Kalla mig långsam men polletten trillade ner först under det att jag läste andra och avslutande numret: Mignola har äntligen fått ur sig den där övertydligt Hammer Films-influerade berättelsen han nämnde i en intervju för ett modigt antal år sedan. Engelsk landsbygd, kryptor och en vampyr som inte ligger långt efter Christopher Lee i säg Scars of Dracula vad gäller blodtörstigt utseende. Reciterade barnvisor fortsätter att vara en grym kontrapunkt till den stora fajten vi finner vår huvudperson inblandad i när numret börjar.
Det är här en av Mignolas styrkor ligger. Andra skapare kan vräka på med blod och våld, rappa kommentarer, fan och hans moster, men ytterst få har samma känsla för tempo och de där små detaljerna som ställer den vanliga skräckrekvisitan i nytt ljus. I det här numret återfinns åtskilliga sådana ögonblick. Som när flickan vampyrerna gjort till ett monster lyckas fly sitt fängelse sedan Hellboy krossat en av väggarna. Den glada nyheten anmäls av en talande vit katt, antagligen spöket efter kissen hon sitter med på det strama porträttet som återkommer i serien. Katten faller sedan ihop till en hög av damm när den gått bara några steg i frihet efter den långa fångenskapen.
En annan sak som lyfter historien är att man frångår ”rödskjortesyndromet”. Det vill säga introducerandet av ett par färska B.P.R.D.-agenter som knappt hinner säga bourbon innan de avpolletteras. Grabbarna i detta nummer lyckas överleva konfrontationen med vampyrhorden och får faktiskt ta en pint med Hellboy på sista sidan. Så min enda invändning är att det här drar med läsaren på en sådan vild resa att den verkar ta slut alltför fort. Men då kan man alltid läsa om… Rekommenderas!
Manus: Mike Mignola
Teckningar: Scott Hampton
Färgläggning: Dave Stewart
Förlag: Dark Horse Comics
Betyg: 4+/5
