcel Prousts svit På spaning efter din tid som flytt. Jag såg en filmatisering någon gång i början av 90-talet men minns inte mycket av den. Sviten är tydligen på 3000 sidor fördelat på sju volymer och behandlar La Belle Epoque med fokus på Prousts själsliv. Fransmannen Stephané Heuet har gjort en tecknad version som ska omfatta hela 17 album. Den första delen, Combray, har nu getts ut på svenska av nystartade förlaget Agerings som även ger ut annat än serier.

Fortsätt läsa På spaning efter den tid som flytt: Combray

Manus: Marcel Proust
Illustration: Stéphane Heuet
Förlag: Agerings
Betyg: 1/5
Skriv en kommentar
Recensioner

War Machine #9

torsdag 24 september, kl 13:32 av 5 kommentarer

war_machine_9_coverWar Machine är en titel som på 9 nummer gått från att vara en riktigt ok serie till att vara rent ut sagt värdelös. Läs Jonas recensioner så förstår ni. Efter att ha läst det senaste numret funderar jag lite över vad författaren Greg Pak tänkte när han skrev det här numret. Det är nämligen helt sjukt rörigt och obegripligt. Nu beror det säkert på att jag inte riktigt kommer ihåg vad som hände i förra numret, och heller inte orkat gå tillbaka och läsa om det. Vilket säger en del om hur lågt mitt engagemang för War Machine är. Men det är inte den enda anledning. Pak proppar detta nummer med massor av intriger och karaktärer, men utan att det egentligen har någon handling som som intresserar. I alla fall inte någon som jag kan se. Det är mest massa väsen för ingenting. Ett annat problem med titeln i allmänhet den senaste tiden är att den varit visuellt varit väldigt ojämn. Hela tre tecknare har varit inblandade i de senaste fyra numren. En serie med ett halvdant manus tål inte den typen av svajjighet. Att flera av dessa tre dessutom är riktigt dåliga gör inte saken bättre. Allan Jefferson, jag pratar främst om dig.

Så, War Machine är ännu  en av de titlar som jag kommer att säga upp min prenumeration av och istället lägga pengarna på något annat. Det finns ju en hel del serier som är betydligt bättre än detta.

Manus: Greg Pak
Illustration: Allan Jefferson
Tusch: Nelson Pereira
Färgläggning: Jay David Ramos
Förlag: Marvel
Betyg: 1/5
Skriv en kommentar
Recensioner

X-men Forever #6

onsdag 2 september, kl 22:38 av 1 kommentar

x-men_forever_6_coverNär jag recenserade det första numret av X-men Forver för någon månad sedan var jag trots viss skepticism rätt positivt inställd till serien. Min skepticism grundade sig dels på att mycket av det jag läst av Chris Claremont den senaste tiden varit ordentligt kasst, och dels på att jag har rätt svårt för x-titlar som inte är ”in continuity”. För er som inte är bekanta med X-men Forever så är det fortsättningen på en historia som Claremont skrev under 90-talet, men aldrig fick möjlighet att avsluta eftersom han hoppade av Marvel på grund av meningsskiljaktigheter med redaktören Bob Harras. Nu har jag läst den första arcen av Forever plus det första numret av den andra. Och jag är inte lika positivt inställd längre.

Claremont har uttryck hur skönt det har varit att slippa skriva i ”continuity”. Att han kan få utveckla historien precis hur han vill utan att behöva ta hänsyn till andra författare och titlar. Att han kan ta livet av vem han vill och sedan verkligen låta karaktären vara död. Visst, det är väl begripligt med tanke på de spaltmetrar av mutantserier som givits ut genom åren och som ska tas hänsyn till. Men att det här skulle vara tänkt en fortsättning på det Claremont skrev på 90-talet — my ass!

Spoilers ahead, bara så ni vet!

Forever är något helt fruktansvärt  fylld av fristilande från Claremont sida. På fem nummer hinner han döda Wolverine, göra Storm till fiende, ge Kitty Pryde adamantiumklor, se till att Jean Gray är otrogen, och avslöja att hela X-men kommer dö unga på grund av att x-genen bränner ut kroppen i för tid. Claremont spar verkligen inte på krutet och verkar ha ett behov av att proppa in så många konstiga idéer han gått och samlat på sig under åren som han bara kan. För mig som läsare funkar det inte. Det blir helt enkelt för mycket på en och samma gång. Kanske har Claremont någon stor genomtänkt plan med det hela som kommer att knyta ihop allt i slutändan. Men jag har inte riktigt orken att vänta. Så, X-men Forever, jag är ledsen men du är inte längre med på min pulllist. Kanske ses vi igen under bättre omständigheter.

Om man ska säga något om det här numret då? Det är ett rätt ointressant nummer som mest känns som en brygga mellan förra arcen «Love and Loss» och den kommande «The Secret History of The Sentinels». Stentrist utan att något egentligen händer. Det enda intressanta är att Terry Austin tuschar. Ja, samme Austin som en gång i tiden tuschade åt John Byrne i Uncanny X-men. På den tiden då Claremont fortfarande skrev helt fantastiska och banbrytande serier.

Manus: Chris Claremont
Illustration: Paul Smith, Marvel
Tusch: Terry Austin
Färgläggning: Moose Baumann
Betyg: 1++/5
Skriv en kommentar
Intervjuarkiv A-Ö
Intervjuarkiv
Shazams favoriter
Favoriter
Previews Amerika
Previews Amerika
Previews Sverige
Previews Sverige

Nya kommentarer

  • Laddar...