Jag har utlovat en krönika om min syn på DC:s The New 52-satsning. Här kommer den. Och jag tänkte vi skulle börja kolla på lite kalla hårda siffror.
John Mayo på Comic Book Resources krunchar försäljningssiffror som ingen annan. Hans månatliga Mayo Report är måste-läsning om man vill ha koll på den amerikanska mainstreamseriemarknaden. Här analyserar Mayo septembers utgivning (dvs månaden då The New 52 sparkade igång på allvar, om man undantar Justice League #1 i augusti) och här tar han en titt på oktober-siffrorna. Där kan man tydligt se att The New 52 gjorde vad det var meningen att satsningen skulle göra, nämligen att ta upp kampen med Marvel (som ju dominerat mainstreamserieförsäljningen sen ca 2003, och gapet mellan Marvel och DC har hela tiden ökat). I september hade t ex Marvel bara två tidningar (Fear Itself och Ultimate Spider-Man) bland topp 10, normalt brukar det vara DC som får slåss för att komma in bland de bästsäljande titlarna. Och de tidningar som sålde bäst hos Marvel var de som hade egen “event”-prägel (en ny huvudfigur i Ultimate Spider-Man inte minst). Intresset för DC-titlar var enormt i september och, vad viktigare är, DC fortsatte dominera i oktober. Mayo nämner vidare att det verkar som om DC:s försäljningsökning kommer sig av att man faktiskt lyckats dra in nya läsare, alternativt få tillbaka gamla läsare.
Resurrection Man – Britterna Dan Abnett och Andy Lanning hoppar från Marvel, där de ju gör sitt mesta jobb, till DC med en ny version av en figur de en gång uppfann åt DC: Mitch Shelley, The Resurrection Man. Resurrection Man har den något aparta superkraften att när han dör så vaknar han snart upp med en ny superkraft (och stackars Mitch dör ofta, osårbarhet verkar inte vara en kraft han någonsin har på repertoaren). Det ser på papperet ut som ett perfekt upplägg för lite mörk och samtidigt trippad superhjälteunderhållning med lite lagom djupa reflektioner över död och identitet och såna saker. Det var i alla fall så jag mindes det sena 1990-talets Resurrection Man, men i det här numret varar det mörka och existentiella i exakt 8 sidor, innan resten av numret tas upp av en lång fajtscen mellan Mitch och en demon. Trå-kigt! Blasé som jag är efter år av populärkulturkonsumtion tycker jag dessutom att den antydda ramhandlingen med ”ett krig mellan himmel och helvete” känns ungefär lika originell som baksmälla på nyårsdagen. Lägg till detta Fernando Dagninos helt ordinära och ibland rentav tillkämpat ”mörka” illustrationer och vi slutar med en New 52-titel som måste klassificeras som tämligen svag även i ett redan svagt startfält. Betyg: Två minus. 
